torsdag 8 augusti 2013

Så var det plötsligt randigt...

Diskreta men vackra strimmor
Antagligen är det så att när man omges av en mängd av samma så upptäcker man lättare det avvikande. Ibland ett flertal helt vanligt grönbladiga jättetåtlar (Molinia caerulea ssp. arundinacea) så stod plötsligt en planta med gulstrimmiga blad. Brokbladiga gräs finns det rätt gott om, bland annat jättetåtelns betydligt mindre släkting brokbladig blåtåtel (Molinia caerulea 'Variegata'), men hittills ingen sort av den förra. Nu har den här plantan en rätt diskret brokighet eftersom strimmorna inte täcker så stor del av bladet och dessutom är gul, inte lysande vit. Den kanske tydligaste skillnaden jämfört med ursprunget är att stänglarna som bär upp de graciösa stänglarna också är gula, istället för mörkt gröna, som hos de grönbladiga sorterna. Det ger fin kontrast mot de mörka stänglarna hos rosenflockeln, dess närmaste granne.

Särskilt för oss som bor en bit upp i landet är det trevligt med härdiga storvuxna gräs. Det är inte något vi är alltför bortskämda med. Nu vore det intressant att se plantan bredvid en "normal" helgrön för att se hur stor skillnaden egentligen är. Ofta har brokbladiga former av vanligtvis gröna växter lätt att gå tillbaka till ursprunget. Det återstår att se om det händer i det här fallet, men hittills verkar det vara en stabil förändring.

Om den har något egentligt trädgårdsvärde återstår att se. Om det skulle finnas ett bredare intresse så kanske plantan är värd att föröka, ge ett namn och sprida. Annars förblir den en parentes, om än en, i mitt tycke, mycket trevlig sådan...
Än har inte ränderna gått ur...

Skira gula stänglar


tisdag 6 augusti 2013

För tråkig, trist och banal?...

Det finns vissa växter som ytterst sällan verkar ge upphov till yttringar som visar på några varmare känslor. Det behöver inte vara besvärliga ogräs, eller växter som sällan lyckas så bra. Ibland blir en växt för vanlig och man glömmer bort dess förtjänster.

En egentligen mycket användbar växt är bergenian. Vanligt förekommande i äldre trädgårdar där den hållit stånd under årtionden och ofta tagit stora områden i anspråk. Ja, blomningen är kort, men tidig och ett trevligt komplement till vårens lökväxter. Ja, den är "bara" grön, men det gör den till en bra kontrastväxt. Ja, den breder ut sig, men den är grön året om och håller undan ogräs bra.

Strävbergenia (Bergenia ciliata)
Eftersom den klarar av många lägen från sol till skugga borde den vara en betydligt mer uppskattad "allroundväxt" Det finns flera olika sorter på marknaden. Blommorna kan vara alltifrån vita till intensivt mörkrosa, även någon dubbelblommande sort finns. Bladen är i allmänhet runda men även sorter med avlånga blad finns, dessutom skiftar några från grönt till mörkt purpurrött under höst och vinter. En sort som jag hittills inte sett i Sverige men som borde kunna vinna anhängare är 'Lunar Glow'. Blommorna är mörkrosa, vilket ger fin kontrast till bladen som under vår och försommar är lysande limegula!

Den personliga favoriten är nog strävbergenian (Bergenia ciliata) som, i motsats till de flesta andra arter och sorter, inte har de typiskt blanka bladen. Formen är den klassiskt runda men strävbergenians blad är täckta med grova hår, vilket gör dem just sträva. Bladnerverna är också framträdande. Den verkar vara i princip lika lättodlad som den vanliga hjärtbergenian (Bergenia cordifolia) men kanske att tillväxten är något långsammare. Blommorna är ljust rosavita.

Ibland kan det vara bra att omvärdera det vi tar för givet eller känner är för vanligt för att vara intressant. Istället för att avfärda "tråkiga" växter så fort namnet nämns så kanske man ibland bör se till deras egenskaper och förtjänster först. Att vissa växter ratas trots att de har mycket som talar för dem beror ofta på att de inte använts på ett inspirerat sätt. Hur många växter har inte degraderats till "institutionsväxter" bara för att de är lättodlade och tacksamma? Ibland behövs inte mer än att hitta en spännande och intressant granne...

Om bergenian fortfarande känns hopplöst tråkig så kanske det engelska namnet kan roa. I engelsktalande länder kallas den för "pig squeek"...

torsdag 1 augusti 2013

Men vad nu då?...

'Stanwell Perpetual' i "originalutförande"
Oavsett om man tror på evolution eller inte så är naturens förmåga att skapa variation fascinerande. I trädgårdssammanhang har människan i många fall ett finger med i spelet, även om vår känsla av kontroll ofta är överdriven.

Våra trädgårdsrosor är i de flesta fall produkter av lång tids selektion, medvetna korsningar där arter som aldrig träffats i naturen förts samman, eller, vilket historiskt varit viktigt, den lyckliga slumpen. Det är långt ifrån ovanligt att en gren på en sort plötsligt muterar och ändrar t.ex. blomfärg eller växtsätt. En låg ros kan plötsligt förvandlas till en som klänger och den som var vit kan plötsligt vara röd! I rosvärlden kallas det att rosen "sportar". Man kan väl se det som att evolutionen försöker springa ifrån den genom att skapa något nytt. Lika vanligt är det att en sport går tillbaka till sitt ursprung.

Vissa rosor verkar vara mer benägna än andra att bjuda på överraskningar. Den klassiska 'Queen Elisabeth' är ett bra exempel. Den har givit upphov till bl.a. en röd och en gul variant. Bland de nyare kan nämnas den klasblommiga 'Bonica '82', som gett upphov till 'Royal Bonica' med mörkare färg och tätare blomma, samt den klättrande 'Climbing Bonica'!

Det är långt ifrån alltid en ny sport tas tillvara och kommer ut på marknaden. Det som krävs är att den ska vara tillräckligt unik och odlingsvärd, inte lätt när det finns tusentals sorter att konkurrera med!

Den något "förenklade" versionen...
Frågan är nu om det skulle vara intressant med en mer enkelblommande form av en av de mer populära gammaldags rosorna. 'Stanwell Perpetual' är en härdig och i de flesta hänseenden sympatisk bekantskap. Nu kan blommorna hos sorten variera en del i hur tätt fyllda de är men bland "syskonplantor" som alla haft samma förhållanden dök plötsligt en planta med nästan helt enkla blommor upp. Personligen tycker jag att det är vacker med rosor där ståndarna och pistillerna är prydligt exponerade i mitten. Om den skulle visa sig lika blomrik och lättodlad som originalet så torde den vara, i mitt tycke åtminstone, en odlingsvärd ros. Än så länge så ger alla knoppar upphov till likartade blommor men tiden får utvisa om det är en stabil förändring. Extra intressant känns den eftersom 'Stanwell Perpetual' knappt har några avkomlingar alls.