söndag 29 juli 2018

Gröna tankar...

Ofta tänker vi att vi täcker en yta med
klätterväxter, men det är kanske mer
intressant att ta sig bakom...
Ingen trädgård utan grönt är kanske självklart. Ändå stirrar vi oss ofta blinda på blommorna, och oftare än inte läggs fokus just på blomman när nåt nytt presenteras. Många vill att en trädgårdsväxt ska vara täckt av blommor från vår till höst (helst ska den även kräva minimal, eller ingen, skötsel och kväva ogräs). Kanske har vi vant oss vid att så mycket i dagens samhälle inte längre har en säsong. Varför spara lördagsgodiset till lördag, om jag vill ha det idag?

Sen finns också en stor skillnad mellan olika årstider när det gäller hur kort blomning man är villig att acceptera. Under våren, utsvulten på växtintryck och allt händer i en rasande fart, då accepteras att en apel blommar slösande en enda vecka. Under sommaren sjunker toleransen markant. En buskros som blommar en månad är inte intressant för att blomningen är för kort! Vilken tar mest plats?.. Det som blommar en kort stund är en lyx man måste stanna upp och njuta av. När längtan är som starkast (våren) eller när vi allra minst vill släppa taget (hösten), men när tiden verkar rusa fram, då stannar vi upp och uppskattar det flyktiga.

Hur centrerade många är på blomman märks ofta om man observerar hur olika personer väljer växter när de handlar. Plantan som har en utslagen blomma, men som i övrigt kanske inte ser särskilt bra ut väljs ofta först. Bredvid står en annan med fem knoppar och kraftig växt, som blir ratad (just då åtminstone). Vackert för stunden övertrumfar överraskande ofta kvalitet över tid. Visst finns det många som är mer medvetna, men det är ändå roande att se hur ofta en blomma kan förföra och sätta förnuftet i baksätet.

Den gröna grunden tenderar ibland att bli sekundär, ofta bara en eftertanke när en rabatt eller trädgård anläggs. Ännu värre är kanske att få verkar vara medvetna om att jordmånen i trädgården är en av de mest avgörande faktorerna ("Jord? Den köper jag väl i affären?"), men det är en historia för sig. Ofta kan "problemet" i en plantering som känns fel vara just att blommorna fungerar tillsammans, men inte grönskan. Brist på klara kontraster är kanske det vanligaste. Ett överflöd små eller flikiga blad känns ofta diffust och rörigt (men är ofta exakt den effekt du söker när du anlägger en äng). Enbart stora blad av likartad form gör en rabatt tung och kanske klumpig. Ofta behövs inte mycket alls av en lämplig kontrast för att ge stor effekt. Har du hittat det "perfekta" bladet, men blommorna passar inte alls in? Klipp bort dem! Våga använda växter på annorlunda sätt. I England används daggrosen (Rosa glauca) som bladväxt. Man skär ner den brutalt varje vår, vilket gör att den aldrig blommar, men bladverket blir fantastiskt.

Jag erkänner att jag älskar blommor och kan ha lätt att falla för något jag upplever som vackert. Men allra mest besatt är jag nog ändå av just grönt. Nyanser, former och texturer varierar i det oändliga. Där andra bara ser gröna blad ser jag skillnaderna. Det går att frammana spänning enbart med grönt, bara man tänker till en aning. Jag har en amerikansk florist, Leanne Kessler, som en av mina förebilder. En av hennes grunder är att använda minst tre olika sorters grönt (blad, eller grenar) i en bukett eller arrangemang. Att tänka på det gröna gör en bukett, rabatt, eller trädgård, mer spännande och intressant. Det kan vara en idé att ibland börja i den änden. Vilka blad passar ihop? Finns de bladen hos växter jag gillar blomfärgerna på? O.s.v.

Går det ens att skapa en trädgård utan grönt, men som fortfarande innehåller växter? Ja, men resultatet blir märkligt, särskilt om man väljer växter med blad i olika nyanser av silver och rött. Det är en spännande utmaning, om tanken är att skapa en känsla av nåt nästan obehagligt onaturligt. Den som har en trädgård med många rum, och känner experimentlusta, kan försöka skapa ett rum där det gröna är portförbjudet. Det kommer garanterat att bli ett samtalsämne!


fredag 27 januari 2017

Sätt inte sticklingar i vatten... Eller: Hur man lyckas med sina pelargonsticklingar...

Det är faktiskt vinter ute (utom i landets sydligaste delar, där man i år verkar nöja sig med tre årstider), men det kliar i odlingsfingrarna och man längtar efter lukten av fuktig jord. Pelargonerna börjar vakna och efter en frisering står man där med mängder av grönt som det kanske känns lite hårt att bara kasta bort.

Ett löfte om många fina nya gratisplantor är trist att säga nej till. Särskilt om det är sorter man känner lite extra för. Men, hur lyckas man bäst? Det är inte alls särskilt svårt. Inte om man följer några enkla riktlinjer.

Först ett par förhållningsorder: Sätt INTE pelargonsticklingar i vatten, och sätt INTE en plastpåse över dem. Kan vi komma överens om det så är mycket vunnet. De flesta pelargoner kommer från torra områden. Överdrivet mycket fukt är deras största fiende (och värst i kombination med dåligt ljus).

Det här är en metod äldre tiders trädgårdsmästare använde sig av, och den fungerar lika bra idag.

Hur man lyckas med pelargonsticklingar till (i princip) 100%:

Ta en morgon-/kvällstidning och blöt på den ordentligt. Alla blad ska dränkas igenom.

Öppna upp tidningen några sidor från början eller slut.

Ta sticklingarna (skär till lagom längd och ta bort onödiga blad), lägg dem några tillsammans (eller sortvis), med några sidor av tidningen mellan lagren. Om man har många sorter är det bra att lägga med en etikett för att hålla reda på vilken som är vilken. Låt alltihop ligga några timmar, eller eventuellt över natten. Om man spar planteringen till dag två kan man kan lägga några extra lager fuktat papper överst så att det hela inte torkar alltför snabbt.

Om sticklingarna får "ligga till" sig hinner snittytan torka till. Men vänta nu! Hur ska sticklingarna kunna dricka vatten? De kommer att kunna ta upp tillräckligt med fukt ändå. Snittet är ett sår. Får det en chans att börja torka (men "lagom") får svampar och bakterier det mycket svårare att ta sig in i växtens ledningsbanor, där de skulle kunna orsaka röta. Fukten från tidningspappret ser däremot till att bladen och stjälken behåller sin spänstighet, så att inte sticklingen hinner börja sloka.

Fyll krukor med genomsläpplig jord, vattna igenom, sätt sticklingarna, vattna igen (för att jorden ska få kontakt med sticklingen). Det är viktigt att allt överflödsvatten får rinna bort!

Krukorna bör inte vara för stora. En stor kruka innehåller mycket jord. Det gör att jorden torkar upp långsammare och sticklingarna löper större risk att ruttna. Små krukor, torvbriketter, pluggbrätten, eller liknande fungerar alla bra. Ett alternativ är att ställa en mindre kruka i en större, fylla jord i mellanrummet, och sen sätta flera sticklingar i "jordringen" som bildas. Begränsat utrymme gör att det unga rotsystemet blir mer samlat och fyller ut jorden.

När sticklingarna är satta, täck INTE med plast eller nåt annat som är tätt. Ytterst få pelargoner kommer från fuktiga djungler. De kommer, som sagt, främst från relativt torra klimat. Har man extremt torr luft inne kan man möjligtvis täcka med lite fiberduk, som andas och inte fångar alltför mycket fuktighet.

Låt krukorna stå så ljust som möjligt, men utan den skarpaste och hetaste solen (troligtvis ingen risk förrän tidigast en bit in i mars). Vattna med måtta. Jorden bör hållas lätt fuktig, men ALDRIG blöt.

Efter någon veckar har de börjat rota sig. Undvik att rycka i sticklingarna för att se om de har rötter. I små krukor syns snart de första rotspetsarna i hålen i botten. När jordklumpen håller ihop bra är det dags att plantera om. Skola helst om unga plantor mer än en gång, och öka krukstorleken stegvis. Det är frestande att hoppa över några omskolningar och sätta en liten nyrotad planta i en stor kruka på en gång. Förutom risken att jorden blir för blöt för länge, så riskerar plantorna att bli ostabila. I en stor kruka söker sig rötterna ut till kanten och fyller inte ut jordklumpen på samma sätt som när man tar det stegvis.

Ruttnar sticklingarna ändå har det endera varit för blött, eller så har moderplantorna inte varit vid god hälsa.

Lycka till!

måndag 16 januari 2017

Tre favoriter från San Franciscos Botaniska Trädgård...

Serpentinmanzanita* (Arctostaphylos obispoensis)
Hur slätt kan något vara? Det är frågan som dyker upp när man står inför serpentinmanzanita* (Arctostaphylos obispoensis), en vid första anblicken kanske inte alltför spännande buske, släkt med våra svenska mjölon och ripbär. Bladen påminner om små syrenblad, men är grågröna och stela, medan blommorna ser ut som typiska mjölonblommor (eller lingonblom, om det känns mer bekant). Det som fångar blicken, och senare överraskar känseln är barken. Den är varmt kanelbrun och...ja...slät. Det är som att någon skulle ha tillbringat timmar med att slipa och polera stammar och grenar. Inte för att göra dem blanka, utan just släta. Känslan av att ta på dem är svår att beskriva. Barken är mycket tunn och ger intrycket av att vara så hårt spänd över grenverket att den skulle kunna brista vilken sekund som helst. I naturen är busken (i undantagsfall trädet) mycket sällsynt. Dess totala utbredningsområde utgörs av en knappt tio mil lång sträcka längs Kaliforniens kust. Nästan precis mitt emellan San Francisco i norr och Los Angeles i söder. Den odlas i liten grad i trädgårdar och botaniska samlingar, vilket troligtvis kan säkra dess fortlevnad.

Från Nordamerika beger vi oss ner till Sydamerika och en populär och hållbar snittblomma med intressant odlingsproblematik. Alströmeria, eller, i det här fallet, papegojlilja (Alstroemeria pulchella), uppkallad efter Linnélärjungen Claes Alströmer (son till den kanske mer välkände Jonas). Arten har sitt ursprung i Brasilien och norra Argentina. Färgsättningen är lite djärvare än vad man vanligtvis ser hos floristernas alströmerior. Det finns en mängd hybrider som odlas just som snittblommor, men på senare år har det också kommit låga sorter som säljs som färgstarka sommarblommor. För att lyckas med odlingen bör krukorna vara rymliga. Alströmerior trivs inte med att ha det för trångt om rötterna. Det som i kommersiell odling kan göra alströmerian knepig är att de flesta arterna har sitt ursprung i bergstrakter. Plantorna är ljuskrävande och älskar sol, men trivs inte om det blir alltför varmt. På hög höjd är solskenet mer intensivt än vid havsnivå, medan höjden också håller nere temperaturen Alströmerian är alltså en kylig soldyrkare! Odlas den i kruka bör krukorna skuggas så att inte jordtemperaturen blir för hög. En annan smått märklig detalj är att det du tror är ovansidan av bladet egentligen är dess undersida. Tittar man på bladskaftet ser man att det är vridet ett halvt varv.

Papegojlilja (Alstroemeria pulchella)
Med täckning kan papegojliljan odlas på friland åtminstone i södra delarna av Sverige. Ett härdigare alternativ är guldalströmeria (Alstroemeria aurea) från Chile och södra Argentina. Den kan troligtvis odlas en bit upp längs Norrlandskusten om läget är väldränerat. Eventuellt med lite täckning mot djup tjäle snöfattiga vintrar. Det som kan vara bra att veta är att alströmerian inte är en växt för den som kräver ordning och strikt disciplin i rabatterna. Den tillhör vandrarna, och dyker inte nödvändigtvis upp på exakt samma plats år från år.

Wollemia (Wollemia nobilis)
För den tredje favoriten håller vi oss kvar på södra halvklotet men gör ett rejält hopp till New South Wales i sydöstra Australien. Där hittar vi ett levande fossil, som upptäcktes så sent som 1994, vilket kan verka smått bisarrt. Särskilt i och med att växtplatsen ligger ynka 15 mil från Sydney, och för att det rör sig om ett träd som kan bli 40 m högt! Men, även i världen idag finns områden som är extremt otillgängliga och svåra att utforska. Eftersom det bara existerar något hundratal vilda träd gör man allt för att bevara dem. Det innebär också att man förökat den och spridit exemplar till, främst, botaniska trädgårdar på flera kontinenter. I San Francisco finns flera exemplar. De är fortfarande små, men växer snabbt till och ser ut att trivas utmärkt. Vilken är växten? Wollemia (Wollemia nobilis). Till släktingarna hör rumsgranen (Araucaria heterophylla), som de senaste åren åter blivit en populär lättskött rumsväxt. I framtiden kanske även wollemian kommer att synas i trädgårdshandeln (exemplar dyker upp redan nu, men betingar ofta ett högt pris). Oavsett så är det en mycket vacker barrväxt. I San Francisco är den planterad i en avdelning med "urtidsväxter", tillsammans med t.ex. kottepalmer, trädormbunkar och ginkgo. En kall vinter för några år sedan gick hårt åt en del av växterna just i den här delen, men det mesta har återhämtat sig.

San Franciscos svala och inte alltför torra medelhavsklimat gör att en mängd växter från vitt skilda delar av världen trivs sida vid sida. Stora delar av samlingarna är också strukturerade efter olika geografiska områden. Oavsett tid på året är San Franciscos Botaniska Trädgård värd ett besök. En av årets höjdpunkter är dock sen vinter/tidig vår, när magnoliablomningen når sitt klimax. Trädgården kan stoltsera med en av de största samlingarna av magnoliaarter utanför Kina. Här finns bland annat Nordamerikas äldsta exemplar av den praktfulla Campbellmagnolian (Magnolia campbellii), med tallriksstora blommor. För den som är intresserad krävs nog minst en hel dag för att känna att man "hunnit". Det finns inga restauranger eller caféer i själva trädgården, men biljetten räcker en hel dag, och matställen finns inte långt från trädgårdens huvudentré. Eller så beger man sig till den Japanska Teträdgården, som är en av de närmsta grannarna. Fast, då kanske du behöver ytterligare en dag för utforskning...

*Jag hittar inget erkänt svenskt namn, men det engelska namnet "serpentine manzanita" kommer av den bergart som ofta dominerar dess naturliga växtplats. Manzanita är ett samlingsnamn för busk- eller trädformiga arter inom släktet Arctostaphylos, som återfinns längs den nordamerikanska västkusten. Utbredningsområdet för hela gruppen med ca 100 arter är mer eller mindre koncentrerat till Kalifornien. Bladen har använts medicinskt, bären har ätits (färska, torkade eller malda till mjöl), och grenar och ved har använts för sina dekorativa kvaliteter. Flera av arterna växer på hög höjd där vintrarna ofta är både kalla och snörika. Möjligen skulle någon kunna klara av att växa i ett varmt läge i södra Sverige. Annars är de uppskattade prydnadsväxter i områden med medelhavsklimat. Deras torktålighet gör dem extra värdefulla.

söndag 8 januari 2017

I vintervila...

Vad är väl mer förlåtande än snö? Oskyldigt vit täcker den trädgården, skyddar det som växer i den, och döljer allt som inte hanns med under hösten. Trädgården är i skenbar vila (under tjälen pågår livet oavbrutet) och dess ägare planerar och drömmer om möjliga och omöjliga (?) projekt...

måndag 22 augusti 2016

Sensommardofter...

Orientkejsarlilja 'Conca d'Or', Röd solhatt med attityd 'Hot
Papaya', och en okänd flox (möjligen juniflox)
Sensommarens dofter kan vara rätt tunga och välkryddade. Vårdofter är kanske inte alltid lätta, men i augusti och september är tyngd nog mer allmänt förhärskande. De tenderar också att vara komplexa. Den ofta fuktigare luften är kanske en bättre doftbärare än den torrare sommarluften. Nu är det ju inte bara blommorna som doftar. Fruktträd med dignande grenar och, senare, fallfrukt ger den här tiden på året ytterligare dimensioner. Alla är kanske inte njutbara (jästa plommon är kanske getingarnas favorit, men inte min), men kontrasterna gör det behagliga än mer behagligt. Bland blommorna finns flera favoriter.

Solhattarna (Echinacea) har ofta en rätt tydlig söt doft, så man önskar ibland att man var en humla och fick rumla runt lite smårusigt från blomma till blomma. För svenskt klimat är nog fortfarande de fröförökade 'Magnus' och 'Alba' bland de bästa, både vad gäller växtkraft och övervintringsförmåga. Bland de nyare sorterna med lite häftigare färger verkar den fyllda orange 'Marmalade' och den hett rödorange 'Hot Papaya' höra till de som kan fördra även en mellansvensk vinter. Överdriven vinterfukt är nog det som oftast knäcker dem.

Höstflox (Phlox paniculata) har, om man har tur en härlig och kraftfull doft. Märkligt nog får doften mig ofta att tänka på curry! Tyvärr har doften inte alltid hängt med i förädlingen av de nyare sorterna. Här i trädgården finns för tillfället bara en, men den har, som tur är, en god "lagom" stark doft. Sorten är gammal och har odlats i Hälsingland under lång tid. Eventuellt är det en sort av juniflox (Phlox x arendsii), vilken, namnet till trots ska kunna blomma relativt sent (här slår den ut i mitten av augusti). Om det är dess identitet så är den en korsning mellan blåflox (Phlox divaricata) och just höstflox. Man har alltså korsat en tidigt och en sent blommande art. De flesta sorterna togs fram på 1910-talet, men verkar idag mer eller mindre bortglömda.

Om man korsar en massa olika arter av doftande liljor så borde resultatet bli ett antal doftbomber. Det är i princip vad man gjort för att ta fram orientkejsarliljorna (Lilium Orient-Regale-Gruppen). I handeln kallas de ofta "trädliljor" då flera av dem kan nå avsevärd höjd. Här växer sorten 'Conca d'Or', och det räcker med att den första blomman är halvt utslagen för att man ska kunna upptäcka doften i större delen av trädgården. Liljebaggarna brukar ta några bett ur bladen, men den verkar inte vara deras favorit (det finns tillräckligt med krolliljor i området...). Den verkar lättodlad trots att den står i en rätt tung och bitvis hård lera. Att plocka in en kvist kräver nog ett hus med stor volym, om inte parfymen ska bli alltför bedövande.

fredag 5 augusti 2016

Högsommarfärger...

Nej, jag hann inte i år heller, och nu är sommaren snart slut... Så kanske det känns vid den här tiden. Slutet kommer smygande med krysantemum, prydnadskål, silverek, cyklamen, och den första ljungen. Den första frosten, den stora förgöraren, lurar om hörnet...

Men, sensommaren är de mättade färgernas tid. Mustiga, djupa och, ofta, varma. Nu känns gult mer välkommet än bara för någon vecka sen. Resliga rudbeckior, dagöga och höstöga får så småningom sällskap av perenna solrosor (en grupp underskattade senblommare). Min teori är att vi är mer i behov av gult under vår och höst än annars. Färgen värmer både kyliga vårdagar och håller sommarvärmen kvar längre under hösten.

Solhattar i dammigt gammelrosa svävar som små flygande tefat både högt och lågt. De äldre frösådda sorterna i just rosa och även vitt är de mest pålitliga. Bland alla nyheter med blommor i en färgskala från grönt och gult till orange och mörkrött får man prova sig fram. Den fyllda orange 'Marmalade', den mer kraftfullt färgade 'Hot Papaya' hör till de mer spektakulära sorterna som brukar kunna klara sig bra. Överdriven vinterfukt och alltför mullhaltig jord är nog ofta bovar när solhattar inte tar sig igenom vintern. En trend är att den ursprungliga blomformen, med hängande/nedåtriktade kantblommor börjar bli på modet. Ursprungligen liknade alla solhattar mest en befjädrad badmintonboll på en pinne. Genom urval (svensken Magnus Johnsson var en pionjär) bland tusentals fröplantor fick blomman den form vi är mest vana vid, med kantblommorna som en välstärkt krage horisontellt kring mitten. Oavsett sort så är deras tid nu.

Alunrot finns i så många nyanser att man skulle kunna använda dem för att skapa en tredimensionell persisk matta i mustiga färger. Generellt är de grön- och rödbladiga sorterna de tåligaste, medan lime- eller kolafärgade sorter tenderar att vara känsligare. 'Marmalade' och 'Ginger Ale' tillhör de tåligare undantagen med sköna höstlövsfärger. Den gamla rödbladiga sorten 'Palace Purple' är användbar om man är ute efter en lite yvigare planta. Den är härdig (överlever utan problem även oskyddad i kruka i större delen av landet), men tillhör de som gärna "kryper upp" ur jorden och som behöver omplanteras med några års mellanrum, den kan också självså sig rikligt. Bland de mörkbladiga finns det mängder av sorter att välja mellan. Den nästan svarta 'Obsidian' och den snarlika, men rosaspräckliga' 'Midnight Rose' hör till de mest populära. 'Blackberry Jam' har vackra mörka blad med ett metalliskt rosa skimmer. Sorten hör inte till de allra vanligaste, men är mycket odlingsvärd, eftersom den har visat sig vara både härdig och lättodlad (håller sig låg och kan stå länge utan omplantering).

Gräsen kommer också till sin rätt den här tiden på året. Framför allt de mer högvuxna närmar sig sin fulla effekt. Jättetåteln bildar enorma fontäner, medan olika typer av miskanthus generellt är grövre och stelare. Tuvrör passar där utrymmet är begränsat men där man ändå vill ha ett högt gräs. De flesta sorterna är strikt upprätta, och, i det närmaste, stormfasta. Olika typer av starr är trist nog förbisedda, trots att det finns många sorter, av vilka flera kan ersätta solälskande gräs i mer skuggiga lägen. Palmstarr gör kanske inte så mycket väsen av sig, men är vacker i stora sjok, som botten åt högre växter, medan spikklubbestarren inte alls är så vass som namnet antyder utan ser smått utomjordisk ut.

Nu är också fjärilstider. Genom att välja rätt växter läggs ytterligare en dimension till trädgården. Flera av sensommarens höjdare är även fjärilsfavoriter. Fläckflockeln (blandas ofta ihop med den nästan identiska rosenflockeln, vilken sällan syns i handeln) är välbesökt, och bland buskarna är olika sorter av vipphortensia (de med främst fertila småblommor, exempelvis 'Praecox', 'Wim's Red' och 'Kyushu') särskilt omtyckta. I kryddträdgården finns många växter som lockar både humlor, bin och fjärilar, exempelvis olika myntor, oregano, sten- och vinterkyndel. Humlorna surrar nöjt runt bland kärleksörtens blomkvastar.

Sensommarens perenner är ofta resliga, även om moderna förädlare verkar göra sitt bästa för att krympa även de högsta till knappt knähöga kopior av sitt högvuxna ursprung. I vissa fall kanske man vinner fördelar, framför allt att plantorna blir mer stabila och inte kräver stöttning. Men, rätt ofta försvinner en del av charmen. Växterna blir lite för knubbiga och stela. De mister sin förmåga att blanda sig spontant med varandra. Det som gör storvuxna växter lite extra fascinerande är just att de på våren börjar om från ingenting, för att på sensommaren och hösten nå över huvudet. En spännande tanke vore att bygga en mindre trädgård nästan enbart med stora perenner, så att den just startar från noll varje år och sen byggs upp i princip av sig själv. Ett stort rum blir allteftersom sommaren fortskrider flera mindre när de levande väggarna växer upp.

Har jag glömt något? Jo, massor. Sensommaren och hösten innehåller så otroligt mycket. Ett par tips för att skapa en sensommarträdgård som verkligen vibrera av färg är att våga blanda kalla och varma färger av ungefär samma styrka, samt att lägga till ett litet stänk blått, vilket tänder glöden i en eldig rabatt. Att plocka små buketter, eller att ta enstaka blad och blommor och lägga ut dem tillsammans gör det lättare att lägga till och dra ifrån tills man hittar en blandning som tilltalar en. I slutänden är det ändå inte värre än att en felplacerad växt flyttas eller ersätts. Trädgården är till för att njutas, och vara ett laboratorium fyllt av experimentlusta.

söndag 10 juli 2016

Doldisar...

Det är bara att konstatera att det finns MÅNGA trädgårdsväxter. Vissa blir populära, vinner spridning, och ses i var och varannan trädgård, medan andra hamnar i skymundan. Att det skulle handla om att vissa växter är mer lättodlade än andra behöver inte alls vara sant. Ibland rör det sig om att växter passar mer eller mindre bra i moderna odlingar. För odlaren är det främst önskvärt att växterna som odlas utvecklas bra och jämnt i odlingssystemet, så att resultatet blir en bra vara att sälja. Och, helst på så kort tid som möjligt, tid är pengar. Det är inte alltid att det går hand i hand med att växten beter sig lika exemplariskt i trädgården.

Brödranejlika (Dianthus carthusianorum)
Att en växt är ovanlig kan alltså bero på att den inte beter sig tillräckligt förutsägbart i odling. Den kan också ogilla att stå i en tät plastkruka, eller så växer den långsamt, och blir därigenom dyr att odla och svår att sälja. Turligt nog finns det ett flertal trädgårdsföreningar i Sverige, med intresserade och duktiga medlemmar, som ofta också älskar utmaningen att dra upp plantor av såna växter som ratas av plantskolorna. Att gå med och få tillgång till deras växtmarknader och plantbytardagar kan vara värdefullt. Dessutom anordnar många resor till intressanta trädgårdar och även växtmarknader utanför Sveriges gränser.

Brödranejlika (Dianthus carthusianorum) liknar ett mellanting av borst- och backnejlika, men är resligare än båda, ofta halvmeterhög. Perfekt som vävarväxt tillsammans med t.ex. kantnepeta, gräs, perovskia, blodnäva ,och andra som trivs åt det lite magrare hållet. Lite extra kalk i jorden skadar inte. I en mer odlad "äng" skulle den också passa in. Det här är en växt som knappast borde bereda plantskolorna några större problem i produktionen, även om den kanske inte är den mest attraktiva plantan när den är liten.

Klippnejlika (Petrorhagia saxifraga)
En tacksam ettåring som fått ett stort uppsving de senaste åren är grusnejlika (Gypsophila muralis), men nästan okänd verkar dess perenna "kusin" klippnejlikan (Petrorhagia saxifraga) vara. En trevlig bekantskap för stenpartier, framkanter av soldränkta rabatter, eller på den där hopplöst kruttorra graven där sommarblommorna aldrig trivs. Tumregeln är att den blir vackrare ju magrare växtplatsen är. För mycket vatten och näring ger en hopplös platt och trasslig härva (troligaste anledningen till att den sällan finns till salu)... Det kanske verkar bisarrt att svält skulle kunna vara nåt positivt, men i växtvärlden är det inte helt ovanligt. Trevligt nog blommar den under en lång period från högsommaren och framåt.
Jätteprästkrage med en dålig hårdag... (Leucanthemum x superbum 'Beauté Nivelloise')
Ibland uppstår mer udda former av vanliga växter. Eftersom jag oftast inte har några varmare känslor för bulliga kompakta växter, eller de som känns nästan konstlat perfekta, är det kanske naturligt att jag faller för den rufsiga charmen hos jätteprästkragen (Leucanthemum x superbum) 'Beauté Nivelloise' (i handeln oftast som 'Old Court'). Snygg i blandade "mormorsrabatter" eller i en rabatt avsedd för snittblommor. De ger stor effekt i sommarens buketter. Den verkar lite trög i starten och är kanske därför ovanlig i handeln. Hittar man några exemplar brukar de se rätt magra ut, men med lite kärlek och omvårdnad så kommer man långt. Väl värd att leta upp.

"Blålockar" (Trichostema 'Blue Bonnet')
En sympatisk växt behöver inte alltid ha ett accepterat svenskt namn. Trichostema 'Blue Bonnet' är just en sån växt som är i princip okänd i svensk odling. Det engelska namnet är "bluecurls", men "blålockar" känns inte som ett så snyggt svenskt alternativ... Hur långt upp i landet den är odlingsvärd återstår att se. Överlevnaden verkar inte vara ett problem en bra bit upp, men frågan är hur långt norrut den hinner blomma, eller om den reagerar negativt på de korta sommarnätterna (precis som höstaster). Blommorna är spännande och ser mest ut att höra hemma på en rent tropisk växt. Den är också en släkting till krukväxten blåvingeklerodendrum (Clerodendrum myricoides 'Ugandense'), med samma, smått obehagliga, doft när man gnuggar bladen. Den är högvuxen (runt 1,5 m) och buskig så den kräver robusta grannar. Trichostema är lätt att föröka, så någon odlare borde kunna tänkas nappa på att ha den i sitt specialsortiment.

Man kan inte odla "allt" i sin trädgård, men det finns mängder av intressanta och odlingsvärda växter som aldrig får en rad skriven om sig i de populärhortikulturella tidsskrifterna, eller som blir framlyfta av trädgårdsexperterna i tv-sofforna.