Amorous Leander, beautiful and young...

Så börjar en av verserna i Christopher Marlowes poem om den tragiska kärlekshistorien mellan Hero och Leander.

Rosen med samma namn är lätt att förälska sig i men den kärleken torde i de allra flesta fall få ett lyckligt slut.

Engelsmannen David Austin har vigt sitt liv åt att förena gammalt med nytt. Gammaldags rosor har ofta doft och vackra bulliga, tätt fyllda blommor. Däremot är färgskalan begränsad och större delen av dem blommar bara en period per sommar (om än oftast mycket rikt). De moderna rosorna har ett brett färgspektra och blommar mer eller mindre kontinuerligt. Tyvärr såg man under lång tid mest till blommans färg och form, vilket har gjort att bara ett fåtal har stark doft.

Det David Austin har gjort är att korsa gammaldags och moderna sorter och fått fram moderna rosor med de gammeldags rosornas doft och blomform men med en modern färgskala och förmåga att blomma om. I det hela är det ett lyckat recept men tyvärr räcker inte härdigheten särskilt långt upp i Sverige. Det finns dock undantag.

Ett lysande sådant är just 'Leander', en närmast schizofren ros! Bara att beskriva färgen bereder stora svårigheter eftersom den är så variabel. Den kan vara allt från rosa till orangeaprikos med bruna toner. Det är just en av tjusningarna med den. Blomman är dock alltid vacker, rundad och tätt fylld. Doftar gör den naturligtvis också. Blomningen är remonterande snarare än kontinuerlig.

Bladverket är vackert, modernt men halvmatt (vilket tilltalar mig personligen) och, för att vara en modern ros, rätt friskt.

Det luriga med många av de engelska rosorna (det namn Austin själv myntat för sina skapelser) är att räkna ut hur de växer. I ett varmt klimat är 'Leander' en rätt pampig klätterros medan den i zon IV-V snarare blir en kraftig rabattros kring metern hög. Sensommarblomningen sker ofta på kraftiga skott som kommer ända nerifrån.

Andra engelska rosor värda att prova i lite kärvare klimat är 'Abraham Darby', Crown Princess Margareta', 'Graham Thomas', 'Mary Rose', 'Winchester Cathedral' och 'Wild Edric'. Alla blommar om pålitligt, vilket gör att det inte spelar nån roll om de fryser ner en del.

Trots att ett av målen får David Austins förädlingsarbete varit återblommande rosor så finns några engångsblommande sorter som är väl värda att odla. De är dessutom generellt härdigare än övriga sorter. Den kanske bästa och vackraste är rosen som startade det hela, nämligen den rosa 'Constance Spry', vars doft ska påminna om myrra! Den intresserade bör också försöka få tag i den vinröda 'Chianti' och den ljuvliga rosavita 'Shropshire Lass'. Den sistnämnda är tyvärr idag svår att få tag i. Den är en något märklig, men lyckad, korsning mellan en klassisk tehybrid ('Madame Butterfly') och en albaros ('Mme Legras de St. Germain').

Törnrosa...

'Dornröschen' (Syn. 'Belle au Bois Dormant'; 'Sleeping Beauty'), kärt barn har många namn...
Här har vi en ros som har den angenäma egenheten att den verkar bli bättre när den odlas lite längre norrut. I södra Sverige kan nog angreppen av svartfläcksjuka bli mer besvärande. Den sägs också blomma bättre under lite svalare förhållanden, igen ett poäng till norr!

Det här är en i många hänseenden enastående ros. Till största delen är den en tehybrid men med en dos gener från den mycket härdiga arten finnros (Rosa acicularis). Från den senare har den fått härdighet, och växtkraft. I zon III blir den närmare 2 m hög! Längre norrut får man nog nöja sig med 1-1,5 m men det räcker långt. Härdigheten räcker till åtminstone för zon V och kanske mer med täckning. Eftersom den blommar på årsskotten gör det inte så mycket om den lidit en aning under vintern.

De klarrosa blommorna har, särskilt precis när de slår ut, starkt tycke av ädelros. De skulle säkert kunna pryda många vaser men se upp! 'Dornröschen' är precis lika taggig som man skulle kunna förvänta sig av en riktig törnrosaros.

Det verkar råda skilda åsikter om doften men jag har hittills inte blivit besviken. Det här är en ros som både ser ut som och doftar som en ros.

Förädlare är den tyska firman Kordes, vilka har gett oss många fina rosor, ofta härdiga. T.ex. så har de gett oss 'Flammentanz', 'Frühlingsduft' (och resten av Frühlingsserien), 'Leverkusen' och många andra.

Sweets for my sweets, honey for my honey...

Honungsrosen (Rosa (Helenae-Gruppen) 'Hybrida') är i sanning en fängslande växt. Varför skulle någon vettig människa vilja föra in en taggig lian med kapacitet att strimla de mest förstärkta trädgårdshandskar den mänskliga vetenskapen kan framställa? Den som nånsin försökt beskära inser snart hur det skulle vara attbefinna sig mitt i ett slagsmål mellan ca tio katter! Den är en tortyrkammare i växtform! Taggarna är kloböjda, som för att kunna orsaka största möjliga skada...

Kanske för att den har många förtjänster. Den är härdig, i allmänhet frisk, doftar, växer med raketfart och har en färg som gifter sig med det mesta.

Blomningen är kanske inte den allra längsta men den kan knappast kallas för snål. Vackert badverk och mängder med dekorativa nypon förlänger tiden växten är en prydnad i trädgården.

Den som vill ha en honungsros på en portal bör nog använda sig av den taggfria 'Lykkefund'. Annars får man efter rätt kort tid svårt att ta sig in på sin egen tomt. 'Lykkefund' anges oftast vara sämre härdig än 'Hybrida' men i zon IV verkar den klara sig rätt bra.

Den som vill ha den bästa trädklättraren håller sig däremot till det taggiga ursprunget, Det är just de kloböjda taggarna som gör att rankorna kan hålla fast sig!

Kom ihåg att det stöd man väljer behöver vara kraftigt! En storvuxen ros är ingen lättviktare! Dessutom blir den lätt ett vindfång. Handelns tunna spaljéer av plast eller tunna träribbor förslår inte långt. Eventuella portaler måste också vara väl förankrade. Det är lätt att missbedöma vad som behövs i framtiden när man håller i en liten späd planta.

Den som har tillräckligt med utrymme kan prova att använda honungsrosen som buske. Med lite stöd blir den en stor kupol av blommor. För att täcka in större slänter bör den också kunna vara användbar. Kom ihåg att den ska planteras längst ner i slänten. Ytterst få växter vill eller klarar av att växa neråt.

Det verkar smått märkligt att honungsrosen inte har använts mer flitigt i växtförädlingen. I nuläget finns bara en handfull sorter och bara 'Hybrida' och 'Lykkefund' har egentligen slagit igenom på den svenska marknaden. 'Starkodder' och 'Aksel Olsen' börjar dyka upp. Har vi tur kanske 'Christine Hélène' (mjukt gul, remonterande), 'Longford' (karminröd, dubbel), 'Patricia Macoun' (vit, dubbel)´eller 'Trappendalrosen' (ljust lilarosa, fylld) får en chans att visa om de är värdiga en plats i de svenska trädgårdarna. Det känns som om det finns stor potential som än så länge knappast har utnyttjats alls!

Honungsrosorna producerar ofta mängder med nypon, så varför inte testa och så några frön. Sannolikheten att resultatet blir fantastiskt och ger ekonomiskt oberoende är mikroskopiskt liten men, det finns alltid en liten, liten chans... Om inte annat så blir det en spännande väntan på resultatet!


En fläkt av tropikerna...

Man behöver inte nödvändigtvis gå över ån efter vatten, bara att se lite närmare på det man har omkring sig kan räcka för att hamna på en helt annan plats. Ibland räcker det med att titta i närmaste dike...

En rätt vanlig men kanske ändå okänd växt är missne (Calla palustris). Om man kallar den vild kalla så blir den genast mer spännande. Den tillhör precis som krukväxten fredskalla och floristernas kallor kallafamiljen (Araceae). Blomman har samma uppbyggnad med en gul kolv besatt med de små egentliga blommorna omsluten av ett dekorativt vitt hölsterblad.

Den är varken storvuxen eller färggrann men när man väl är medveten om den så känns den mer och mer som en exotisk fågel som av misstag landat i den svenska naturen. Varken blad eller blommor liknar någon annan svensk växts. Den växer vild på fuktiga/blöta platser i nästan hela landet utom i fjällen, så den har en synnerligen tålig konstitution.

Den finns ibland med i plantskolornas sortiment av dammväxter så varför inte bjuda in en svensk "exot" i trädgården?