lördag 26 april 2014

En häftig "bakvänd" blomma...

Aloe speciosa, San Francisco Botanical
Garden
   Aloe speciosa har inget svenskt namn, men ledd av det vetenskapliga så kanske praktaloe kan passa, för praktfull är denna sydafrikan. Den kanske är lite stor att härbärgera i ett fönster, men ett inglasat uterum borde ge den en chans att utvecklas fint. I naturen kan stammen/stammarna nå en höjd på närmare sex meter. Eftersom den liksom andra suckulenter klarar långa perioder av torka är den en uppskattad trädgårdsväxt i områden där man inte kan slösa på dricksvattnet för att få en prunkande trädgård.
   Praktaloen har ett par egenheter. Den ena är att bladrosetten i toppen av plantan i stort sett alltid lutar. Den visar nämligen "framsidan" för solen, vilket innebär att den i sitt hem på södra halvklotet lutar mot norr och på det norra halvklotet mot söder. Innan man använder den som kompassväxt så bör man komma ihåg att om det finns skuggande träd i närheten så lutar den bladrosetten åt det håll den får mest ljus, alltså inte nödvändigtvis mot solens högsta punkt. Den andra egenheten är att det är blomknopparna som är färgrika, medan själva blomman är diskret vitgrön, alltså "bakvänt" mot för vad vi är vana. Blomningen inträffar på våren. I naturen pollineras praktaloen av solfåglar, Afrikas, Asiens och Australiens motsvarighet till Amerikas kolibrier.
   Där växten förekommer naturligt används bladen för att färga ylle rosa. Ovanligt nog behöver garnet/tyget inte betas för att färgen ska fästa.
   Släktet Aloe är stort och innehåller många spännande växter som är lättodlade krukväxter. Mest känd är antagligen äkta aloe (A. vera), men även zebraaloe (A. variegata) och trädaloe (A. arborescens) har en lång historia i Sverige. Idag kan man hitta rätt många olika arter och sorter i trädgårdshandeln. Att många inte vet om att de kan blomma beror på att de behöver en sval och torr period för att sätta knoppar.

lördag 12 april 2014

Det klättrar och det klänger... Del II

Klätterdalechampia (Dalechampia
dioscoreifolia
)
Tillbaka till de exotiska klättrarna och klängarna!

Först ut en växt som kan träffas på som krukväxt ibland, nämligen den vackra växten med det kanske inte så vackra namnet klätterdalechampia (Dalechampia dioscoreifolia). Den som är familjär med näsduksträdet (Davidia involucrata) känner igen stuket på "blomman" (själva blommorna sitter oansenliga mitt emellan de minst sagt färggranna högbladen. Nu är de inte släkt utan istället så hör dalechampian till familjen törelväxter och är alltså släkt med bl.a. julstjärnan. De tunna bladen till trots så lär den kunna tåla att torka ut en aning, men torka och brist på ljus ger dålig blomning. Den tål temperaturer ner till strax under nollstrecket, när den är ordentligt avhärdad, så den borde kunna vara användbar i ett varmt läge ute under sommar och höst. Jorden bör ha ett neutralt eller svagt surt pH. Ursprunget är Sydamerika. Eftersom den tillhör törelfamiljen så kan växtsaften orsaka irritation hos känsliga personer.

Klätterbahuinia (Bauhinia corymbosa)
Nummer två är en klättrare som är en udda fågel i sitt släkte. Bauhiniasläktet består mest av buskar och träd, vanliga som prydnadsträd i varmare klimat. Blommorna är orkidélika, vilket gett upphov till namnet orkidéträd, medan de karaktäristiska bladen gjort att de också kallas kamelfotsträd. Bauhinia corymbosa har inget svenskt namn, men klätterbauhinia skulle följa namnskicket i övrigt. Det är en finlemmad, men ändå kraftfull, klättrare som blommar med små ljusrosa orkidélika blommor i skira klasar från vår/försommar till höst. Blommorna är kanske inte lika kalrt färgade och stora som hos många andra arter, men de är nog så vackra och tål att studeras nära. Växten kommer från sydöstra Asien och klarar en liten frostknäpp på hösten om man skulle glömma plantan ute. Den är också relativt torktålig. Jag har inte sett den till salu i Sverige än, men den vore ett intressant tillskott till kategorin terassväxter.

Nummer tre är en annan klättrare man ibland ser i svenska växtbutikers sortiment av s.k. medelhavsväxter, violranka (Hardenbergia violacea). Man störter också på släktingen ametistranka (H. comptoniana), men de är i blom mycket lika. De kommer båda från Australien. Blomningen infaller på senvintern/våren, så den bästa placeringen är kanske i ett inglasat uterum/vinterträdgård, där den kan få utvecklas fritt. Bladen är i det närmaste läderartade, vilket hjälper växten att klara torra perioder. Den trivs i lite tyngre (men fortfarande väldränerad) jord, så inblandning av lera/tyngre trädgårdsjord kan vara att rekommendera för att få den att trivas så bra som möjligt. Växten tål en frostknäpp på ca -5C, men blir kylan långvarig kan den få rätt omfattande skador. Då klipper man helt sonika tillbaka plantan. Så länge nederdelen är frisk växer den upp igen.

Violranka (Hardenbergia violacea)
Violranka i San Francisco i närheten av
Castro-distriktet

torsdag 3 april 2014

Det klättrar och det klänger... Del I

Lejongapsranka (Lophospermum)
I varmare klimat än vårt klättrar och klänger det nästan överallt känns det som, men varför inte testa lite exotiska klättrare? Många kan odlas som ettåriga eller låtas övervintra i ett inglasat frostfritt uterum.

Lejongapsranka (Lophospermum erubescens, tidigare Asarina e.) och liten lejongapsranka (L. purpusii, tidigare) ser man sällan som planta, men frö brukar finnas till den förra och den är inte särskilt svårodlad. Sol och näringsrik jord är egentligen allt som behövs. Den hinner kanske inte bli så stor på en säsong, men kan bli desto mer praktfull om den får övervintra svalt och ljust. Första året passar den även bra planterad i ampel. Oftast är blommorna purpurrosa men det finns också vitblommande sorter som är mycket vackra.

Luktärter i all ära, men snäckbönan (Vigna caracalla) är nog snäppet coolare. Namnet är passande eftersom blommorna är spiralformade som snäckor. Ursprunget är Central- och Sydamerika. Ibland dyker det upp plantor, men de tenderar att vara rätt dyra. Frön finns hos flera firmor. Liksom hos många andra ärtväxter är fröskalet hårt och det är bra att blötlägga fröna i ljummet vatten över natten. Rispa dem eventuellt med en vass nål. Jorden bör vara neutral till svagt sur, växten är inte någon kalkälskare. Snäckbönan, med sitt tropiska ursprung, tycker om sol och värme (bilden är, liksom de andra, tagen utanför Los Angeles, i Gettymuséets trädgård), så ett varmt skyddat läge är att föredra om den ska trivas utomhus i Sverige. Ljus och sval övervintring ger större och kraftigare plantor (även om de under rätt förhållanden kan nå avsevärd storlek redan första året). Eventuellt kan man testa att klippa ner den och övervintra plantan mörkt och kallt i t.ex. matkällaren.

Snäckböna (Vigna caracalla)
Troligtvis helt okänd i Sverige är växten med de vackert orangeröda blommorna, Pseudogynoxus chenopodiodes (tidigare det något mer "lättsmälta" Senecio confusus, vilket betyder ungefär "förvirrad gammal man"...). Ett par av de engelska namnen är Mexican flame vine och Mexican love vine. Flamranka kanske skulle ha varit ett passande svenskt namn, men tyvärr är det redan upptaget (av katalpasläktingen Pyrostegia venusta). Namnet kärleksranka kanske skulle få den populär! Den har en fantastisk växtkraft och förökas lätt både med frö och sticklingar, om man kan få tag i det. Ursprunget är Mexiko så det är en värmeälskande växt. För att få riklig blomning kan man försöka hålla tillbaka tillväxten något genom att beskära långa rankor, vara lite försiktig med kvävegödslingen och låta jorden torka upp mellan vattningarna (den är, sina rätt tunna blad till trots, en halvökenväxt). Vissna blommor bör plockas bort. Även utan blommor är växten vackert frodig och friskt grön. Bladen är mer eller mindre utdraget hjärtformade och lite naggade i kanten. Igen är ljus och sval övervintring att föredra, men sticklingar tagna på sensommaren övervintrar antagligen rätt bra även i ett inte så svalt, men ljust, fönster. Ett litet minus får den för att den är svagt giftig. Ett stort plus i kanten får den däremot för att dess nektarrika blommor lockar humlor, bin och fjärilar.

"Kärleksranka" (Pseudogynoxus chenopodiodes, syn. Senecio confusus)