Sirlig men sällan sedd...

Vippspirea (Holodiscus discolor)

Jag tänkte fortsätta lite på temat bortglömda skönheter och den här gången har turen kommit till vippspirean (Holodiscus discolor). Kanske är den lite för storvuxen för moderna trädgårdar eller så för själva namnet spirea tankarna till den överplanterade brudspirean och gör intresset svalare. Trots sin storlek (äldre exemplar kan passera tremetersstrecket) så är det en elegant buske med dekorativt bladverk och sirligt överhängande växtsätt. Relativt anspråkslös och trivs i normal, relativt näringsrik trädgårdsjord. Härdigheten anges i böckerna till zon III men den bör klara sig även en eller två zoner högre upp.

Något som gör vippspirean värdefull är den sena blomningen, som infaller under senare delen av juli-första delen av augusti när den står som en kaskad av hängande blomsamlingar.

Det finns även en andra art, tyvärr mer svår att få tag i, nämligen liten vippspirea (Holodiscus dumosus). Den är ,som namnet antyder, mer lågvuxen och ska också vara härdigare. Möjligtvis vill den har något mer väldränerad jord eftersom den växer i torrare trakter än sin släkting.

Igen är det en växt som borde ha en plats även i våra moderna trädgårdar. Framtoningen är både romantisk och elegant, och odlingen inte svår.

Måste och måste inte...

-Det finns inget en trädgård MÅSTE vara, men oändligt mycket den KAN vara-

För alltför många är trädgården ett ok de känner sig tvungna att bära. Gräsmattan ska hållas välansad och ogräsfri, buskar och träd ska tuktas till underkastelse, växterna ska stå i spikraka rader och i allt finns varken hjärta eller kärlek.

Jag kanske är extrem åt andra hållet istället. Jag kan tolerera, och till och med bli glad för, en myriad av smånunneört (Corydalis intermedia) i gruset. Efter några veckor har de vissnat ner och kan sopas bort. Jag känner inget behov av att rusa efter ogräshackan och utrota dem för att de valt att slå sig ner på "fel" plats.

Ett "ogräs" är ju helt enkelt en växt som råkat hamna på fel plats. Ibland hamnar till och med ogräs rätt! Vitmåra (Galium boreale) bland lägre gammeldags rosor är en utmärkt ersättare till den betydligt kinkigare brudslöjan (Gypsophila paniculata). Den klättrar upp bland rosgrenarna och draperar sig med skyar av små vita stjänblommor. Mycket mer raffinerat kan det knappast bli!

Vi lär oss hur man "ska" beskära buskar och träd, hur de "ska" föryngras och tuktas för att uppnå någon form av idealtillstånd. Vi lär oss mer sällan att beskära med skönhetsupplevelsen som främsta mål. Kanske det knotiga äppelträdet ger mer till trädgården om det gamla och knotiga framhävs istället för att fokus ligger på frukten? Den övervuxna schersminen kanske inte behöver jämnas med marken utan tunnas ur och stammas upp.

Visst finns det råd att följa för att öka chansen att lyckas med en trädgård. Men, samtidigt måste det finnas utrymme för experimentlusta. Att misslyckas är också lärorikt! Likaså, om man konstant misslyckas trots att man gör precis allt enligt "regelboken" så kan man upptäcka att receptet för att lyckas är att bryta mot reglerna. Att ge allmängiltiga råd är en omöjlighet! De är oftare att ses som en fingervisning, inte som lag.

Det som mest borde styra vad en trädgård blir är ägarens egna intressen och känslor, inte modenycker eller konventioner. Hur trist är det inte att åka genom ett bostadsområde där alla trädgårdar liknar varandra? Där ingen riktigt vågar att sticka ut och helt fräckt bara vara sig själv? För, vad SKA grannarna säga?!

Hur många känner att de pysslar i trädgården bara för att den ska se ut som de tror att andra tycker att den borde se ut? Hur många är för rädda för att tillåta sig att bara vara sig själva även i trädgården?

Nu är allt bara mina egna åsikter och det finns lika många andra som det finns trädgårdsägare och trädgårdar. I min värld så är de enda tvång och måsten i trädgården de du själv har pålagt dig.

Bortglömd skönhet...

Ibland undrar man varför vissa växter blir populära och andra förblir mer eller mindre bortglömda. Varför ratas vissa växter bara för att de inte är välkända? Det finns många som odlats i Sverige under lång tid utan att någonsin nå nån större popularitet. Ibland kanske det är en växt som helt enkelt inte fyller en funktion, har för kort blomning, problem med sjukdomar eller på annat sätt inte håller måttet. Men, andra står tålmodigt och väntar på att få en ny chans i våra trädgårdar. Parksyrenen (Syringa x chinensis) är kanske en av dem.

Den är en förmodad korsning mellan persisk syren (S. x persica) och bondsyren (S. vulgaris) och förenar förenar egenskaper från båda föräldrarna. Busken har funnits i odling i svenska parker och trädgårdar sedan åtminstone första halvan av 1800-talet.

Parksyren (Syringa x chinensis),
troligtvis sorten 'Saugeana'

Parksyrenen är en värdig ersättare till de betydligt vanligare ädelsyrenerna, trots att sorturvalet är betydligt mer begränsat. Vanligast är den rödlila 'Saugeana'. Har man tur så hittar man den lilavita 'Alba' eller 'Bicolor', som har rosavita blommor med ett litet mörkt öga. Det finns ytterligare en rödlila sort kallad 'Rothomagensis', men det är osäkert att den finns i sverige.

Blomningstiden infaller i mellansverige i början-mitten av juni. Blomklasarna är stora men ändå skira och doften är fin. Efter blomning är den en något vackrare buske än bond- och ädelsyrener, möjligen något gles. Från den persiska syrenen har den ärvt det spensliga grenverket och små bladen. Den blir slutligen 2-3 m hög och ungefär lika bred.

Syrener har kraftfulla rotsystem men ändå kan det vara värt ett försök att samplantera parksyrenen med en senblommande klematis, gärna ur Diversifolia-Gruppen, som oftast saknar klängen och alltså blir lättare att avlägsna när de ska klippas ner. Oxblodsröd slingerstormhatt (Aconitum 'Red Wine') är ett annat alternativ.

Parksyren är en lättodlad buske som trivs på de flesta, ej för våta, jordar. Klarar som etablerad torka och förorening. Blomningen blir rikligast i full sol men den verkar kunna trivas även i rätt skuggiga lägen. Amerikanska källor anger att den är känslig för mjöldagg men det är inget jag personligen har sett och det är inte säkert att det är ett problem i vårt klimat med relativt korta somrar. Långlivad är den definitivt eftersom det går att hitta mycket gamla exemplar i äldre trädgårdar. Härdigheten bör räcka till för zon V åtminstone.

Tankar bakom häcken... Kapitel 2

Vackert tuktade buxbomshäckar, snart
ett minne blott?

På senare år har det varit mycket diskussion kring buxbomssotens härjningar och vad man kan använda som ersättning. I nordliga delar av Sverige har ju frågan varit aktuell mycket längre eftersom härdigheten ofta inte räckt till. Ska vi desperat söka efter något som ser så lika ut som möjligt, eller hellre se efter växter som kan användas på ett likartat sätt?

I södra Sverige kan japansk järnek (Ilex crenata) vara ett alternativ och det verkar vara den som hela Europa vänder sin tilltro till just nu. Fördelen är att den liknar buxbom i allt väsentligt. Tyvärr är härdigheten inte bättre och kraven på jorden något större.

I norra delen av landet har vi ingen egentlig tradition av låga, städsegröna infattningshäckar men många sneglar söderut och vill göra nåt liknande. Alternativen är tyvärr få. Möjligen skulle någon lågväxande klottuja (ex. Thuja occidentalis 'Danica') fungera. Försök har även gjorts med lingon (Vaccinium vitis-idaea), men eftersom det är en surjordsväxt blir användningsområdet begränsat.

Engelskbördiga Hilda Munthe var en resursfull kvinna och när hemlandets buxbom dukade under använde hon, till god effekt, dvärgspirea/rosenspirea (Spiraea japonica i sorter) istället. Den är inte vintergrön och grönskan är avsevärt ljusare men den går utmärkt att tukta hårt och ger fina täta häckar. Hildasholm utanför Leksand är väl värt ett besök.

Häck av murgröna (Hedera helix) i
Malmö

En annan typ av "häck", som borde få mer uppmärksamhet, utgörs av klätter-/klängväxter, som låts klättra på någon form av glest staket eller stängsel. I de södra delarna av landet kan murgröna (Hedera helix) används på detta sätt. Längre upp i landet fungerar t.ex. vildvin (Phartenocissus quinquefolia).

Även buskar som annars skulle vara för veka att använda till häck kan stöttas på liknande vis. Skogholmsoxbär (Cotoneaster x suecicus 'Skogholm') kan behandlas på det sättet i södra halvan av landet. Varför inte försöka med liten stefanandra (Stephanandra incisa 'Crispa'? En måbärshäck (Ribes alpinum) kan göras hög men samtidigt mycket smal om den stöttas med ett enkelt gunnebostängsel.

Den som vill fylla trädgården med ätliga frukter och bär gör sin häck av fristående spaljéfruktträd, eller spaljerar bärbuskar mot ett lågt stängsel. Att komma ihåg när man använder fruktträd är att de bör vara förädlade på en svagväxande grundstam, ex. B9 (kanske den bästa för de nordliga delarna av landet). Eftersom spaljéklippta träd ofta är mycket dyra kan det vara en idé att beställa s.k. spön. De består, som namnet antyder, av en enda "pinne", som man sen själv får beskära och forma från grunden. Handelsträdgårdar har dem sällan hemma till försäljning så de kan behöva beställas redan under hösten/vintern.

En häck behöver inte nödvändigtvis vara grön. Många växter finns i sorter med röda, limegula, silvriga eller brokiga blad, och kan användas för att skapa extra kontrast. Det man kanske bör tänka på är att en sån häck oftast blir vackrast använd som en effekt. Att inhägna en jättetomt med vitbrokig kornell blir kanske lite "för mycket"...

Jag vet inte om jag vågar slå ett slag för berberis. Den hör nog till en av de mest hatade häckväxterna eftersom den onekligen är något av det mest infernaliskt taggiga man över huvud taget kan plantera i sin trädgård. Jag hade inte heller tänkt föreslå den som avgränsning mot grannen, vilket antagligen skulle påverka grannsämjan negativt. Däremot finns många mer småvuxna sorter med blad i olika nyanser av grönt, lime, purpur och orangerött, som skulle kunna användas inom trädgården som gränsmarkeringar.

Häckväxter med dekorativa blad:

Häckberberis - Berberis thunbergii i sorter
Blodbok - Fagus sylvatica (Purpurbladiga Gruppen), frösådda plantor rekommenderas då det ger häcken mer liv. En klonförökad sort tenderar att bli väl dyster
Havtorn - Hippophae rhamnoides, vackert silvrig. Sorten 'Hikul' rekommenderas, tätvuxen hanklon som inte skickar ut så mycket rotskott
Rödbladig smällspirea - Physocarpus opulifolius 'Diabolo', 'Diable d'Or', 'Summerwine', 'Little Devil' etc
Rosenspirea - Spiraea japonica 'Firelight', 'Goldmound' etc

Dvärgspirea (Spiraea japonica sort),
Hildasholm, Leksand

Inte heller är det så att det bara är vintergröna häckar som har ett prydnadsvärde även på vintern. En välklippt häck av de flesta lövfällande växter kommer att vara vacker även på vintern när bara själva skelettet står kvar. Sen finns det ju också flera växter som har särskilt dekorativa stammar/grenar. Kornellerna står sig härvidlag bra. Den man kanske bör avråda för är korallkornellen (Cornus alba 'Sibirica') och flera av de andra som hör till samma art. Den är ute efter vackert röda grenar gör bättre i att plantera videkornell (Cornus sericea 'Farba'), som dessutom uppnått status som E-planta och därmed anses särskilt odlingsvärd. Den liknar korallkornellen men stammarna är något mörkare röda. Blad och blommor är fräschare och mer dekorativa. Gullkornellen (Cornus stolonifera 'Flaviramea') har dekorativt gröngula stammar istället. Gemensamt för dem är att de bör beskäras hårt med några års mellanrum eftersom unga grenar har de mest lysande färgerna.

En häck kan alltså vara lite av varje om man inte stirrar sig blind på vad den "borde" eller (värre) "ska" vara.

Tankar bakom häcken... Kapitel 1

Höga, låga, tuktade, friväxande, lövfällande, vintergröna, sjuka, friska, älskade, hatade...

De finns i många former och kan ha olika funktion. Vissa häckar ropar "Hit, men inte längre!" medan andra lockar till att utforska vad som finns bakom dem. Häckar kan vara resliga för att skydda mot insyn (eller utsyn) eller bara vara en låg markering av en gräns. En kryddhäck kan vara tio centimeter medan de allra högsta når över tiometersstrecket och behöver skylift för att ansas En häck kan både vara bakgrunden som framhäver andra växter eller trädgårdskonst och spela huvudrollen alldeles på egen hand.

Vippslide (Aconogonon divaricatum)

Man kan konstatera att häckar ofta väcker starka känslor. I vissa områden är alla nitiskt ansade och nåde den som inte följer den rådande smaken! På andra ställen kan man se på häcken och få en uppfattning om ägarens egen inställning. Jag kanske förespråkar den konstnärliga friheten mer än regelrytteri men, visst är det trevligare att se välskötta häckar än de som tydligt missköts vare sig det är av lathet eller okunskap. Det kanske är så att vi ska välja häck efter sinnelag och inte efter vad man "ska" ha. Det finns en häck för alla och i vissa fall kanske det är just utan man ska vara.

Visst finns det många vackra traditionella häckväxter men ibland vore det trevligt om fler tänkte lite (eller mycket) utanför de gängse ramarna. Många smått oväntade växter kan tuktas och ännu fler kan användas som friväxande häck. Det behöver inte ens vara en buske eller ett träd man använder sig av. Det viktigaste är ju att den växt man valt fyller sin specifika funktion.

Ett av det vanligaste problemen är antagligen häckar som hamnar i vägen för snöröjning. Visst tål vissa buskar mycket och reser sig även om de på våren kan se väl så tilltufsade ut men, varför inte satsa på en häck av perenner istället? De vissnar ner på vintern och skadas inte av tung snö. På våren finns den där redo att växa upp och åter fylla sin funktion. Generellt bör man välja en perenn som står stadigt utan att behöva bindas upp. Det bör också vara en som är någorlunda långlivad och inte kräver upprepad delning för att trivas. Undvik helst växter som sprider sig ohämmat. Park- och jätteslide är visserligen vackra och växer fascinerande snabbt men, tyvärr gör rotsystemet det också.  Läge och jord kommer också att spela stor roll i valet av växt.

Några lämpliga kandidater

Högre än 100 cm:

Vippslide - Aconogonon divaricatum
Finnslide - Aconogonon fennicum
Plymspirea - Aruncus dioicus (oftast fröförökad = ojämna plantor, delning är att föredra)
Rosenflockel/fläckflockel - Eupatorium och E. maculatum
Kärrtörel - Euphorbia palustris
Septembersolros - Helianthus 'Lemon Queen'
Libbsticka - Levisticum officinale
Japanskt gräs - Miscanthus i sorter
Kungsbräken - Osmunda regalis

Tuvrör (Calamagrostis x acutiflora) och dagliljor
(Hemerocallis)

50-100 cm:

Dagliljor - Hemerocallis spp.
Funkia - Hosta arter och sorter
Strandiris - Iris (Sibirica-Gruppen)
Strutbräken - Matteuccia struthiopteris
Pioner - Paeonia arter och sorter
Höstflox - Phlox paniculata i sorter
Strålrudbeckia - Rudbeckia fulgida i sorter
Stäppsalvia - Salvia nemorosa i sorter

Rabatt/häck av kantnepeta (Nepeta sp.),
Jättevallmo (Papaver orientale) och
höstflox (Phlox paniculata) vid
Karldfeldtsgården, Sångs i Sjugare

Lägre än 50 cm:

Koreansk plymspirea - Aruncus aethusifolius
Fänrikshjärta med släktingar - Dicentra spp.
Gulltörel - Euphorbia polychroma
Funkia - Hosta arter och sorter
Kärleksört - Hylotelephium spp.

Inte alla perenner är snabba ur jorden på våren så det kan ta ett tag innan häcken har vuxit upp igen. En möjlighet är att samplantera med tåliga lökväxter.

Ibland kanske man behöver en tillfällig lösning och då kan häcken till och med tänkas vara ettårig! Varför inte en häck av solrosor eller gladiolus? Det kan också vara ett sätt att täcka jorden om häckplanteringen som skulle ske på våren istället måste vänta till hösten.

En intressant idé skulle vara att på en större gräsyta bygga upp en parterr där mönstret utgjordes av lökväxthäckar. Påskliljor och andra narcisser kunde vara lämpliga kandidater. Intensivt blå Scilla skulle vara vackert men eftersom den sprider sig villigt så skulle mönstret lösas upp efter några år, en heller inte helt oäven tanke i och för sig. Det går att leka mycket med vad en häck egentligen är.