måndag 16 januari 2017

Tre favoriter från San Franciscos Botaniska Trädgård...

Serpentinmanzanita* (Arctostaphylos obispoensis)
Hur slätt kan något vara? Det är frågan som dyker upp när man står inför serpentinmanzanita* (Arctostaphylos obispoensis), en vid första anblicken kanske inte alltför spännande buske, släkt med våra svenska mjölon och ripbär. Bladen påminner om små syrenblad, men är grågröna och stela, medan blommorna ser ut som typiska mjölonblommor (eller lingonblom, om det känns mer bekant). Det som fångar blicken, och senare överraskar känseln är barken. Den är varmt kanelbrun och...ja...slät. Det är som att någon skulle ha tillbringat timmar med att slipa och polera stammar och grenar. Inte för att göra dem blanka, utan just släta. Känslan av att ta på dem är svår att beskriva. Barken är mycket tunn och ger intrycket av att vara så hårt spänd över grenverket att den skulle kunna brista vilken sekund som helst. I naturen är busken (i undantagsfall trädet) mycket sällsynt. Dess totala utbredningsområde utgörs av en knappt tio mil lång sträcka längs Kaliforniens kust. Nästan precis mitt emellan San Francisco i norr och Los Angeles i söder. Den odlas i liten grad i trädgårdar och botaniska samlingar, vilket troligtvis kan säkra dess fortlevnad.

Från Nordamerika beger vi oss ner till Sydamerika och en populär och hållbar snittblomma med intressant odlingsproblematik. Alströmeria, eller, i det här fallet, papegojlilja (Alstroemeria pulchella), uppkallad efter Linnélärjungen Claes Alströmer (son till den kanske mer välkände Jonas). Arten har sitt ursprung i Brasilien och norra Argentina. Färgsättningen är lite djärvare än vad man vanligtvis ser hos floristernas alströmerior. Det finns en mängd hybrider som odlas just som snittblommor, men på senare år har det också kommit låga sorter som säljs som färgstarka sommarblommor. För att lyckas med odlingen bör krukorna vara rymliga. Alströmerior trivs inte med att ha det för trångt om rötterna. Det som i kommersiell odling kan göra alströmerian knepig är att de flesta arterna har sitt ursprung i bergstrakter. Plantorna är ljuskrävande och älskar sol, men trivs inte om det blir alltför varmt. På hög höjd är solskenet mer intensivt än vid havsnivå, medan höjden också håller nere temperaturen Alströmerian är alltså en kylig soldyrkare! Odlas den i kruka bör krukorna skuggas så att inte jordtemperaturen blir för hög. En annan smått märklig detalj är att det du tror är ovansidan av bladet egentligen är dess undersida. Tittar man på bladskaftet ser man att det är vridet ett halvt varv.

Papegojlilja (Alstroemeria pulchella)
Med täckning kan papegojliljan odlas på friland åtminstone i södra delarna av Sverige. Ett härdigare alternativ är guldalströmeria (Alstroemeria aurea) från Chile och södra Argentina. Den kan troligtvis odlas en bit upp längs Norrlandskusten om läget är väldränerat. Eventuellt med lite täckning mot djup tjäle snöfattiga vintrar. Det som kan vara bra att veta är att alströmerian inte är en växt för den som kräver ordning och strikt disciplin i rabatterna. Den tillhör vandrarna, och dyker inte nödvändigtvis upp på exakt samma plats år från år.

Wollemia (Wollemia nobilis)
För den tredje favoriten håller vi oss kvar på södra halvklotet men gör ett rejält hopp till New South Wales i sydöstra Australien. Där hittar vi ett levande fossil, som upptäcktes så sent som 1994, vilket kan verka smått bisarrt. Särskilt i och med att växtplatsen ligger ynka 15 mil från Sydney, och för att det rör sig om ett träd som kan bli 40 m högt! Men, även i världen idag finns områden som är extremt otillgängliga och svåra att utforska. Eftersom det bara existerar något hundratal vilda träd gör man allt för att bevara dem. Det innebär också att man förökat den och spridit exemplar till, främst, botaniska trädgårdar på flera kontinenter. I San Francisco finns flera exemplar. De är fortfarande små, men växer snabbt till och ser ut att trivas utmärkt. Vilken är växten? Wollemia (Wollemia nobilis). Till släktingarna hör rumsgranen (Araucaria heterophylla), som de senaste åren åter blivit en populär lättskött rumsväxt. I framtiden kanske även wollemian kommer att synas i trädgårdshandeln (exemplar dyker upp redan nu, men betingar ofta ett högt pris). Oavsett så är det en mycket vacker barrväxt. I San Francisco är den planterad i en avdelning med "urtidsväxter", tillsammans med t.ex. kottepalmer, trädormbunkar och ginkgo. En kall vinter för några år sedan gick hårt åt en del av växterna just i den här delen, men det mesta har återhämtat sig.

San Franciscos svala och inte alltför torra medelhavsklimat gör att en mängd växter från vitt skilda delar av världen trivs sida vid sida. Stora delar av samlingarna är också strukturerade efter olika geografiska områden. Oavsett tid på året är San Franciscos Botaniska Trädgård värd ett besök. En av årets höjdpunkter är dock sen vinter/tidig vår, när magnoliablomningen når sitt klimax. Trädgården kan stoltsera med en av de största samlingarna av magnoliaarter utanför Kina. Här finns bland annat Nordamerikas äldsta exemplar av den praktfulla Campbellmagnolian (Magnolia campbellii), med tallriksstora blommor. För den som är intresserad krävs nog minst en hel dag för att känna att man "hunnit". Det finns inga restauranger eller caféer i själva trädgården, men biljetten räcker en hel dag, och matställen finns inte långt från trädgårdens huvudentré. Eller så beger man sig till den Japanska Teträdgården, som är en av de närmsta grannarna. Fast, då kanske du behöver ytterligare en dag för utforskning...

*Jag hittar inget erkänt svenskt namn, men det engelska namnet "serpentine manzanita" kommer av den bergart som ofta dominerar dess naturliga växtplats. Manzanita är ett samlingsnamn för busk- eller trädformiga arter inom släktet Arctostaphylos, som återfinns längs den nordamerikanska västkusten. Utbredningsområdet för hela gruppen med ca 100 arter är mer eller mindre koncentrerat till Kalifornien. Bladen har använts medicinskt, bären har ätits (färska, torkade eller malda till mjöl), och grenar och ved har använts för sina dekorativa kvaliteter. Flera av arterna växer på hög höjd där vintrarna ofta är både kalla och snörika. Möjligen skulle någon kunna klara av att växa i ett varmt läge i södra Sverige. Annars är de uppskattade prydnadsväxter i områden med medelhavsklimat. Deras torktålighet gör dem extra värdefulla.

söndag 8 januari 2017

I vintervila...

Vad är väl mer förlåtande än snö? Oskyldigt vit täcker den trädgården, skyddar det som växer i den, och döljer allt som inte hanns med under hösten. Trädgården är i skenbar vila (under tjälen pågår livet oavbrutet) och dess ägare planerar och drömmer om möjliga och omöjliga (?) projekt...

måndag 22 augusti 2016

Sensommardofter...

Orientkejsarlilja 'Conca d'Or', Röd solhatt med attityd 'Hot
Papaya', och en okänd flox (möjligen juniflox)
Sensommarens dofter kan vara rätt tunga och välkryddade. Vårdofter är kanske inte alltid lätta, men i augusti och september är tyngd nog mer allmänt förhärskande. De tenderar också att vara komplexa. Den ofta fuktigare luften är kanske en bättre doftbärare än den torrare sommarluften. Nu är det ju inte bara blommorna som doftar. Fruktträd med dignande grenar och, senare, fallfrukt ger den här tiden på året ytterligare dimensioner. Alla är kanske inte njutbara (jästa plommon är kanske getingarnas favorit, men inte min), men kontrasterna gör det behagliga än mer behagligt. Bland blommorna finns flera favoriter.

Solhattarna (Echinacea) har ofta en rätt tydlig söt doft, så man önskar ibland att man var en humla och fick rumla runt lite smårusigt från blomma till blomma. För svenskt klimat är nog fortfarande de fröförökade 'Magnus' och 'Alba' bland de bästa, både vad gäller växtkraft och övervintringsförmåga. Bland de nyare sorterna med lite häftigare färger verkar den fyllda orange 'Marmalade' och den hett rödorange 'Hot Papaya' höra till de som kan fördra även en mellansvensk vinter. Överdriven vinterfukt är nog det som oftast knäcker dem.

Höstflox (Phlox paniculata) har, om man har tur en härlig och kraftfull doft. Märkligt nog får doften mig ofta att tänka på curry! Tyvärr har doften inte alltid hängt med i förädlingen av de nyare sorterna. Här i trädgården finns för tillfället bara en, men den har, som tur är, en god "lagom" stark doft. Sorten är gammal och har odlats i Hälsingland under lång tid. Eventuellt är det en sort av juniflox (Phlox x arendsii), vilken, namnet till trots ska kunna blomma relativt sent (här slår den ut i mitten av augusti). Om det är dess identitet så är den en korsning mellan blåflox (Phlox divaricata) och just höstflox. Man har alltså korsat en tidigt och en sent blommande art. De flesta sorterna togs fram på 1910-talet, men verkar idag mer eller mindre bortglömda.

Om man korsar en massa olika arter av doftande liljor så borde resultatet bli ett antal doftbomber. Det är i princip vad man gjort för att ta fram orientkejsarliljorna (Lilium Orient-Regale-Gruppen). I handeln kallas de ofta "trädliljor" då flera av dem kan nå avsevärd höjd. Här växer sorten 'Conca d'Or', och det räcker med att den första blomman är halvt utslagen för att man ska kunna upptäcka doften i större delen av trädgården. Liljebaggarna brukar ta några bett ur bladen, men den verkar inte vara deras favorit (det finns tillräckligt med krolliljor i området...). Den verkar lättodlad trots att den står i en rätt tung och bitvis hård lera. Att plocka in en kvist kräver nog ett hus med stor volym, om inte parfymen ska bli alltför bedövande.

fredag 5 augusti 2016

Högsommarfärger...

Nej, jag hann inte i år heller, och nu är sommaren snart slut... Så kanske det känns vid den här tiden. Slutet kommer smygande med krysantemum, prydnadskål, silverek, cyklamen, och den första ljungen. Den första frosten, den stora förgöraren, lurar om hörnet...

Men, sensommaren är de mättade färgernas tid. Mustiga, djupa och, ofta, varma. Nu känns gult mer välkommet än bara för någon vecka sen. Resliga rudbeckior, dagöga och höstöga får så småningom sällskap av perenna solrosor (en grupp underskattade senblommare). Min teori är att vi är mer i behov av gult under vår och höst än annars. Färgen värmer både kyliga vårdagar och håller sommarvärmen kvar längre under hösten.

Solhattar i dammigt gammelrosa svävar som små flygande tefat både högt och lågt. De äldre frösådda sorterna i just rosa och även vitt är de mest pålitliga. Bland alla nyheter med blommor i en färgskala från grönt och gult till orange och mörkrött får man prova sig fram. Den fyllda orange 'Marmalade', den mer kraftfullt färgade 'Hot Papaya' hör till de mer spektakulära sorterna som brukar kunna klara sig bra. Överdriven vinterfukt och alltför mullhaltig jord är nog ofta bovar när solhattar inte tar sig igenom vintern. En trend är att den ursprungliga blomformen, med hängande/nedåtriktade kantblommor börjar bli på modet. Ursprungligen liknade alla solhattar mest en befjädrad badmintonboll på en pinne. Genom urval (svensken Magnus Johnsson var en pionjär) bland tusentals fröplantor fick blomman den form vi är mest vana vid, med kantblommorna som en välstärkt krage horisontellt kring mitten. Oavsett sort så är deras tid nu.

Alunrot finns i så många nyanser att man skulle kunna använda dem för att skapa en tredimensionell persisk matta i mustiga färger. Generellt är de grön- och rödbladiga sorterna de tåligaste, medan lime- eller kolafärgade sorter tenderar att vara känsligare. 'Marmalade' och 'Ginger Ale' tillhör de tåligare undantagen med sköna höstlövsfärger. Den gamla rödbladiga sorten 'Palace Purple' är användbar om man är ute efter en lite yvigare planta. Den är härdig (överlever utan problem även oskyddad i kruka i större delen av landet), men tillhör de som gärna "kryper upp" ur jorden och som behöver omplanteras med några års mellanrum, den kan också självså sig rikligt. Bland de mörkbladiga finns det mängder av sorter att välja mellan. Den nästan svarta 'Obsidian' och den snarlika, men rosaspräckliga' 'Midnight Rose' hör till de mest populära. 'Blackberry Jam' har vackra mörka blad med ett metalliskt rosa skimmer. Sorten hör inte till de allra vanligaste, men är mycket odlingsvärd, eftersom den har visat sig vara både härdig och lättodlad (håller sig låg och kan stå länge utan omplantering).

Gräsen kommer också till sin rätt den här tiden på året. Framför allt de mer högvuxna närmar sig sin fulla effekt. Jättetåteln bildar enorma fontäner, medan olika typer av miskanthus generellt är grövre och stelare. Tuvrör passar där utrymmet är begränsat men där man ändå vill ha ett högt gräs. De flesta sorterna är strikt upprätta, och, i det närmaste, stormfasta. Olika typer av starr är trist nog förbisedda, trots att det finns många sorter, av vilka flera kan ersätta solälskande gräs i mer skuggiga lägen. Palmstarr gör kanske inte så mycket väsen av sig, men är vacker i stora sjok, som botten åt högre växter, medan spikklubbestarren inte alls är så vass som namnet antyder utan ser smått utomjordisk ut.

Nu är också fjärilstider. Genom att välja rätt växter läggs ytterligare en dimension till trädgården. Flera av sensommarens höjdare är även fjärilsfavoriter. Fläckflockeln (blandas ofta ihop med den nästan identiska rosenflockeln, vilken sällan syns i handeln) är välbesökt, och bland buskarna är olika sorter av vipphortensia (de med främst fertila småblommor, exempelvis 'Praecox', 'Wim's Red' och 'Kyushu') särskilt omtyckta. I kryddträdgården finns många växter som lockar både humlor, bin och fjärilar, exempelvis olika myntor, oregano, sten- och vinterkyndel. Humlorna surrar nöjt runt bland kärleksörtens blomkvastar.

Sensommarens perenner är ofta resliga, även om moderna förädlare verkar göra sitt bästa för att krympa även de högsta till knappt knähöga kopior av sitt högvuxna ursprung. I vissa fall kanske man vinner fördelar, framför allt att plantorna blir mer stabila och inte kräver stöttning. Men, rätt ofta försvinner en del av charmen. Växterna blir lite för knubbiga och stela. De mister sin förmåga att blanda sig spontant med varandra. Det som gör storvuxna växter lite extra fascinerande är just att de på våren börjar om från ingenting, för att på sensommaren och hösten nå över huvudet. En spännande tanke vore att bygga en mindre trädgård nästan enbart med stora perenner, så att den just startar från noll varje år och sen byggs upp i princip av sig själv. Ett stort rum blir allteftersom sommaren fortskrider flera mindre när de levande väggarna växer upp.

Har jag glömt något? Jo, massor. Sensommaren och hösten innehåller så otroligt mycket. Ett par tips för att skapa en sensommarträdgård som verkligen vibrera av färg är att våga blanda kalla och varma färger av ungefär samma styrka, samt att lägga till ett litet stänk blått, vilket tänder glöden i en eldig rabatt. Att plocka små buketter, eller att ta enstaka blad och blommor och lägga ut dem tillsammans gör det lättare att lägga till och dra ifrån tills man hittar en blandning som tilltalar en. I slutänden är det ändå inte värre än att en felplacerad växt flyttas eller ersätts. Trädgården är till för att njutas, och vara ett laboratorium fyllt av experimentlusta.

söndag 10 juli 2016

Doldisar...

Det är bara att konstatera att det finns MÅNGA trädgårdsväxter. Vissa blir populära, vinner spridning, och ses i var och varannan trädgård, medan andra hamnar i skymundan. Att det skulle handla om att vissa växter är mer lättodlade än andra behöver inte alls vara sant. Ibland rör det sig om att växter passar mer eller mindre bra i moderna odlingar. För odlaren är det främst önskvärt att växterna som odlas utvecklas bra och jämnt i odlingssystemet, så att resultatet blir en bra vara att sälja. Och, helst på så kort tid som möjligt, tid är pengar. Det är inte alltid att det går hand i hand med att växten beter sig lika exemplariskt i trädgården.

Brödranejlika (Dianthus carthusianorum)
Att en växt är ovanlig kan alltså bero på att den inte beter sig tillräckligt förutsägbart i odling. Den kan också ogilla att stå i en tät plastkruka, eller så växer den långsamt, och blir därigenom dyr att odla och svår att sälja. Turligt nog finns det ett flertal trädgårdsföreningar i Sverige, med intresserade och duktiga medlemmar, som ofta också älskar utmaningen att dra upp plantor av såna växter som ratas av plantskolorna. Att gå med och få tillgång till deras växtmarknader och plantbytardagar kan vara värdefullt. Dessutom anordnar många resor till intressanta trädgårdar och även växtmarknader utanför Sveriges gränser.

Brödranejlika (Dianthus carthusianorum) liknar ett mellanting av borst- och backnejlika, men är resligare än båda, ofta halvmeterhög. Perfekt som vävarväxt tillsammans med t.ex. kantnepeta, gräs, perovskia, blodnäva ,och andra som trivs åt det lite magrare hållet. Lite extra kalk i jorden skadar inte. I en mer odlad "äng" skulle den också passa in. Det här är en växt som knappast borde bereda plantskolorna några större problem i produktionen, även om den kanske inte är den mest attraktiva plantan när den är liten.

Klippnejlika (Petrorhagia saxifraga)
En tacksam ettåring som fått ett stort uppsving de senaste åren är grusnejlika (Gypsophila muralis), men nästan okänd verkar dess perenna "kusin" klippnejlikan (Petrorhagia saxifraga) vara. En trevlig bekantskap för stenpartier, framkanter av soldränkta rabatter, eller på den där hopplöst kruttorra graven där sommarblommorna aldrig trivs. Tumregeln är att den blir vackrare ju magrare växtplatsen är. För mycket vatten och näring ger en hopplös platt och trasslig härva (troligaste anledningen till att den sällan finns till salu)... Det kanske verkar bisarrt att svält skulle kunna vara nåt positivt, men i växtvärlden är det inte helt ovanligt. Trevligt nog blommar den under en lång period från högsommaren och framåt.
Jätteprästkrage med en dålig hårdag... (Leucanthemum x superbum 'Beauté Nivelloise')
Ibland uppstår mer udda former av vanliga växter. Eftersom jag oftast inte har några varmare känslor för bulliga kompakta växter, eller de som känns nästan konstlat perfekta, är det kanske naturligt att jag faller för den rufsiga charmen hos jätteprästkragen (Leucanthemum x superbum) 'Beauté Nivelloise' (i handeln oftast som 'Old Court'). Snygg i blandade "mormorsrabatter" eller i en rabatt avsedd för snittblommor. De ger stor effekt i sommarens buketter. Den verkar lite trög i starten och är kanske därför ovanlig i handeln. Hittar man några exemplar brukar de se rätt magra ut, men med lite kärlek och omvårdnad så kommer man långt. Väl värd att leta upp.

"Blålockar" (Trichostema 'Blue Bonnet')
En sympatisk växt behöver inte alltid ha ett accepterat svenskt namn. Trichostema 'Blue Bonnet' är just en sån växt som är i princip okänd i svensk odling. Det engelska namnet är "bluecurls", men "blålockar" känns inte som ett så snyggt svenskt alternativ... Hur långt upp i landet den är odlingsvärd återstår att se. Överlevnaden verkar inte vara ett problem en bra bit upp, men frågan är hur långt norrut den hinner blomma, eller om den reagerar negativt på de korta sommarnätterna (precis som höstaster). Blommorna är spännande och ser mest ut att höra hemma på en rent tropisk växt. Den är också en släkting till krukväxten blåvingeklerodendrum (Clerodendrum myricoides 'Ugandense'), med samma, smått obehagliga, doft när man gnuggar bladen. Den är högvuxen (runt 1,5 m) och buskig så den kräver robusta grannar. Trichostema är lätt att föröka, så någon odlare borde kunna tänkas nappa på att ha den i sitt specialsortiment.

Man kan inte odla "allt" i sin trädgård, men det finns mängder av intressanta och odlingsvärda växter som aldrig får en rad skriven om sig i de populärhortikulturella tidsskrifterna, eller som blir framlyfta av trädgårdsexperterna i tv-sofforna.









onsdag 15 juni 2016

Tre vita i rostidens början...


'Alba Maxima'
Även om vitt inte är en personlig favoritfärg så finns det många vackra och odlingsvärda vita rosor. Några äldre sorter biter sig envist, och välförtjänt, kvar i sortimentet.

'Katharina Zeimet'
Att ha över 500 år på nacken och fortfarande vara både populär och beundrad är imponerande. Albarosen 'Alba Maxima' har hunnit vara med om en hel del under årens lopp. Vissa kanske fnyser åt att den endast blommar en period per sommar, men dygderna är många. Växten är kraftig och når lätt över två meter, vilket gör den användbar både som buske och klätterros. Eftersom härdigheten är god kan den tjänstgöra som ersättare för mindre tåliga sorter på spaljéer och i rostorn. Doften är just så som den borde vara, kokett, men med tyngd. Kanske inte så oskuldsfull som blommans utseende ger vid handen. Att 'Alba Maxima' dessutom hör till de rosor som tolererar även en rätt skuggig växtplats gör den än mer användbar. Det grågröna bladverket får också ett vackert skimmer när ljuset avtar.

Med sina blott 115 år ter sig polyantharosen 'Katharina Zeimet' som rena ungdomen i jämförelse. I motsats till många av sina gelikar är hon en tålig dam, som klarar vintrarna en bit upp i landet (större delen av Norrlandskusten åtminstone). Blommorna är inte stora, men i gengäld många, och nya kommer mer eller mindre kontinuerligt. Doften är inte den allra starkaste, men söt, nära påminnande om honung. Hon håller sig i allmänhet i lagom rabattroshöjd (ca 60 cm), men kan i söder bli mer än meterhög. 'Katharina Zeimet' är perfekt för en rosenhäck. Den som har några tvivel kan bege sig till Rosenlunds Rosarium i Jönköping. Här finns en klanderfritt skött häck av sorten. Blomningen sträcker sig här in i oktober.

'Morden Snowbeauty'
Med ett hopp framåt hamnar vi på år 1984, födelseåret för 'Morden Snowbeauty', vilken inte introducerades på marknaden förrän 2001 (att ta fram en ny ros tar tid, och är en komplicerad process). Det är alltså tal om en verklig ungdom i sammanhanget. Klassificerad som en modern buskros går många förbi den. Men, med sina ca 70-80 cm är den mer lämpad som rabattros än placerad ensam i gräsmattan. Den lite rufsiga blomman kanske inte tilltalar den som tycker att en "ros ska se ut som en ros" (med vilket i de allra flesta fall menas att de ska se ut som de man får i floristernas buketter), men det rör sig om en tålig ros som med stor sannolikhet klarar sig en bra bit upp i landet. Den har en otvungen naturlig skönhet, som förstärks av bladens närmast gräsgröna färg.

Det finns en nästan overklig mängd rosor. De väcker alltid känslor. Oftast, men långt ifrån alltid, positiva. De förutfattade meningarna är många, och det kan vara nyttigt att försöka släppa taget om dem. Ja, vissa sorter blommar bara en gång per sommar, men i gengäld är det ofta när blomningen i trädgården i övrigt tar en liten paus. Ja, en del vackra och eftertraktade rosor är kinkfröknar med smått omöjliga krav, så tänk om och var öppen för nåt nytt, eller acceptera att frustrationen gör glädjen över den enda perfekta blomman så mycket starkare. När man öppnar upp sitt synfält dyker fler möjligheter upp. Många vill ha en tålig långblommande buske i trädgården, men så fort ordet "ros" nämns blir det stopp. En ros är en ros, är en...är ett falskt antagande. Oavsett om en trädgård är gammal eller ny, stor, liten eller en balkong, ligger i söder eller norr, sköts som ett barn eller knappt ägnas en tanke finns en ros som kan fylla en funktion, och skänka ett mått av skönhet.

söndag 29 maj 2016

Tänk Dig en Strut Utan Karameller...

Ibland blir man förälskad i banala ting. Strutbräken (Matteuccia struthiopteris) tillhör kategorin livslånga förälskelser. Det är nog en av de första växter jag minns. När man är liten och bladen nästan når en över huvudet så är de en egen liten djungel! Doften av den finns också för evigt inpräntad i hjärnan. Den är speciell och symboliserar vår och försommar.

Sant, den kan nästan bli ogräsartad om den trivs riktigt bra, men den är, i mitt tycke, ett välkommet ogräs. Om man vill kan man ju till och med äta upp den (även om det debatteras hur nyttigt det är). Jag känner mig rätt nöjd med att titta på den, och kanske låta den ingå i en bukett nån gång ibland. Den som vill ha känslan men inte samma spridningsförmåga kan odla den likartade japansk strutbräken (Matteuccia orientalis), som inte lär breda ut sig på samma sätt.

Gamla plantor, särskilt de som växer vid rinnande vatten (där en del av jorden eroderats bort), brukar få små korta stammar, som får dem att likna trädormbunkar i miniformat. Har lekt med tanken att plantera några i rör klädda med rep eller nåt annat rustikt och skapa en liten ormbunksskog på låtsas. Jag har, än så länge, inte tagit mig till Nya Zeeland, men åtminstone fått vandra under äkta trädormbunkar i San Francisco Botanical Garden.

Strutbräken hör ihop med skugga, fukt och vatten. Den är en bra stämningsskapare. Tillsammans med annan grönska gör den det gröna extra frodigt och saftig. Som bakgrund kan den framhäva andra. Min favoritkombination är nog när den får vara tillsammans med strandiris/rabattiris (Iris Sibirica-Gruppen). Båda har sin verkliga höjdpunkt samtidigt, innan sommaren har blivit riktigt het. Men, strutbräken klarar sig alldeles utmärkt som solist också. Mot en faluröd eller mörkgrå vägg blir den en primadonna, komplett med svulstigt koketta strutsfjädrar.

Ormbunkar börjar återigen bli på modet. Kanske för att de passar bra i en trädgård av gammalt snitt likaväl som att de kan användas i en modern minimalistisk anläggning. Vi kanske inte får se den viktorianska erans besatthet och samlarmani, men en trädgård där ormbunkar utgör den perenna stommen skulle inte alls behöva bli trist eller sakna variation.

Få växter andas lika mycket urtid som strutbräken och andra ormbunkar. Som barn lurar en Tyrannosaurus i skuggan bakom...