Välkommen till Radhusvägen!

I jakt på görliga nyårslöften och ett löfte till mig själv att hitta tillbaka till att vara mer kreativ tänkte jag återvända till en idé som funnits rätt länge. Grundförutsättningen är enkel. Tolv radhus längs en gata, med olika invånare, men med trädgårdar av samma format (med undantag av en hörntomt). Vilka bor här? Hur ser deras trädgårdar (hela, eller en del av) ut, och varför? Vad tycker de om och vad ogillar de? Hur förhåller de sig till varandra?

En månad, en trädgård, men utan ett fastlagt schema. Tid och inspiration får bestämma takten den här gången.

Tanken är att allt ska vara rimligt, även om vissa koncept kanske dras till sin spets. Hur skulle en professor i botanik, med stor förkärlek till svenska vilda växter, utforma en trädgård? Vad är en partyträdgård? Vad händer när ”gräsmattemannen”, driven av en stark och enveten nostalgikänsla, stängs in mellan betydligt mer frisinnade och kanske mer excentriska grannar? Ja, jag tar risken att landa i vissa klichéer, men förhoppningsvis vänds också några uppochner.

För att göra det mer intressant så får de boende på Radhusvägen kanske bli en aning mer trädgårdsintresserade än gemene man. I verkliga livet genomför vi sällan koncept fullt ut, utan en trädgård växer fram under lång tid och vår smak och våra idéer ändras över tid. Här är tanken att en grundidé ska genomsyra varje enskild trädgård.

Var ligger Radhusvägen? Någonstans i Sverige, men jag är osäker på om det är nödvändigt att sätta den på kartan eller begränsa den till en specifik växtzon. I det här fallet kanske behovet i det enskilda fallet får styra mer än rimlig geografi.

Tropic näckros, troligtvis 'Purple Spider'

För att göra det lite mer intressant för mig personligen kommer vi att röra oss aningen bortom ämnet trädgård också, men mer om det senare.

Vi börjar i januari med ett besök på Radhusvägen 23!

Dasi-vadå, eller hur tokigt kan det bli?

MARMALADE, en av alla nya sorter
som dykt upp på marknaden de
senaste åren.

Namnbyten och förvirring i växtvärlden är varken något nytt eller ovanligt och det är sällan det skapar någon form av ramaskri. Men, när plötsligt en av de mest vanliga av alla buskar fick nytt namn höjdes nog ändå rätt många ögonbryn. Ölandstok blev bara tok, och det sen många årtionden invanda Potentilla blev Dasiphora. Trädgårdsbranschen tog ett kollektivt djupt andetag och började att uppdatera kataloger, växtlistor och etiketter, samt förberedde sig mentalt att bemöta alla frågor varför det plötsligt inte fanns någon ölandstok.

Vissa kanske ser ett namnbyte som något totalt onödigt och störande, medan andra uppskattar att det blir mer ordning och reda i botaniken. Att försöka göra alla nöjda lär vara ett hopplöst sisyfosarbete. I min mening är det trevligt att se att vetenskapen går framåt. Vissa nya namn kanske inte är de lättaste att lära om (vi sparar kapitlet Aster till en annan gång...), men det hjälper till att hålla hjärnan i trim.

Tok har under lång tid, åtminstone i hemträdgården, varit en växt med en tråkstämpel, som inte varit lätt att tvätta bort. Anledningen har varit flerfaldig. Överanvändning i offentlig miljö, där de ofta dessutom lidit av eftersatt skötsel (vanligt med alla växter som anses tåliga = skötselfria), samt att de vanligaste sorterna är klargula, tillhör några. Att vissa sorter grönskar sent har gett uppfattningen att tokar är risiga och trista.

Skulle en växt som tok nånsin kunna bli trendig? Om man ser till alla nya sorter som dykt upp under senare år, så borde det inte vara en omöjlighet. Fler färger, bättre härdighet, halvfyllda blommor, stort storleksspektra o.s.v. har ökat dess användbarhet och, kanske, attraktionsförmåga.

Att en växt är ”tålig och lättodlad” innebär inte att den är skötselfri, eller att den kan grävas ner och lämnas åt sitt öde. En aldrig så slittålig växt svarar generellt med att utvecklas betydligt bättre om den ges åtminstone en aning skötsel, särskilt i etableringsfasen.

Alltför ofta ser vi tok enbart som häck eller massplantering. Många uppfattar det kanske att det är så den ”ska” användas. I en kommun (som ska få förbli namnlös) bestod åtminstone tills för en del år sen en stor del av de offentliga planteringarna av token 'Goldfinger' och liten praktspirea 'Little Princess'. Fantasilöshet i offentlig miljö bidrar till att göra växter mindre attraktiva och skapar förutfattade meningar.

Om vi vänder på resonemanget kanske resultatet blir ett annat? Hur skulle Du använda en buske som är frisk, lättskött, torktålig, härdig, blommar åtminstone från midsommar till (sen) höst, är tillgänglig i höjder från 30 cm till strax över metern och finns i alla färger utom blått och lila? Ser Du fler möjligheter nu? Om beskrivningen kommer före ett negativt laddat namn blir möjligheterna plötsligt många fler. Jag vet inte hur många gånger jag har pratat med en person som lägger fram många av de listade egenskaperna, bara för att utbrista: "Nej, DET vill jag INTE ha." så fort tok kommer på tal (eller nån av alla stryktåliga vresroshybrider). De flesta mjuknar faktiskt när man visar dem exempelvis en vitblommande sort.

Sortutbudet är större än nånsin och nya sorter i fler nyanser är på väg. Ett "fel" flera av de äldre dras med är att färgen (särskilt hos namnsorter som inte är gula eller vita) gärna bleknar under den varmaste perioden på sommaren. Det verkar som att de nyaste sorterna i många fall håller färgen bättre än sina föregångare.

Till sist en liten vädjan. Börja använda tok på ett mer varierat sätt. Många sorter är nätta nog att platsa i perennrabatten. De behöver inte alls användas i häck eller massplantering. Den långa blomningen gör dem till värdefulla inslag i många sammanhang. Ge dem också grundläggande skötsel. Gödsling och regelbunden beskärning gör stor skillnad. Token är en växt som förtjänar bättre rykte!

Att befinna sig mellan trädgårdar

”En trädgård är ett avgränsat område, vanligen med odling av nytto- och prydnadsväxter.” Så lyder en definition av begreppet trädgård (just denna lite slött hämtad från Wikipedia). Den ger ett rätt brett spelfält, då varken träd eller gård behövs, utan bara en avgränsning som innehåller någon form av odling. Att det sen finns tusen och en åsikter om vad som ”faktiskt” är en trädgård (eller inte) lämnar vi därhän.

Att befinna sig mittemellan trädgårdar är en speciell situation. Du lämnar nåt du både skapat och brottats med. Någon annan får ta vid och göra den till sin, eller låta den växa igen. Naturen tar tillbaka en trädgård mycket snabbare än de flesta tror.

Få klarar av att helt lämna och börja om helt på nytt. Växter är minnen. Det är inte alltid helt lätt att lämna eller göra sig av med en växt. De är levande minnen av platser, upplevelser eller personer. Ibland spelar det ingen större roll att det är en växt som kanske är banal och finns överallt. Att köpa en ny gör den inte lika speciell som den som var en stickling av mormors planta. Ibland kan några växter blir omplacerade hos personer som kan fortsätta att uppskatta dem. Det känns bättre än att lämna nåt du brytt dig om "vind för våg" i okända människors "våld". Lika viktigt är det kanske att också klara av att bara släppa taget. Minnen har fördelen att de tenderar att vara mer "perfekta" än verkligheten.

Hamnar du i en lägenhet utan ens en balkong blir övergången kanske mest brutal. En odlare som inte får odla kommer alltid att längta efter det. En fönsterträdgård blir sällan ett särskilt lyckat substitut (men är ändå bättre än inget). En balkong eller uteplats ger aningen större möjligheter. Den typen av trädgård är dessutom mobil, kan lätt byggas om och är möjlig att ta med sig på vidare äventyr.

I mitt fall finns en uteplats, men utan möjlighet att gräva ner någonting. Lösningen har blivit pallkragar placerade på pallar, och växter i krukor, byttor, hinkar. När budgeten är begränsad gör man dygd av nödvändigheten. Plastkrukor är inte särskilt spännande, men använda konsekvent fungerar även det. Med tillräcklig växtlighet syns de snart knappt. ”Rosor är ändock rosor, om än i ett sprucket krus”, så det är bättre att växterna får vara lyxen. En vacker men tom kruka ger inte riktigt samma tillfredsställelse. Mitt ideal är också mer yvig djungel än en stilren italiensk piazza.

Istället för att anlägga trädgården innanför en avgränsning så är den själva avgränsningen. Den ger avskildheten som saknades på en från början helt naken och öppen plats. Det är en skarp kontrast att gå från att vara omgiven av grönska och i princip helt utan insyn till en helt naken (undantaget en bokharabinda i en låda, som avskiljare mot ena grannen) plattlagd yta och en enorm vit vägg. Den visade sig också vara ett gångstråk från parkeringen. Högsta prioritet fick bli att skapa en avgränsad yta. Att som introvert plötsligt befinna sig i allas blickfång och få sin möjlighet att själv bestämma över när jag är social eller inte begränsad är mer komplicerat än en mer utåtriktad person kan tro. Inget är oöverstigligt dock.

Stilen? Naivistisk. Några tankar här och där, men först och främst växter jag gillar. Det har alltså inte blivit frågan om att sätta tio stycken av nånting, utan en eller ett par av allt möjligt jag råkar gilla, eller sånt som fyllt någon form av emotionell funktion. Min ”Kalifornienlåda” är nog ett exempel på det senare. I år fylls den av en färgmässig kakafoni av växter som påminner mig om just ”mitt” Kalifornien, så här finns eukalyptus från Australien, pelargoner från Sydafrika och rosmarin från Europa, förutom sömntuta, som är delstatens symbol. Allt är valt enbart utifrån minnen de representerar.

Jag är av nån outgrundlig anledning barnsligt förtjust i petunior, vilket kanske är märkligt eftersom jag inte är den ”blommigaste” personen jag känner. Petunian är långt ifrån en blyg viol. Volangprydda kjolar i grälla färger och en starkt extrovert personlighet går lite stick i stäv med den del av mig som älskar blad, olika nyanser av grönt och som ser små detaljer de flesta andra missar. Men, som man snart lär sig, det ena utesluter inte det andra. Petunians ursprung är betydligt mer modest och i högre grad än sina moderna avkomlingar väldoftande. Ett tips, stick näsan i en blå eller lavendelfärgad petunia. De har ofta ärvt en del av förfädernas doft. Man kunde önska att förädlarna tog vara på den bättre. Den som till äventyrs hittar hängpetunian 'Priscilla' bör slå till. Hon är en riktig doftbomb, men har tyvärr nästan försvunnit ur sortimentet. När jag säger att jag älskar doften av petunia tittar de flesta konstigt på mig. De har bara känt lukten av bladen, som inte direkt kan kallas väldoft.

Att flytta från södra Norrland till ett av Sveriges klimatmässigt mildaste hörn är ett äventyr, så att vara begränsad utrymmesmässigt kanske bara är bra. Ändå går det att få plats med avsevärt mycket mer än man kan tro. Är man inte rädd för att använda sekatören, och är medveten om att en växt kanske inte kan utvecklas helt efter sin potential, så går det ännu bättre.

”Vintern” 19/20 gav en del överraskande resultat och kan kanske inte användas som en måttstock för hur en normalvinter ser ut. Att de bortglömda pelargonerna skulle överleva vintern var kanske det mest oväntade! Blåsten och regnet är nog annars det största hotet mot mina små försök till zonknäckeri. Aralia, syddracena, slideranka och murgrönsviol hade åtminstone inga större problem, även om de kanske såg aningen luggslitna ut. Hemtrevnaden (av engelsmännen ibland kallad ”mind-your-own-business”) kryper runt där det finns en jordfläck ledig. En växt som jag önskar att fler slutade bli förvånade över att den klarar vintern är mor och barn. Med tanke på att den i naturen växer längs Nordamerikas västkust ända upp mot Alaska gör det mer överraskande att den över huvud taget odlas som krukväxt!

Även om jag har en förkärlek för det vildvuxna och frodiga, så är jag ändå fascinerad av hur man kan forma växter. Träd spaljerade som tak har länge varit en favorit, men inget min plånbok har varit tillräckligt tjock för. Årets experiment är ett tak av hängande rödvide. Vi får se hur väl det slår ut. Även en kruka som rymmer 100 liter jord och gödsel kan vara lite nätt tilltagen. Nåja, det ser bra ut hittills.

Eftersom ingen trädgård är komplett utan vatten i någon form måste det få plats också. En tunna tänkt för en liten fontän får agera damm. Tyvärr finns ingen möjlighet att ha fiskar, men däremot hoppas jag att min solbakade framsida ska vara tillräckligt varm för en tropisk näckros, 'King of the Blues'. Även om den inte behagar blomma, så är den väl värd att odla bara för sina fantastiska tigerrandiga blad.

Vad händer härnäst? Vem vet? 2020 har ju hittills blivit ett år som inte liknat något annat. Delar av livet har stannat upp medan andra har rusat iväg. Det har funnits tid för eftertanke och reflektion. Ingen sitter på facit, utan tiden får utvisa om världen förändrats i grunden, eller om vi inte lärt oss nånting alls. Under tiden får vi odla vår trädgård.