onsdag 20 mars 2013

Längtans blå blomma...

Strandiris (Iris sibirica), äldre typ
Strandirisen är nog en av de mest pålitliga trädgårdsvännerna. Långlivad, robust, frisk och lättodlad borde den kunna vinna mångas hjärtan. Sant, blomningen är inte den längsta men det gör inte så mycket. Bladverket är dekorativt hela säsongen och efter blomning bildas frökapslar, som sitter kvar genom vintern. Höjden på ca 60-90 cm gör den också värdefull som en övergång mellan lägre och högre växter.

Egentligen är den en strandväxt, som ofta ses i plantskolornas sortiment av vattenväxter. Men, den är anpassningsbar som få och trivs i de flesta lägen, på de flesta jordar. Ofta ser man plantor i gamla trädgårdar och vid ödetorp, tillsammans med, exempelvis, brandgul lilja och gula dagliljor. De passar alla i en klassisk "bondtäppa" och härdigheten sträcker sig långt upp i landet.

Strandirisen passar naturligtvis alldeles ypperligt vid kanten av trädgårdsdammen eller vid sommarstugestranden, men användningsområdet är större än så. Dess små krav gör att den går att kombinera med ett oerhört brett urval växter. I ett halvskuggigt hörn tillsammans med ormbunkar och limefärgade funkior, som blommande inslag i en sten-och grästrädgård, som infattningshäck där buskar inte kan planteras p.g.a. snöröjning o.s.v. Med sin kombination av gammaldags charm och tydlig arkitektonisk utstrålning borde strandirisen ha en plats likväl i trädgårdar med gammeldags känsla som i en hypermodern minimalistisk anläggning.

Gamla sorter är oftast småblommiga och blå/blåvioletta, men många nya hybrider finns, om än förvånansvärt få verkar ha nått den svenska marknaden än så länge. Färgskalan har utökats med alla tänkbara blå nyanser, rent vitt, lilarosa och en del tvåfärgade. Det finns även några gultonade sorter (ex. 'Butter and Sugar') Oftast är blommorna större än ursprungets och de kan ha ett flatare utseende. Dagens strandirisar är ofta korsningar med andra, mere eller mindre likartade, arter.

Plantorna mår bra av att delas innan de vuxit sig alltför stora. Återplantera de yttre, yngre bitarna och släng bort/kompostera den gamla, ofta mycket vedartade, mitten. För riktigt gamla exemplar innebär det en heldagsexercis med slägga och spett! Sätt inte rötterna för djupt vid plantering. De köttiga rötterna bör befinna sig bara precis under jord.

En annan iris som borde odlas i beydligt större utsträckning är vår egen vilda svärdslilja (Iris pseudacorus). Den har kanske ett lite större krav på fukt än strandirisen men bör klara sig bra i en inte alltför torr rabatt. Ursprunget har relativt stora klargula blommor och sorterna är (än så länge) få. Sorten 'Variegata', med gulstrimmiga blad (mönstret framträder tydligast på vår och försommar) är troligen vanligast i handeln. Har man tur hittar man den ljusgula 'Crème de la Crème'. Det finns ett litet antal fler sorter med spännande färgkombinationer men de är tyvärr svåra att få tag i i dagsläget.

8 kommentarer:

  1. Bra skrivet om en fin växt. Är nog dax för mig att dela vår rugge vid dammen för den har stått där i 10 år ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Om den är tio år så kan det nog börja bli en utmaning. Har försökt att flytta nån större planta och fick halvt slita ihjäl mig. Den tog åtminstone ingen skada och det blev ett antal nya plantor av den.

      Radera
  2. Jo, det finns en hel del spännande hybridisering har jag sett när jag forskade på denna växt. Här är några som sysslar med detta: http://www.tamberg.homepage.t-online.de/homep4e.htm Hoppas verkligen vi får se fler sådant i handeln, för även om det är lite magiskt med den korta och intensiva blomningen i midsommartid, så gör det väl inget om den är *lite* längre, vilket jag hoppas att det blir med hybrider, speciellt om man kan få fram någon steril sort kanske.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet inte om sterilitet skulle förlänga blomningen särskilt i det här fallet men det kan ju finnas andra sätt. Jag vet inte om det finns någon riktigt senblommande eller remonterande art inom sektionen.

      Det kommer säkert en liten "explosion" av sorter så småningom. Det finns ju en grund att bygga på. Första steget är att hitta genetisk variation och sedan kombinera om generna för att se vilka kombinationer som kan uppstå och hur de uttrycks i växten.

      Radera
    2. Nej, jag vet inte heller om hybrider med nödvändighet blommar längre, men så har ju i alla fall blivit fallet med dagliljor. Kanske finns det ingen långblommande iris överhuvud taget och då blir det kanske svårt. I så fall får man hoppas på någon mutation som skickar upp blomstjälkar kontinuerligt över växtsäsongen. Annars blir det att kombinera sorter med olika blomningstid.

      När det gäller förökning så är det verkligen inte svårt. Ett tips är att klippa bladen så att bara en dm återstår. Då slokar inte plantan och rotar sig bra.

      Radera
  3. ...för att inte tala om dessa hybrider mellan svärdsliljan och I. ensata: http://www.tamberg.homepage.t-online.de/homep23e.htm
    Riktigt läckra saker och förmodligen med en härdighet som vi verkligen kan ha nytta av!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har sett sidan tidigare och håller utkik om någon sort skulle dyka upp.

      Det är intressant att läsa hur vissa korsningar inte är så svåra egentligen men att fröplantorna ofta blir svaga. I allmänhet beror det på inkompatibilitet mellan gener, eller oförenliga processer från de olika arterna. Det gäller att hitta just de plantorna (eller t.o.m. det pollenkorn och den äggcell) som passar ihop bäst. Även i de moderna tider vi lever i idag är det mesta inom växtförädlingen lämnat åt slumpen (och kvalificerade gissningar)!

      Radera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera