Carmencita lilla vän...

Att säga åt nån att plantera en rönn brukar allt som oftast bemötas med en fnysning. Varför plantera nåt som skogen är full av (nåja, de flesta hyggen med några år på nacken åtminstone)?

Ung 'Carmencita' "beskuren" av älg två
vintrar i rad, men som återhämtat sig.

Det här är inte alls en "vanlig" rönn utan en liten tjuserska med rötter i asien då den sannolikt är en form av eller korsning med japansk rönn (Sorbus commixta). Den har en "asiatisk" utstrålning som gör att den skiljer sig markant från de rönnar vi är vana vid.

Bladen är blanka, mörkt gröna och spetsiga, inte matta och mer trubbiga som hos vår inhemska rönn (Sorbus aucuparia). Bladskaften är vackert röda, en liten detalj som bidrar starkt till trädets charm. Blomklasarna är relativt små och de röda bären, som kommer på hösten är ca 3-4 mm stora. Höstfärgen är i olika nyanser av rost.

Särskilt för den lilla trädgården är carmencitarönnen ett värdefullt träd. Sluthöjden ligger mellan 3-4 m. Kronan är rundad till klotformig, kanske särskilt på toppympade exemplar. Bottenympade exemplar verkar enligt min erfarenhet kunna bli något mer upprätta. Trädet tål beskärning bra men utvecklas generellt fint utan ingrepp. Det enda som behövs är uppstamning till önskad höjd och avlägsnande av överflödiga grenar. Den ses i handeln kanske främst som stamträd men även som flerstammigt träd eller buske är 'Carmencita' vacker.

Då rönnar generellt har rätt snälla rötter går det bra att sam- eller underplantera utan att konkurrensen blir alltför svår. Den mörka bladfärgen hos carmencitarönnen ger en bra bakgrund till växter med ljusa blommor och/eller blad.

Något som ligger 'Carmencita' i fatet är att härdigheten oftast anges räcka bara upp till växtzon III. Erfarenheterna runt om i landet visar att den klarar sig en bra bit upp. Zon V verkar inte vara något problem och även skyddade lägen i zon VI. Frågan är bara om bären hinner mogna alla år längst i norr.

Det är alltså en tålig liten sak. Kraven på jord och växtplats är små. Det gör den till ett bra val även för naturtomten. Förhoppningsvis får fler och fler upp ögonen för den.

Jakten på den gula härdiga rosen...

'J.P. Connell' är återigen en förvånansvärt okänd ros. Med den hype andra rosor från kanada fått är det lite märkligt att inte denna blivit särskilt populär. Gula härdiga rosor är vi inte bortskämda med!

Nu ska det kanske sägas att blommorna är absolut vackrast i det stadie de är på bilderna. När knopparna öppnar sig och precis innan blommorna är fullt öppna kan 'J.P. Connell' tävla i skönhet med vilken ädel snittros som helst. Formen är perfekt och färgspelet med de olika gula och gulvita nyanserna är fantastiskt.

Det som händer sedan är att blomman öppnar sig, får en mer flat form och färgen bleknar till krämvitt. För vissa är det en stor besvikelse medan för andra (inklusive mig) bidrar det till charmen! Meningarna om blommornas doft verkar gå isär och angivelserna varierar från stark till svag. För mig är den svag. Blomningen är remonterande med en tydlig sommar- och höstperiod med enstaka blommor mellan. Dess skiftningar i milda gula nyanser gör den idealisk att blanda med de flesta andra färger.

 Halvt utslagna blommor är bra snittblommor. Någon har till och med kallat den för "brudbukettrosen"! Det kanske är en tanke...

Det här är en ros som kan ta lite tid på sig så det gäller att vara tålmodig. Den kan ta ett eller två år på sig att etablera sig och börja växa bra. Den kan efter något år bli strax över metern hög och nästan lika bred. Grenarna har sympatiskt lite taggar. Bladverket är modernt och vackert men kan på instängda platser ibland angripas av svartfläcksjuka. Härdigheten är god och den bör klara sig upp till växtzon VI.

'J.P. Connell' är en spännande ros för kallare zoner och borde definitivt odlas mer. Den är kanske inte perfekt men det positiva överväger. Särskilt i kallare växtzoner är den värdefull. Den skulle, trots sin höjd kunna ersätta en del mindre härdiga rabattrosor.

Joy to the World!

Växtförädling tar tid. Det är inte bara att hitta en fantastisk planta och sen börja sälja den. Det krävs år av tester för att avgöra om det man fått fram faktiskt platsar på marknaden. Är sorten tillräckligt unik? Är den verkligen bättre än det som redan finns? Sedan ska den förökas i tillräcklig mängd för att kunna säljas så det kanske inte är så underligt att, trots att den korsades fram redan 1977, så släpptes inte 'Prairie Joy' på marknaden förrän 1990.

Sorten togs fram av Henry H. Marshall i Kanada och är således en av de s.k. kanadensiska rosorna (en benämning jag verkligen avskyr, men mer om det vid ett senare tillfälle...). 'Prairie Joy' är kanske inte den mest kända av de kanadensiska sorterna men borde vara det. Den är "lagom" i storleken, ca 1-1,5 m, växtsättet är städat, grenarna måttligt taggiga, blommorna vackert formade, den remonterar och det dekorativa bladverket håller sig oftast friskt (inte fallet med alla kanadensare, särkilt inte i de södra delarna av landet). Härdig till zon VI är den också! Den enda egentliga nackdelen är att doft mer eller mindre saknas.

Släktträdet är intressant och innehåller tehybrider, floribundor, wichurana-hybrider och vildarterna Rosa suffulta, R. spinosissima och R. laxa Retzius. Det är alltså en rätt häftig cocktail, som har gett upphov till en mycket sympatisk ros. Utseendet balanserar mellan modernt och gammaldags, vilket ger den ett visst släktskap med de s.k. "engelska" rosorna framtagna av David Austin, men med bättre härdighet.

'Prairie Joy' bör fortfarande ha en chans att bli populär. Den har mycket av det som efterfrågas. Det som kanske ligger den lite i fatet är färgen, rosa rosor finns det gott om, men det här är en riktigt bra rosa ros! Den har vissa likheter med den klassiska 'Louise Odier' men utan dess sjukdomsproblem.

Fler borde testa 'Prairie Joy' i rabatten, inblandad i lägre buskage eller varför inte som häck?