Att befinna sig mellan trädgårdar

”En trädgård är ett avgränsat område, vanligen med odling av nytto- och prydnadsväxter.” Så lyder en definition av begreppet trädgård (just denna lite slött hämtad från Wikipedia). Den ger ett rätt brett spelfält, då varken träd eller gård behövs, utan bara en avgränsning som innehåller någon form av odling. Att det sen finns tusen och en åsikter om vad som ”faktiskt” är en trädgård (eller inte) lämnar vi därhän.

Att befinna sig mittemellan trädgårdar är en speciell situation. Du lämnar nåt du både skapat och brottats med. Någon annan får ta vid och göra den till sin, eller låta den växa igen. Naturen tar tillbaka en trädgård mycket snabbare än de flesta tror.

Få klarar av att helt lämna och börja om helt på nytt. Växter är minnen. Det är inte alltid helt lätt att lämna eller göra sig av med en växt. De är levande minnen av platser, upplevelser eller personer. Ibland spelar det ingen större roll att det är en växt som kanske är banal och finns överallt. Att köpa en ny gör den inte lika speciell som den som var en stickling av mormors planta. Ibland kan några växter blir omplacerade hos personer som kan fortsätta att uppskatta dem. Det känns bättre än att lämna nåt du brytt dig om "vind för våg" i okända människors "våld". Lika viktigt är det kanske att också klara av att bara släppa taget. Minnen har fördelen att de tenderar att vara mer "perfekta" än verkligheten.

Hamnar du i en lägenhet utan ens en balkong blir övergången kanske mest brutal. En odlare som inte får odla kommer alltid att längta efter det. En fönsterträdgård blir sällan ett särskilt lyckat substitut (men är ändå bättre än inget). En balkong eller uteplats ger aningen större möjligheter. Den typen av trädgård är dessutom mobil, kan lätt byggas om och är möjlig att ta med sig på vidare äventyr.

I mitt fall finns en uteplats, men utan möjlighet att gräva ner någonting. Lösningen har blivit pallkragar placerade på pallar, och växter i krukor, byttor, hinkar. När budgeten är begränsad gör man dygd av nödvändigheten. Plastkrukor är inte särskilt spännande, men använda konsekvent fungerar även det. Med tillräcklig växtlighet syns de snart knappt. ”Rosor är ändock rosor, om än i ett sprucket krus”, så det är bättre att växterna får vara lyxen. En vacker men tom kruka ger inte riktigt samma tillfredsställelse. Mitt ideal är också mer yvig djungel än en stilren italiensk piazza.

Istället för att anlägga trädgården innanför en avgränsning så är den själva avgränsningen. Den ger avskildheten som saknades på en från början helt naken och öppen plats. Det är en skarp kontrast att gå från att vara omgiven av grönska och i princip helt utan insyn till en helt naken (undantaget en bokharabinda i en låda, som avskiljare mot ena grannen) plattlagd yta och en enorm vit vägg. Den visade sig också vara ett gångstråk från parkeringen. Högsta prioritet fick bli att skapa en avgränsad yta. Att som introvert plötsligt befinna sig i allas blickfång och få sin möjlighet att själv bestämma över när jag är social eller inte begränsad är mer komplicerat än en mer utåtriktad person kan tro. Inget är oöverstigligt dock.

Stilen? Naivistisk. Några tankar här och där, men först och främst växter jag gillar. Det har alltså inte blivit frågan om att sätta tio stycken av nånting, utan en eller ett par av allt möjligt jag råkar gilla, eller sånt som fyllt någon form av emotionell funktion. Min ”Kalifornienlåda” är nog ett exempel på det senare. I år fylls den av en färgmässig kakafoni av växter som påminner mig om just ”mitt” Kalifornien, så här finns eukalyptus från Australien, pelargoner från Sydafrika och rosmarin från Europa, förutom sömntuta, som är delstatens symbol. Allt är valt enbart utifrån minnen de representerar.

Jag är av nån outgrundlig anledning barnsligt förtjust i petunior, vilket kanske är märkligt eftersom jag inte är den ”blommigaste” personen jag känner. Petunian är långt ifrån en blyg viol. Volangprydda kjolar i grälla färger och en starkt extrovert personlighet går lite stick i stäv med den del av mig som älskar blad, olika nyanser av grönt och som ser små detaljer de flesta andra missar. Men, som man snart lär sig, det ena utesluter inte det andra. Petunians ursprung är betydligt mer modest och i högre grad än sina moderna avkomlingar väldoftande. Ett tips, stick näsan i en blå eller lavendelfärgad petunia. De har ofta ärvt en del av förfädernas doft. Man kunde önska att förädlarna tog vara på den bättre. Den som till äventyrs hittar hängpetunian 'Priscilla' bör slå till. Hon är en riktig doftbomb, men har tyvärr nästan försvunnit ur sortimentet. När jag säger att jag älskar doften av petunia tittar de flesta konstigt på mig. De har bara känt lukten av bladen, som inte direkt kan kallas väldoft.

Att flytta från södra Norrland till ett av Sveriges klimatmässigt mildaste hörn är ett äventyr, så att vara begränsad utrymmesmässigt kanske bara är bra. Ändå går det att få plats med avsevärt mycket mer än man kan tro. Är man inte rädd för att använda sekatören, och är medveten om att en växt kanske inte kan utvecklas helt efter sin potential, så går det ännu bättre.

”Vintern” 19/20 gav en del överraskande resultat och kan kanske inte användas som en måttstock för hur en normalvinter ser ut. Att de bortglömda pelargonerna skulle överleva vintern var kanske det mest oväntade! Blåsten och regnet är nog annars det största hotet mot mina små försök till zonknäckeri. Aralia, syddracena, slideranka och murgrönsviol hade åtminstone inga större problem, även om de kanske såg aningen luggslitna ut. Hemtrevnaden (av engelsmännen ibland kallad ”mind-your-own-business”) kryper runt där det finns en jordfläck ledig. En växt som jag önskar att fler slutade bli förvånade över att den klarar vintern är mor och barn. Med tanke på att den i naturen växer längs Nordamerikas västkust ända upp mot Alaska gör det mer överraskande att den över huvud taget odlas som krukväxt!

Även om jag har en förkärlek för det vildvuxna och frodiga, så är jag ändå fascinerad av hur man kan forma växter. Träd spaljerade som tak har länge varit en favorit, men inget min plånbok har varit tillräckligt tjock för. Årets experiment är ett tak av hängande rödvide. Vi får se hur väl det slår ut. Även en kruka som rymmer 100 liter jord och gödsel kan vara lite nätt tilltagen. Nåja, det ser bra ut hittills.

Eftersom ingen trädgård är komplett utan vatten i någon form måste det få plats också. En tunna tänkt för en liten fontän får agera damm. Tyvärr finns ingen möjlighet att ha fiskar, men däremot hoppas jag att min solbakade framsida ska vara tillräckligt varm för en tropisk näckros, 'King of the Blues'. Även om den inte behagar blomma, så är den väl värd att odla bara för sina fantastiska tigerrandiga blad.

Vad händer härnäst? Vem vet? 2020 har ju hittills blivit ett år som inte liknat något annat. Delar av livet har stannat upp medan andra har rusat iväg. Det har funnits tid för eftertanke och reflektion. Ingen sitter på facit, utan tiden får utvisa om världen förändrats i grunden, eller om vi inte lärt oss nånting alls. Under tiden får vi odla vår trädgård.