Likt gyllne klockor...

Guldrams (Uvularia grandiflora) tillsammans
med vitsippor (Anemone nemorosa 'Bracteata')
och vitt fänrikshjärta (Dicentra formosa 'Alba')

Det verkar som om jag fastnat lite i ett gult träsk... Med tanke på att jag sällan är särskilt förtjust i gult är det förvånande hur många gulblommande växter jag tycker om!

Vissa växter verkar man döpa om bara för att göra dem mer kommersiellt gångbara. Sorgklocka (Uvularia grandiflora) kallas numer guldrams. Personligen tycker jag att båda namnen är tilltalande. Växten har onekligen en rätt melankolisk, men elegant, utstrålning. Namnändringen verkar inte ha gjort den mer allmän tyvärr. Kanske är problemet i handeln att plantorna ofta är små, saknar blommor och prislappen närmar sig ofta hundringen. Den som förbarmar sig över den blir belönad redan våren efter med två till tre stänglar med vackert nickande gyllene klockor. I motsats till många arter av rams så är det här inte en växt som sprider sig aggressivt. Bestånden blir så småningom tätare men guldramsen håller sig på sin plats.

Liksom många andra ovanliga växter är den inte särskilt svårodlad. Mullrik jord i halvskuggigt till skuggigt läge är allt som krävs. Härdigheten är det inget fel på. Gissningsvis så klarar den sig i större delen av landet. Jag har den nog egentligen i ett för torrt läge under en stor häggmispel och jorden är ett hopkok av lite allt möjligt men, den blommar snällt varje vår.

Guldramsen är ytterligare en oförtjänt okänd växt som det vore trevligt att se lite mer av.

Så gräsligt...

Visst finns det mycket både gräsligt och gräs-likt i världen. Ibland är dock gräsligheterna riktigt trevliga!

Det finns många vackra prydnadsgräs och oftast är det kanske de mer storvuxna som får mest fokus. Men, det finns ju en hel del mer småvuxet som också förtjänar att uppmärksammas.

Det händer då och då att man träffar på en växt som ger upphov till blixtförälskelse. Den gulbladiga kruståteln (Deschampsia flexuosa 'Tatra Gold') är en sådan (för mig personligen åtminstone). Vi är inte bortskämda med gulbladiga gräs, särskilt inte med riktigt härdiga och lättodlade sådana!

Kruståtel i sig är Sveriges kanske vanligaste gräs. Ofta kan man på hyggen, som är något år gamla, se ett gräs som när det blommar är som ett rödaktigt dis, som svävar några decimeter ovanför marken. Den klarar sig alltså på magra och eländiga jordar och även den gulbladiga "fina" kusinen har ärvt det mesta av tåligheten och anspråkslösheten. Troligtvis räcker härdigheten till för större delen av Sverige.

Gulbladig kruståtel (Deschampsia
flexuosa 'Tatra Gold')

Den gulbladiga kruståteln är dekorativ hela växtsäsongen, men lyser som mest intensivt gul på våren och försommaren, när bladen är unga. Senare blir tonen mer grönlime. Under sommaren blommar den med sirliga vippor på tunna stänglar. Namnet kruståtel kommer från de "krusade" sytrådstunna grenarna i vipporna.

Med sin ringa storlek så passar kruståteln kanske bäst i mindre rabatter, på graven, eller i krukor. Lite sol vill den nog ha, men den verkar finna sig tillrätta även i rätt skuggiga och torra lägen, just där det brukar vara svårast att hitta växter som utvecklas bra! Den skulle även vara fin i grupper tillsammans med barrväxter eller kanske rödbladig berberis.

Det här är inte ett gräs som sprider sig ohämmat. Det finns inga underjordiska utlöpare att vara rädd för och den verkar inte heller sprida sig med frö, så det är knappast någon risk att den utvecklar sig till ett monster i still med t.ex. det ökända randgräset!