Tre favoriter från San Franciscos Botaniska Trädgård...

Serpentinmanzanita* (Arctostaphylos obispoensis)

Hur slätt kan något vara? Det är frågan som dyker upp när man står inför serpentinmanzanita* (Arctostaphylos obispoensis), en vid första anblicken kanske inte alltför spännande buske, släkt med våra svenska mjölon och ripbär. Bladen påminner om små syrenblad, men är grågröna och stela, medan blommorna ser ut som typiska mjölonblommor (eller lingonblom, om det känns mer bekant). Det som fångar blicken, och senare överraskar känseln är barken. Den är varmt kanelbrun och...ja...slät. Det är som att någon skulle ha tillbringat timmar med att slipa och polera stammar och grenar. Inte för att göra dem blanka, utan just släta. Känslan av att ta på dem är svår att beskriva. Barken är mycket tunn och ger intrycket av att vara så hårt spänd över grenverket att den skulle kunna brista vilken sekund som helst. I naturen är busken (i undantagsfall trädet) mycket sällsynt. Dess totala utbredningsområde utgörs av en knappt tio mil lång sträcka längs Kaliforniens kust. Nästan precis mitt emellan San Francisco i norr och Los Angeles i söder. Den odlas i liten grad i trädgårdar och botaniska samlingar, vilket troligtvis kan säkra dess fortlevnad.

Från Nordamerika beger vi oss ner till Sydamerika och en populär och hållbar snittblomma med intressant odlingsproblematik. Alströmeria, eller, i det här fallet, papegojlilja (Alstroemeria pulchella), uppkallad efter Linnélärjungen Claes Alströmer (son till den kanske mer välkände Jonas). Arten har sitt ursprung i Brasilien och norra Argentina. Färgsättningen är lite djärvare än vad man vanligtvis ser hos floristernas alströmerior. Det finns en mängd hybrider som odlas just som snittblommor, men på senare år har det också kommit låga sorter som säljs som färgstarka sommarblommor. För att lyckas med odlingen bör krukorna vara rymliga. Alströmerior trivs inte med att ha det för trångt om rötterna. Det som i kommersiell odling kan göra alströmerian knepig är att de flesta arterna har sitt ursprung i bergstrakter. Plantorna är ljuskrävande och älskar sol, men trivs inte om det blir alltför varmt. På hög höjd är solskenet mer intensivt än vid havsnivå, medan höjden också håller nere temperaturen Alströmerian är alltså en kylig soldyrkare! Odlas den i kruka bör krukorna skuggas så att inte jordtemperaturen blir för hög. En annan smått märklig detalj är att det du tror är ovansidan av bladet egentligen är dess undersida. Tittar man på bladskaftet ser man att det är vridet ett halvt varv.

Papegojlilja (Alstroemeria pulchella)

Med täckning kan papegojliljan odlas på friland åtminstone i södra delarna av Sverige. Ett härdigare alternativ är guldalströmeria (Alstroemeria aurea) från Chile och södra Argentina. Den kan troligtvis odlas en bit upp längs Norrlandskusten om läget är väldränerat. Eventuellt med lite täckning mot djup tjäle snöfattiga vintrar. Det som kan vara bra att veta är att alströmerian inte är en växt för den som kräver ordning och strikt disciplin i rabatterna. Den tillhör vandrarna, och dyker inte nödvändigtvis upp på exakt samma plats år från år.

Wollemia (Wollemia nobilis)

För den tredje favoriten håller vi oss kvar på södra halvklotet men gör ett rejält hopp till New South Wales i sydöstra Australien. Där hittar vi ett levande fossil, som upptäcktes så sent som 1994, vilket kan verka smått bisarrt. Särskilt i och med att växtplatsen ligger ynka 15 mil från Sydney, och för att det rör sig om ett träd som kan bli 40 m högt! Men, även i världen idag finns områden som är extremt otillgängliga och svåra att utforska. Eftersom det bara existerar något hundratal vilda träd gör man allt för att bevara dem. Det innebär också att man förökat den och spridit exemplar till, främst, botaniska trädgårdar på flera kontinenter. I San Francisco finns flera exemplar. De är fortfarande små, men växer snabbt till och ser ut att trivas utmärkt. Vilken är växten? Wollemia (Wollemia nobilis). Till släktingarna hör rumsgranen (Araucaria heterophylla), som de senaste åren åter blivit en populär lättskött rumsväxt. I framtiden kanske även wollemian kommer att synas i trädgårdshandeln (exemplar dyker upp redan nu, men betingar ofta ett högt pris). Oavsett så är det en mycket vacker barrväxt. I San Francisco är den planterad i en avdelning med "urtidsväxter", tillsammans med t.ex. kottepalmer, trädormbunkar och ginkgo. En kall vinter för några år sedan gick hårt åt en del av växterna just i den här delen, men det mesta har återhämtat sig.

San Franciscos svala och inte alltför torra medelhavsklimat gör att en mängd växter från vitt skilda delar av världen trivs sida vid sida. Stora delar av samlingarna är också strukturerade efter olika geografiska områden. Oavsett tid på året är San Franciscos Botaniska Trädgård värd ett besök. En av årets höjdpunkter är dock sen vinter/tidig vår, när magnoliablomningen når sitt klimax. Trädgården kan stoltsera med en av de största samlingarna av magnoliaarter utanför Kina. Här finns bland annat Nordamerikas äldsta exemplar av den praktfulla Campbellmagnolian (Magnolia campbellii), med tallriksstora blommor. För den som är intresserad krävs nog minst en hel dag för att känna att man "hunnit". Det finns inga restauranger eller caféer i själva trädgården, men biljetten räcker en hel dag, och matställen finns inte långt från trädgårdens huvudentré. Eller så beger man sig till den Japanska Teträdgården, som är en av de närmsta grannarna. Fast, då kanske du behöver ytterligare en dag för utforskning...

*Jag hittar inget erkänt svenskt namn, men det engelska namnet "serpentine manzanita" kommer av den bergart som ofta dominerar dess naturliga växtplats. Manzanita är ett samlingsnamn för busk- eller trädformiga arter inom släktet Arctostaphylos, som återfinns längs den nordamerikanska västkusten. Utbredningsområdet för hela gruppen med ca 100 arter är mer eller mindre koncentrerat till Kalifornien. Bladen har använts medicinskt, bären har ätits (färska, torkade eller malda till mjöl), och grenar och ved har använts för sina dekorativa kvaliteter. Flera av arterna växer på hög höjd där vintrarna ofta är både kalla och snörika. Möjligen skulle någon kunna klara av att växa i ett varmt läge i södra Sverige. Annars är de uppskattade prydnadsväxter i områden med medelhavsklimat. Deras torktålighet gör dem extra värdefulla.