En mossig och en krusig...

Det är inte bara själva blomman som fått uppmärksamhet under rosförädlingens gång. Några gånger har fascinerande avarter tagits till vara. Kanske var det mer sannolikt att man gjorde det den gång då de allra flesta trädgårdsrosor enbart blommade i en period per sommar. Det blev helt enkelt något mer att avnjuta och studera.

Den första mossrosen gjorde sin entré för åtminstone 200 år sen. Det exakta året är höljt i dunkel. Vad de har gemensamt är att knoppar och fruktämnen (ofta även blomskaft) är täckta med vad som med lite fantasi liknar mossa. Det är växten själv som producerar utväxten och den kan vara allt från vass och taggig till riktigt mosslik. Hur tät "mossan" är varierar starkt. Ofta har den en hartslik behaglig doft. Det finns olika sätt att klassificera dem men jag väljer att kalla alla med liknande utväxter för mossrosor och sen får de lärde tvista bäst de vill.

'William Lobb' med mossbelupna knoppar

Sitt största uppsving fick mossrosorna under den viktorianska eran i England. Då fanns en mängd sorter men de flesta är idag försvunna. De som finns kvar är sannolikt de bästa och/eller mest intressanta. Det finns några moderna sorter men den ende rosförädlare som i någon större utsträckning intresserat sig för dem är den i Sverige mer eller mindre helt okände Ralph S. Moore. Han tog bl.a. fram flera miniatyrmossrosor. Till skillnad mot de flesta gamla sorter så blommar de moderna flera gånger eller kontinuerligt under säsongen.

I Svenska handelsträdgårdar kan man hitta lite mer än en handfull sorter, om man har tur. En favorit är den vin-blå-röd-violetta 'William Lobb'. Liksom många rosor i liknande färg skiftar färgspelet från dag till dag, ibland även under dagens lopp, beroende på sol, luftfuktighet o.s.v. I kvällningen ser den ofta i det närmaste blå ut. Doft finns där också och knopparna är trevligt mossiga. I likhet med många andra mossrosor har den rejält taggiga grenar. Blomningen pågår under cirka tre veckor under juli månad. I många böcker står det att mossrosor inte kan sätta nypon. Det är sant för många sorter (särskilt kanske de som är närmast besläktade med centifolierosorna), men inte 'William Lobb'. Sorten sätter ofta rikligt med nypon, även om de inte alltid mognar fram i kallare zoner. Sorten presenterades för allmänheten 1855.

'Cristata'

Sen var det den "krusiga" rosen. 'Cristata', 'Crested Moss', 'Crested Provence', Châpeau de Napoleon', 'Napoleons Hatt', kärt barn har många namn, var länge ett unikum inom rosvärlden. 'Cristata' upptäcktes 1827 av en viss herr Kirche, från Schweiz. Det speciella med den är att foderbladens kanter är förstorade och krusade likt persilja. Innan knopparna slår ut är de trekantiga och liknar små napoleonhattar, därav dess alternativa namn. När den slår ut förvandlas den till en kalssisk "mormorsros", tätt fylld och med sagolik doft. Liksom andra centifolierosor (det är här den hör hemma) blommar den i en period per sommar. Grenarna är rätt veka så lite stöttning kan vara på sin plats.

Här verkar de tidiga rosförädlarna stött på patrull. 'Cristata' vägrar i princip att sätta nypon och de gånger de uppträder så är de oftast tomma på frön. Att försöka hitta pollen i de tätt fyllda blommorna är inte heller lätt. En av få som lyckats är den tidigare nämnde Ralph S. Moore. Genom hans arbete så har ett par sorter kommit på marknaden, men de finns (mig veterligen) inte att få tag på i Sverige.

Busken pryds av mängder av små kruskantade napoleon-
hattar, som väntar på att spricka ut till bulliga doftande
blommor

Slutsatsen blir att det finns mycket mer hos en ros än "bara" blomman. Ibland behöver vi nog komma lite närmare inpå växterna i våra trädgårdar för att riktigt uppskatta dem.

Hm, jag undrar om inte nästa kapitel ska få handla om något de flesta ogillar mest med rosorna, taggarna...

I all enkelhet...

Kanske blir man ibland mätt på det högt förädlade och förändrade, särskilt efter att för femtioelfte gången hört: "Jag vill ha en ros som ser ut som en ros"... Vad de flesta menar är en ros som ser precis ut som den man köper hos floristen, en onekligen vacker skapelse, med hårt packade  kronblad och elegant hög mitt. Ibland kan jag inte motstå att visa på en ros som är enkelblommande, precis som de vilda rosorna. Kommentaren blir oftast: "Nej, jag vill inte ha en nyponros!"

Det finns många odlingsvärda rosor med enkla blommor, både riktigt gamla trädgårdssorter och nyare. Sen får vi inte glömma alla olika vildrosor från olika delar av världen!

Daggros (Rosa glauca)

Först ut är en ros där jag erkänner att jag faktiskt kan hoppa över blomningen helt! Daggrosens (Rosa glauca) främsta tillgång är dess fantastiska bladverk, som skimrar i mörkt rött och blågrönt. Den är en ypperlig kontrastväxt och särskilt engelsmännen använder den effektivt. Den platsar i den större perennarabatten om man varje vår skär ner den hårt. Då blir bladverket extra frodigt. Blomningen är mycket kort men blommorna tål nära inspektion. Mörkrosa med vit mitt kontrasterar de vackert mot bladverket. En ännu mycket ovanlig sort, som förtjänar att uppmärksammas, är 'Louis Riel'. Sorten kommer från Kanada och är resultatet av en korsning mellan daggrosen och en varietet av pimpinellrosen. Bladverket är likt daggrosen om än något grönare medan blommorna har ärvt pimpinellrosens vita färg och är rundare/"fylligare" än hos daggrosen. Kontrasten är slående och mycket vacker. Det är en sort som får mig att undra varför inte daggrosen använts mer i förädlingsarbetet. Det daggigt röda bladverket vore trevligt att se hos fler sorter. Arten har en rätt komplicerad genetik, men det går att komma runt för den som har tid och intresse.

'Gudhem'

Den andra rosen får bli 'Gudhem', en ros som blivit både omskriven och omtyckt. De enkla vita blommorna är vackra mot det grågröna bladverket. Doften finns där men är inte den starkaste. Det är en robust och lättodlad ros, som gör sig lika bra i rosenträdgården som vid sommartorpet. Sorten upptäcktes i Gufhem, utanför Falköping under slutet av 1980-talet. Troligtvis är den en sport (mutation) av 'Alba Maxima' eller 'Suaveolens', två av de äldsta alba-rosorna. En annan möjlighet är att det rör sig om en fröplanta av någon av de ovanstående. Den blommar i en period och på hösten pryds busken av vackra avlånga nypon (till lyst eller nyponsoppa!). Liksom hos de flesta inom gruppen är bladverket dekorativt grågrönt. Härdigheten räcker till för en stor del av landet.

Sist ut för den här gången är en personlig förälskelse. Jag erkänner att jag ibland tycker att David Austins "engelska" rosor är överskattade. Få kan skryta med någon större härdighet och inte sällan har de sjukdomsproblem. Det hindrar inte att det finns flera sorter inom gruppen som jag hyser varma känslor för. Den kanske ljuvligaste av alla är 'The Alexandra Rose'. Vid första anblicken liknar den den mest banala nyponros, men färgskiftningarna är annorlunda. Här finns en hel skala pastelltoner från vitt till aprikosgult och rosa. De varma färgerna är starkast når blomman är nyutslagen och sedan bleknar den behagfullt. Sorten har en dos alba-blod i sig då den ena föräldern ('Shropshire Lass') är just en alba-korsning. David Austin använde sig av den vackra vita 'Madame Legras de St. Germain' i sitt arbete. Av det ursprunget anas bara lite, främst i de något grågröna bladen. Växtsättet är sirligt och elegant. Möjligtvis har den nämnda madamen fört in gener från kina- eller noisetterosor. Dess ursrpung är höljt i dunkel men den är knappast en ren alba-ros. 'The Alexandra Rose' är kanske inte den härdigaste men i zon 3-4 borde den klara sig. Blommar om pålitligt gör den också.

'The Alexandra Rose'

Träff eller bom(area)?..

Alströmeria känner nog de flesta, som har köpt snittblommor, till. Den är tacksam och hållbar i buketter, där blommorna ofta håller två veckor eller mer. Några arter och hybrider kan även användas som trädgårdsväxter i vårt klimat.

Många av arterna har vackert mönstrade
blommor i orange och rött

En nära nog okänd släkting på våra breddgrader är bomarean (Bomarea spp.). Släktet beräknas ha upp till ett hundratal arter och de förekommer från Mexiko i norr till Chile i söder. Vissa är upprätta örter, men många har ett klättrande växtsätt. En egenhet släktets arter har är att bladskaften är vridna 180° så det vi ser som bladets ovansida i själva verket är undersidan! Blommorna är klockformade och har oftast glödande färger i gult, rött orange eller rosa, många är också vackert mönstrade inuti. Blomklasarna sitter i ändarna på skotten.

De är generellt lätta att dra upp från frö (de kan även förökas genom delning men då de ogillar att rötterna störs så kan det vara en riskabel manöver). Det tar runt tre år innan fröplantorna är redo att blomma. Den som har tur att få tag i frö måste komma ihåg att plantera om plantorna i takt med att de växer. I likhet med släktingen alströmeria ogillar den att ha det trångt om rötterna. En planta som står för trångt vägrar växa och kommer aldrig att blomma. Räkna med att de större arterna kommer att kräva en kruka som rymmer runt 20 liter jord som vuxna. Jorden bör vara näringsrik och väldränerad, men fuktighetshållande.

Bomarea (möjligen B. superba) draperad
över en stubbe i San Franciscos
botaniska trädgård

De flesta arterna kommer från områden med klimat som liknar medelhavets och trivs med ungefär samma förhållande som citrus, lager och oliv. Det gör dem ideala för vinterträdgårdar och frostfria inglasade utrymmen. De ogillar alltför stark hetta och tycker om svala nätter, varför de trivs utmärkt utomhus under den svenska sommaren. Frost skadar dem, men den som är glömsk om hösten kan antagligen känna sig lugn. Även om rankorna skulle dö så överlever roten några minusgrader. Många av arterna har mycket lång blomningstid, vilket borde göra dem intressanta som krukväxter/utplanteringsväxter. Som krukväxt borde den rosablommande B. hirtella (saknar svenskt namn men rosenbomarea känns rätt bra) höra till de bättre eftersom den kommer från tropiska områden och inte är i behov av en svalare viloperiod. Den kan blomma nästan året runt så länge ljuset räcker till.

Världen är full av spännande växter...

Likt balsam(in) för själen...

Flitiga Lisa, lyckliga Lotta och balsamin är alla relativt välkända växter. Alla tillhör släktet Impatiens och är hos oss krukväxter eller ettåriga prydnadsväxter och ogräs. De har generellt kraftiga saftiga stjälkar och blad, som efter första nattfrosten reduceras till en slemmig sörja. I varmare klimat är många fleråriga halvbuskar. Dit hör I. sodenii, vilken mest liknar en lyckliga Lotta som har getts någon form av anabola steroider och vuxit till jätteformat. På engelska kallas den “Poor man’s Rhododendron”, fattigmansrododendron.  Första gången jag såg den, på lite håll i en trädgård i San Francisco, trodde jag också att det var en något märklig rododendron. Det enda svenska namnet jag har kunnat hitta är buskbalsamin, ett rätt passande namn då den kan bli närmare två meter! Ibland används dock det namnet även på den gammeldags krukväxten balsamin (I. balsamina). Att kalla den "jätte-Lotta kanske inte faller i god jord...

Blommorna är stora,ofta 7-8 cm i diameter, och vita, ljusrosa eller vita med "rouge på kinderna". Blomningen är långvarig och avbryts först vid frosten. Liksom många av sina släktingar trivs den, i motsats till många utplanteringsväxter, i skuggiga lägen, ytterligare en attraktiv egenskap.

I en tid när de flesta utplanteringsväxter förädlats för att bli så kompakta och små som möjligt kanske buskbalsaminen inte har någon plats i våra nordiska trädgårdar, men visst vore det intressant att någon gång prova att odla den som en rätt häftig utplanteringsväxt. Enligt uppgift växer den snabbt och bör kunna bli rätt stor även under en sommarsäsong. Kanske är den något för en parkförvaltning i någon stad med nyfikenhet och vilja att prova det okända.