Två klematis lite utanför ramarna...

Inte alla klematis är bra klättrare och det är inte heller alltid den utslagna blomman som är huvudattraktionen. Släktet Clematis är stort och man har korsat och tagit fram nya trädgårdssorter i över hundra år. Ofta har inriktningen varit att få fram så stora och färggranna blommor som möjligt. Det gör det lätt att glömma att det finns en uppsjö vilda arter och hybrider som har mycket annat att erbjuda, dessutom är de ofta mycket lättodlade.

Brun klematis (Clematis fusca), ljuvligt lurviga knoppar.

Brun klematis (Clematis fusca) är det passande, men trista, namnet på en diskret favorit. Bladen är stora och frodiga, som hos många storblommiga sorter men här är blommorna små, mörkt blåvioletta med ljus kant. De är diskreta men vackra. Det som gör att hjärtat klappar lite extra för den bruna klematisen är emellertid knopparna, det troligaste upphovet till det svenska namnet, som är alldeles täckta av brunt ludd. De är gosiga små saker, lite som ägg gjorda av tovad ull. Efter blomningen bildas vackra lurviga fröställningar.

Det här är en växt som kräver nära inspektion för att verkligen komma till sin rätt men det borde inte hindra den från att bli mer spridd. Brun klematis är inte en särskilt bra klättrare men de 1-2 m långa rankorna kan lätt ledas genom buskar, mindre träd, staket, spaljéer o.s.v. Ursprunget är Kina och Japan och den borde passa väl in i den asieninspirerade trädgården. Den blommar på årsskott och skärs ner till ca 30 cm på våren. Blomningsperioden är lång, från mitten/slutet av juni-september och härdigheten räcker till zon V.

'Rooguchi', lättodlad skönhet i
lyxförpackning.

Nu tillbaka till Japan och 'Rooguchi'! Nej, det är vare sig ett digitalt husdjur eller en mangafigur, utan en klematis med stor charm och vigör. Klematis ur den s.k. integrifolia-gruppen är sorgligt ouppmärksammade. De är korsningar mellan örtartade och vedartade arter och sorter och egenskaperna landar mellan dem, vilket gör gruppen mycket heterogen. Vissa har klängen, andra inte, vissa har korta rankor andra blir flera meter o.s.v. Också blommorna kan se mycket olika ut.

'Rooguchi' är en lyckad korsning mellan den örtartade C. integrifolia, helbladig klematis och den förvedade C. reticulata. Blommorna är bläckblå lyktor med vackert utsvängda spetsar. Blomningstiden är lång, juni-september och rankorna kan bli över två meter långa. 'Rooguchi' beter sig som en perenn, vilket innebär att rankorna på våren klipps ner till marknivå. Härdigheten räcker åtminstone till zon IV, antagligen mer.

Igen är det en klematis som inte har klängen. Den stora fördelen med dessa sorter är att de är oändligt mycket lättare att få bort fjolårsrankorna ut buskar och annat man låtit dem slingra sig igenom, eftersom de inte klänger sig fast. Det lilla extraarbetet att leda rankorna rätt får man igen. Många sorter ur integrifolia-gruppen är bra marktäckare. Särskilt fina är de om de får rumla runt i tidigblommande buskar och ge dessa en andra blomning under sommar och höst.

Sortantalet inom integrifolia-gruppen är relativt stort men plantskolornas utbud tyvärr ofta litet. Förhoppningsvis kommer vi att få se fler sorter så småningom. Den rosa 'Alionushka', den blå, mer storblommiga 'Arabella', den lilla vita doftande 'Hakuree' eller 'Pretty in Blue', täckt av kaskader av violettblå stjärnor är några av de sorter man kan hålla utkik efter.

Kärleksbarn...

Pagodklematis Clematis chiisanensis (Atragene-Gruppen) 'Love Child' är ett mycket välskapt och lättodlat kärleksbarn. Sorten har inte utsatts för den intensiva förädling som är vanlig bland klematis, utan det rör sig ursprungligen om en särskilt utvald fröplanta av arten. Den anses ha så bra egenskaper att den utsetts till värdig att produceras och säljas som s.k. E-planta.

Clematis chiisanensis 'Love Child'

Det som ger pagodklematis en särställning bland de småblommiga klematisarna är den ljusgula färgen samt att den blommar senare, först en bit in på sommaren. Vanligtvis bjuder den även på några blommor under eftersommaren, då de får sällskap av de mycket dekorativa fröställningarna.

Bladverket är något grövre än hos de flesta andra i gruppen, men vackert och frodigt.

'Love Child' klättrar inte riktigt lika bra som andra inom Atragene-Gruppen, men det är sällan ett problem. Sorten kan med fördel användas som marktäckare, i slänter, klättrande i större buskar eller mindre träd o.s.v. Eftersom den tillhör de som inte bör skäras ned på våren passar den att blanda med andra småblommiga sorter med tidig blomning. Vackra partners ur Atragene-Gruppen är t.ex. den blå 'George' (också den har uppnått E-plantestatus), den mörkt purpurfärgade 'Brunette' eller, för en behagligt svalkande upplevelse, den fantastiska vita 'Albina Plena' (även denna en E-planta).

Den ljusgula blomfärgen gör den till en perfekt kontrastväxt tillsammans med de flesta blom- och bladfärger. Låt den slingra sig genom en rödbladig smällspirea (Physocarpus opulifolius 'Diabolo' m.fl.), täcka marken nedanför mörkt gröna rododendron, låt den lysa upp ett halvskuggigt trist hörn o.s.v. Det är bara att låta fantasin flöda fritt. Försök däremot att undvika de klassiska solfjädersformade spaljéerna av tunna plast- eller träribbor. Resultatet blir då oftast en kal nederdel och en trist risruska i toppen. Detta gäller de flesta sorter inom Atragene-Gruppen Använd hellre horisontellt spända trådar eller väl tilltagna armeringsmattor och kom ihåg att lämna utrymme mellan spaljé och vägg.

Ett av de vackraste klätterstöden jag har sett var en döende granhäck där de grånade och lavtäckta grenarna täcktes av ett glest lager småblommiga klematisar i olika nyanser.

Härdigheten anges till zon IV, men den trivs sannolikt förträffligt även i zon V. Erfarenheten visar att den utvecklas bra även i större krukor/mindre tunnor, så den kan vara ett möjligt val för t.ex. balkongodling. Krukodling av klematis är även en möjlighet om det helt enkelt inte går att gräva ner plantan eller om rotkonkurrensen är alltför hård. Vanligtvis blir dock växtkraften något mindre.

Beskärning utförs vid behov direkt efter blomningen. Nedskärning på våren ger bara svag blomning det året.

När det banala blir exklusivt och åtråvärt...

Vit rallarros (Epilobium angustifolium
'Album')

Vad gör egentligen en växt exklusiv och åtråvärd? Varför förvandlas plötsligt en växt som ansetts vara banal, trist eller till och med ett ogräs till något som får många trädgårdsmänniskors puls att rusa?

Vem skulle komma på tanken att föra in rallarrosen (Epilobium angustifolium) i trädgården? Egentligen är den en fantastiskt vacker växt, men dess vanlighet och förmåga att sprida sig ogräsartat gör att den oftast inte är välkommen innanför grinden. Istället rensar man bryskt bort den när den smugit sig in i trädgården. Så gjorde naturen något oväntat. Rallarrosen berövades bryskt all sin färgprakt. Plötsligt förvandlades vad som nyss var ett ogräs till en sällsynt skönhet, som får många att nästan tappa andan. Den som har tur stöter på den i naturen, men oftare i odling.

Den vita rallarrosen är kanske en något nyckfull dam, som gärna själv vill bestämma var den ska växa. Det är inte en växt som passar den som kräver militärisk precision i sina rabatter. Den sprider sig kanske inte lika våldsamt som sitt vilda ursprung men den tillhör rabattens "vandrare". Det avskräcker knappast den som fallit för den.



Blekklöver (Trifolium ochroleucon)

Ibland är det inte en ny form av något vanligt och trivialt utan en nära släkting som gör entré. Våra vanligaste arter av klöver (Trifolium) känner vi alla från diken, gräsmattor och vallar. Blekklöver (Trifolium ochroleucon) tar klöverkonceptet till en ny nivå. En lättodlad blek skönhet med stora ljust månskensgula blomhuvuden på en vacker bullig tuva, ca 30 cm hög. Vacker i sig själv får den även andra färger att lysa klarare. En av de saker som bidrar till fascination är just likheten med något mycket vanligt. Vi känner igen den men vi inser snart att vi står inför något nytt.

Ett annat sätt en växt kan ta sig an nya dimensioner är när den tillåts ta ett steg tillbaka. Under lång tid har fokus varit att få fram växter med allt större, alltmer perfekt formade blommor, som förväntas stämma överens med ett av oss människor uppställt skönhetsideal. Plötsligt blir det det enkla och "ursprungliga" som eftertraktas trots att det i många fall bara är ytterligare en modenyck...


Hornviol (Viola cornuta 'Alba Minor'
(trol. syn. V.c. 'Cornetto'))

I en värld av perfekt runda, storblommiga violer, konstant täckta med blommor, blir en blyg vit hornviol (Viola cornuta 'Alba Minor'/'Cornetto') en främmande fågel att förundras över. Den är en återgång till ett enkelt ursprung och dessutom, berövad sin färg, än mer beundrad.

Den lilla blomman med smala kronblad svävar på tunna stänglar, vilket gör den mer fjärilslik och älsklig än de flesta av sina moderna släktingar. Den tål att synas på nära håll men behåller sin älskliga natur även i en massplantering sedd på håll. På kvällen reflekterar den skymningsljuset och tråder en dans med nattens älvor i daggen.

Ibland är skillnaden mellan banal och exlusiv hårfin.




Och sommaren kom 10/9...

Slingerstormhatt (Aconitum hemsleyanum
'Red Wine')

Så blev det en varm skön dag till slut!

Stannade till innan jag åkte hem från jobbet och beundrade en favoritväxt som verkligen trivts denna blöta och kyliga sommar. Den djupt oxblodsröda slingerstormhatten (Aconitum hemsleyanum 'Red Wine') blommar för fullt trots att den styvmoderligt behandlad stått i en pytteliten trätunna i minst tre år utan att nån verkligen brytt sig om den. I år svingar den sig plötsligt två meter upp i den halvdöda sälg vars rötter den placerats mellan.

Oväntad och dramatisk skiljer den sig markant från sina icke-slingrande släktingar, men lika giftig är den säkert! Färgen kan skilja sig avsevärt mellan olika plantor eftersom den förökas med frön.

Som det verkar är det en oerhört lättodlad och tacksam slingrare som nöjer sig med det lilla. Säkert blir den avsevärt mycket frodigare om den får det fetare. Å andra sidan är den vacker nu också när inte rankorna är så många.

En slingerstormhatt (eller två) ska nog få en plats i trädgården så småningom. Frågan är bara var den gör sig bäst. En vacker kombination är att samplantera den med den limegröna guldhumlen (Humulus lupulus 'Aureus'). Eller så ska jag låta den dansa runt i ett mindre träd.

Carmencita lilla vän...

Att säga åt nån att plantera en rönn brukar allt som oftast bemötas med en fnysning. Varför plantera nåt som skogen är full av (nåja, de flesta hyggen med några år på nacken åtminstone)?

Ung 'Carmencita' "beskuren" av älg två
vintrar i rad, men som återhämtat sig.

Det här är inte alls en "vanlig" rönn utan en liten tjuserska med rötter i asien då den sannolikt är en form av eller korsning med japansk rönn (Sorbus commixta). Den har en "asiatisk" utstrålning som gör att den skiljer sig markant från de rönnar vi är vana vid.

Bladen är blanka, mörkt gröna och spetsiga, inte matta och mer trubbiga som hos vår inhemska rönn (Sorbus aucuparia). Bladskaften är vackert röda, en liten detalj som bidrar starkt till trädets charm. Blomklasarna är relativt små och de röda bären, som kommer på hösten är ca 3-4 mm stora. Höstfärgen är i olika nyanser av rost.

Särskilt för den lilla trädgården är carmencitarönnen ett värdefullt träd. Sluthöjden ligger mellan 3-4 m. Kronan är rundad till klotformig, kanske särskilt på toppympade exemplar. Bottenympade exemplar verkar enligt min erfarenhet kunna bli något mer upprätta. Trädet tål beskärning bra men utvecklas generellt fint utan ingrepp. Det enda som behövs är uppstamning till önskad höjd och avlägsnande av överflödiga grenar. Den ses i handeln kanske främst som stamträd men även som flerstammigt träd eller buske är 'Carmencita' vacker.

Då rönnar generellt har rätt snälla rötter går det bra att sam- eller underplantera utan att konkurrensen blir alltför svår. Den mörka bladfärgen hos carmencitarönnen ger en bra bakgrund till växter med ljusa blommor och/eller blad.

Något som ligger 'Carmencita' i fatet är att härdigheten oftast anges räcka bara upp till växtzon III. Erfarenheterna runt om i landet visar att den klarar sig en bra bit upp. Zon V verkar inte vara något problem och även skyddade lägen i zon VI. Frågan är bara om bären hinner mogna alla år längst i norr.

Det är alltså en tålig liten sak. Kraven på jord och växtplats är små. Det gör den till ett bra val även för naturtomten. Förhoppningsvis får fler och fler upp ögonen för den.

Jakten på den gula härdiga rosen...

'J.P. Connell' är återigen en förvånansvärt okänd ros. Med den hype andra rosor från kanada fått är det lite märkligt att inte denna blivit särskilt populär. Gula härdiga rosor är vi inte bortskämda med!

Nu ska det kanske sägas att blommorna är absolut vackrast i det stadie de är på bilderna. När knopparna öppnar sig och precis innan blommorna är fullt öppna kan 'J.P. Connell' tävla i skönhet med vilken ädel snittros som helst. Formen är perfekt och färgspelet med de olika gula och gulvita nyanserna är fantastiskt.

Det som händer sedan är att blomman öppnar sig, får en mer flat form och färgen bleknar till krämvitt. För vissa är det en stor besvikelse medan för andra (inklusive mig) bidrar det till charmen! Meningarna om blommornas doft verkar gå isär och angivelserna varierar från stark till svag. För mig är den svag. Blomningen är remonterande med en tydlig sommar- och höstperiod med enstaka blommor mellan. Dess skiftningar i milda gula nyanser gör den idealisk att blanda med de flesta andra färger.

 Halvt utslagna blommor är bra snittblommor. Någon har till och med kallat den för "brudbukettrosen"! Det kanske är en tanke...

Det här är en ros som kan ta lite tid på sig så det gäller att vara tålmodig. Den kan ta ett eller två år på sig att etablera sig och börja växa bra. Den kan efter något år bli strax över metern hög och nästan lika bred. Grenarna har sympatiskt lite taggar. Bladverket är modernt och vackert men kan på instängda platser ibland angripas av svartfläcksjuka. Härdigheten är god och den bör klara sig upp till växtzon VI.

'J.P. Connell' är en spännande ros för kallare zoner och borde definitivt odlas mer. Den är kanske inte perfekt men det positiva överväger. Särskilt i kallare växtzoner är den värdefull. Den skulle, trots sin höjd kunna ersätta en del mindre härdiga rabattrosor.

Joy to the World!

Växtförädling tar tid. Det är inte bara att hitta en fantastisk planta och sen börja sälja den. Det krävs år av tester för att avgöra om det man fått fram faktiskt platsar på marknaden. Är sorten tillräckligt unik? Är den verkligen bättre än det som redan finns? Sedan ska den förökas i tillräcklig mängd för att kunna säljas så det kanske inte är så underligt att, trots att den korsades fram redan 1977, så släpptes inte 'Prairie Joy' på marknaden förrän 1990.

Sorten togs fram av Henry H. Marshall i Kanada och är således en av de s.k. kanadensiska rosorna (en benämning jag verkligen avskyr, men mer om det vid ett senare tillfälle...). 'Prairie Joy' är kanske inte den mest kända av de kanadensiska sorterna men borde vara det. Den är "lagom" i storleken, ca 1-1,5 m, växtsättet är städat, grenarna måttligt taggiga, blommorna vackert formade, den remonterar och det dekorativa bladverket håller sig oftast friskt (inte fallet med alla kanadensare, särkilt inte i de södra delarna av landet). Härdig till zon VI är den också! Den enda egentliga nackdelen är att doft mer eller mindre saknas.

Släktträdet är intressant och innehåller tehybrider, floribundor, wichurana-hybrider och vildarterna Rosa suffulta, R. spinosissima och R. laxa Retzius. Det är alltså en rätt häftig cocktail, som har gett upphov till en mycket sympatisk ros. Utseendet balanserar mellan modernt och gammaldags, vilket ger den ett visst släktskap med de s.k. "engelska" rosorna framtagna av David Austin, men med bättre härdighet.

'Prairie Joy' bör fortfarande ha en chans att bli populär. Den har mycket av det som efterfrågas. Det som kanske ligger den lite i fatet är färgen, rosa rosor finns det gott om, men det här är en riktigt bra rosa ros! Den har vissa likheter med den klassiska 'Louise Odier' men utan dess sjukdomsproblem.

Fler borde testa 'Prairie Joy' i rabatten, inblandad i lägre buskage eller varför inte som häck?

Amorous Leander, beautiful and young...

Så börjar en av verserna i Christopher Marlowes poem om den tragiska kärlekshistorien mellan Hero och Leander.

Rosen med samma namn är lätt att förälska sig i men den kärleken torde i de allra flesta fall få ett lyckligt slut.

Engelsmannen David Austin har vigt sitt liv åt att förena gammalt med nytt. Gammaldags rosor har ofta doft och vackra bulliga, tätt fyllda blommor. Däremot är färgskalan begränsad och större delen av dem blommar bara en period per sommar (om än oftast mycket rikt). De moderna rosorna har ett brett färgspektra och blommar mer eller mindre kontinuerligt. Tyvärr såg man under lång tid mest till blommans färg och form, vilket har gjort att bara ett fåtal har stark doft.

Det David Austin har gjort är att korsa gammaldags och moderna sorter och fått fram moderna rosor med de gammeldags rosornas doft och blomform men med en modern färgskala och förmåga att blomma om. I det hela är det ett lyckat recept men tyvärr räcker inte härdigheten särskilt långt upp i Sverige. Det finns dock undantag.

Ett lysande sådant är just 'Leander', en närmast schizofren ros! Bara att beskriva färgen bereder stora svårigheter eftersom den är så variabel. Den kan vara allt från rosa till orangeaprikos med bruna toner. Det är just en av tjusningarna med den. Blomman är dock alltid vacker, rundad och tätt fylld. Doftar gör den naturligtvis också. Blomningen är remonterande snarare än kontinuerlig.

Bladverket är vackert, modernt men halvmatt (vilket tilltalar mig personligen) och, för att vara en modern ros, rätt friskt.

Det luriga med många av de engelska rosorna (det namn Austin själv myntat för sina skapelser) är att räkna ut hur de växer. I ett varmt klimat är 'Leander' en rätt pampig klätterros medan den i zon IV-V snarare blir en kraftig rabattros kring metern hög. Sensommarblomningen sker ofta på kraftiga skott som kommer ända nerifrån.

Andra engelska rosor värda att prova i lite kärvare klimat är 'Abraham Darby', Crown Princess Margareta', 'Graham Thomas', 'Mary Rose', 'Winchester Cathedral' och 'Wild Edric'. Alla blommar om pålitligt, vilket gör att det inte spelar nån roll om de fryser ner en del.

Trots att ett av målen får David Austins förädlingsarbete varit återblommande rosor så finns några engångsblommande sorter som är väl värda att odla. De är dessutom generellt härdigare än övriga sorter. Den kanske bästa och vackraste är rosen som startade det hela, nämligen den rosa 'Constance Spry', vars doft ska påminna om myrra! Den intresserade bör också försöka få tag i den vinröda 'Chianti' och den ljuvliga rosavita 'Shropshire Lass'. Den sistnämnda är tyvärr idag svår att få tag i. Den är en något märklig, men lyckad, korsning mellan en klassisk tehybrid ('Madame Butterfly') och en albaros ('Mme Legras de St. Germain').

Törnrosa...

'Dornröschen' (Syn. 'Belle au Bois Dormant'; 'Sleeping Beauty'), kärt barn har många namn...
Här har vi en ros som har den angenäma egenheten att den verkar bli bättre när den odlas lite längre norrut. I södra Sverige kan nog angreppen av svartfläcksjuka bli mer besvärande. Den sägs också blomma bättre under lite svalare förhållanden, igen ett poäng till norr!

Det här är en i många hänseenden enastående ros. Till största delen är den en tehybrid men med en dos gener från den mycket härdiga arten finnros (Rosa acicularis). Från den senare har den fått härdighet, och växtkraft. I zon III blir den närmare 2 m hög! Längre norrut får man nog nöja sig med 1-1,5 m men det räcker långt. Härdigheten räcker till åtminstone för zon V och kanske mer med täckning. Eftersom den blommar på årsskotten gör det inte så mycket om den lidit en aning under vintern.

De klarrosa blommorna har, särskilt precis när de slår ut, starkt tycke av ädelros. De skulle säkert kunna pryda många vaser men se upp! 'Dornröschen' är precis lika taggig som man skulle kunna förvänta sig av en riktig törnrosaros.

Det verkar råda skilda åsikter om doften men jag har hittills inte blivit besviken. Det här är en ros som både ser ut som och doftar som en ros.

Förädlare är den tyska firman Kordes, vilka har gett oss många fina rosor, ofta härdiga. T.ex. så har de gett oss 'Flammentanz', 'Frühlingsduft' (och resten av Frühlingsserien), 'Leverkusen' och många andra.

Sweets for my sweets, honey for my honey...

Honungsrosen (Rosa (Helenae-Gruppen) 'Hybrida') är i sanning en fängslande växt. Varför skulle någon vettig människa vilja föra in en taggig lian med kapacitet att strimla de mest förstärkta trädgårdshandskar den mänskliga vetenskapen kan framställa? Den som nånsin försökt beskära inser snart hur det skulle vara attbefinna sig mitt i ett slagsmål mellan ca tio katter! Den är en tortyrkammare i växtform! Taggarna är kloböjda, som för att kunna orsaka största möjliga skada...

Kanske för att den har många förtjänster. Den är härdig, i allmänhet frisk, doftar, växer med raketfart och har en färg som gifter sig med det mesta.

Blomningen är kanske inte den allra längsta men den kan knappast kallas för snål. Vackert badverk och mängder med dekorativa nypon förlänger tiden växten är en prydnad i trädgården.

Den som vill ha en honungsros på en portal bör nog använda sig av den taggfria 'Lykkefund'. Annars får man efter rätt kort tid svårt att ta sig in på sin egen tomt. 'Lykkefund' anges oftast vara sämre härdig än 'Hybrida' men i zon IV verkar den klara sig rätt bra.

Den som vill ha den bästa trädklättraren håller sig däremot till det taggiga ursprunget, Det är just de kloböjda taggarna som gör att rankorna kan hålla fast sig!

Kom ihåg att det stöd man väljer behöver vara kraftigt! En storvuxen ros är ingen lättviktare! Dessutom blir den lätt ett vindfång. Handelns tunna spaljéer av plast eller tunna träribbor förslår inte långt. Eventuella portaler måste också vara väl förankrade. Det är lätt att missbedöma vad som behövs i framtiden när man håller i en liten späd planta.

Den som har tillräckligt med utrymme kan prova att använda honungsrosen som buske. Med lite stöd blir den en stor kupol av blommor. För att täcka in större slänter bör den också kunna vara användbar. Kom ihåg att den ska planteras längst ner i slänten. Ytterst få växter vill eller klarar av att växa neråt.

Det verkar smått märkligt att honungsrosen inte har använts mer flitigt i växtförädlingen. I nuläget finns bara en handfull sorter och bara 'Hybrida' och 'Lykkefund' har egentligen slagit igenom på den svenska marknaden. 'Starkodder' och 'Aksel Olsen' börjar dyka upp. Har vi tur kanske 'Christine Hélène' (mjukt gul, remonterande), 'Longford' (karminröd, dubbel), 'Patricia Macoun' (vit, dubbel)´eller 'Trappendalrosen' (ljust lilarosa, fylld) får en chans att visa om de är värdiga en plats i de svenska trädgårdarna. Det känns som om det finns stor potential som än så länge knappast har utnyttjats alls!

Honungsrosorna producerar ofta mängder med nypon, så varför inte testa och så några frön. Sannolikheten att resultatet blir fantastiskt och ger ekonomiskt oberoende är mikroskopiskt liten men, det finns alltid en liten, liten chans... Om inte annat så blir det en spännande väntan på resultatet!


En fläkt av tropikerna...

Man behöver inte nödvändigtvis gå över ån efter vatten, bara att se lite närmare på det man har omkring sig kan räcka för att hamna på en helt annan plats. Ibland räcker det med att titta i närmaste dike...

En rätt vanlig men kanske ändå okänd växt är missne (Calla palustris). Om man kallar den vild kalla så blir den genast mer spännande. Den tillhör precis som krukväxten fredskalla och floristernas kallor kallafamiljen (Araceae). Blomman har samma uppbyggnad med en gul kolv besatt med de små egentliga blommorna omsluten av ett dekorativt vitt hölsterblad.

Den är varken storvuxen eller färggrann men när man väl är medveten om den så känns den mer och mer som en exotisk fågel som av misstag landat i den svenska naturen. Varken blad eller blommor liknar någon annan svensk växts. Den växer vild på fuktiga/blöta platser i nästan hela landet utom i fjällen, så den har en synnerligen tålig konstitution.

Den finns ibland med i plantskolornas sortiment av dammväxter så varför inte bjuda in en svensk "exot" i trädgården?



3 x Primula...

Jo, jag är nog lite primulatokig. Jag kanske inte odlar så många olika arter eller samlar rariteter men det är ett släkte som innehåller mycket mer än gullvivor.

En av de största favoriterna (och till storleken) är sommarvivan (Primula florindae). Därtill är den en av de riktigt lättodlade. Tänk en gullviva som pumpats full av anabola steroider, så blir bilden ganska rättvisande.

Primula florindae

Den är till alla delar större. Ur gröna rosetter av avlånga, lätt tandade blad sticker under sommaren (juni-juli) en ofta mer än halvmeterhög stängel upp, krönt av ljusgula, starkt doftande blommor. Blomningen är långvarig och fröställningarna dekorativa nog för att få sitta kvar.

Sommarvivan trivs bäst i lite fuktigare jord men är lätt att odla även i en inte alltför torr rabatt.

Har man tur kan man hitta plantor med blommor i nyanser av aprikos och rött (en sort är 'Keilour').

En lilleputt i jämförelse är den lilla violvivan (Primula (Pruhoniciana-Gruppen)) ‘John Mo’. Här har vi en tidig liten blommaskin att bli glad av. På våren formligen sprutar den ur sig ljust gula gullvivsblommor på korta stjälkar. Hela plantan är inte mer än ca 15 cm.

‘John Mo’ är tyvärr inte särskilt vanlig i handeln men väl värd att söka efter.

Primula 'Francesca'

Till de mer ovanliga hör ‘Francesca’ (vänster). Om hon är vacker eller inte ligger i betraktarens öga men oslagbar vad gäller den enskilda blommans hållbarhet. Här slår den ut i slutet av maj och blommorna kan hålla fram till augusti! Lite beroende på väderleken. Antagligen beror hållbarheten på att kronbladen omvandlats till nåt som närmast liknar bladflikar.

Nu är kanske gröna volangkantade blommor med gul mitt inte det mest färgsprakande men jag gillar den skarpt. Den har fått hedersplats i min vita (!) rabatt.

Igen en sort som inte är så lätt att få tag i men värd att leta reda på för den som gillar det som är lite utöver det vanliga.

Det finns mängder av vivor men tre får räcka för idag.

Sommar, var är du?..

De dagar som faktiskt känts som sommar är lätträknade. Om den relativa kylan för nåt positivt med sig är det väl att många växter vars fägring är kortlivad håller längre. Vi må ha passerat midsommar men än är inte sommaren på långa vägar över!

Sakta framåt går det...

Rom byggdes inte på en dag sägs det. Det gör knappast en trädgård heller.

Ibland är det tur att det finns halvfabrikat. Att dra upp plantor till grönsaker och sommarblommor själv är bland det roligaste jag vet men i år hanns det bara inte med. Att växthuset är kraschat och att budgeten inte tillät inköp eller bygge av ett nytt den här våren gjore ju inte saken bättre.

Nåja, ramen efter det gamla växthuset fungerar som odlingslåda av större modell och småplantor av majs, luktärter och lite annat är inhandlat så det blir nog ett litet trädgårdsland att skörda från i år ändå. Rädisor, sallat och annat snabbt borde ge tillräcklig skörd för att en känsla av tillfredsställelse ska infinna sig så småningom.

Om vädergudarna inte blir på plötsligt dåligt humör så blir det plantering och sådd imorgon kväll. Den lediga söndagen kommer att ägnas åt andras trädgårdar. Men, den här gången ska jag bara njuta av dem!

Juni var är du?..

Nationaldagen verkar kunna bjuda på några solstrålar trots allt. Till slut kanske sommaren börjar kännas som sommar!

En blek skönhet...

Det är allt annat än pråligt, men det är svårt att inte tycka om det vitblommande humleblomstret (Geum rivale 'Album'). Det är ytterligare ett steg mer förläget än sin vildväxande kusin.

En blyg tuffing som inte verkar ha några högre krav här i livet. En fuktig växtplats är säkert bäst men att stå i en "normal" rabatt verkar inte bekomma den.

Det är inte särskilt vanlig i handeln men brukar finnas som frö ibland.

Tillsammans med gulbladig kruståtel (Deschampsia flexuosa 'Tatra Gold') lyser den upp ett halvskuggigt hörn. Med mörkt rödbladig alunrot (Heuchera 'Obsidian' m.fl.) blir den genast kyligare och tuffare.

Arisaema, en orm i paradiset...

Kobrakalla...

Arisaema är ett minst sagt spännande släkte, inte minst på grund av sitt fantasieggande svenska namn. Kobralik kanske men knappast skrämmande. Alla arter är fascinerande. Flera kan vara kinkiga men å andra sidan finns det de som är mycket lättodlade. Amur-kobrakalla (Arisaema amurensis) tillhör de senare. Mullrik jord i halvskugga-skugga verkar vara allt den behöver för att trivas och föröka sig. I år bjuder den på åtta blomhölster i grönt, vitt och rödbrunt. Det är kanske inte den mest spektakulära arten på håll men i närbild finns knappast nåt att klaga på.

Det exotiska behöver inte alltid vara färgsprakande eller ömtåligt.