Drömma kan man ju alltid...

Ibland blir man förälskad i en växt man vet att man inte har en chans att lyckas med. En sådan är kejsardahlian (Dahlia imperialis), som får även den största av våra trädgårdsdahlior att se ut som småvuxna dvärgar. Kejsardahlian kan man gå under eftersom den bildar stora buskar, på gränsen till små träd. Den som föredrar de riktigt storblommiga och färggranna är den kanske en besvikelse men enkla eleganta blommor i svalt lilarosa passar nog bättre på den här jätten.

Odlad i kruka i Sverige blir den i och för sig också rätt imponerande men utan en vinterträdgård modell större lär man knappast få se några blommor.

Det blir till att fortsätta njuta av den på resor till mildare klimat. I San Francisco syns den till här och var. Sen höst och vinter har man störst chans att få se den i blom.

Kejsardahlia (Dahlia imperialis) i San Francisco Botanical Garden

Gula hösttankar...

Smörgula popplar (Populus deltoides) i New Mexico

"Gult är fult", brukar man säga. Det är knappast min favoritfärg, men det finns två tillfällen på året när jag kan frossa i gula nyanser, våren och hösten. Det är kanske då den gula färgen är mest välgörande, först innan det blir riktigt varmt och sen när det blir svalare igen. Kanske gör den sig också bäst när solen står lite lågt. Jag har åkt genom bergen i New Mexico under hösten och på eftermiddagen händer något i det närmaste magiskt. Himlens färg djupnar och alla andra färger ökar i intensitet. Mitt på dagen känns allt mycket blekare.

Många av höstens gula blommor är riktiga höjdare på mer än ett sätt. Många är storvuxna och pampiga. Septembersolrosen (Helianthus 'Lemon Queen') blir dryga två meter, liksom flera av rudbeckiorna. Ålandsroten (Inula helenium) är en sympatiskt lättodlad, men sällan sedd sensommarblommare. En annan ovanlig men spännande gul höstblommare är vaxklockan (Kirengeshoma sp.), som närmast liknar ett lejongap gjort av ljusgult skumgummi! Den blommar kanske något sent för de nordligare delarna men koreansk vaxklocka (Kirengeshoma palmata Koreana-Gruppen) brukar gå fram i ett skuggigt läge. Fin tillsammans med t.ex. rododendron och funkior.

Strålrudbeckia (Rudbeckia fulgida var. sullivantii 'Goldsturm')
hör till de mest lättodlade

Ålandsrot (Inula helenium), en av
sensommarens gula höjdare

Björken färgas lysande gul som final innan bara de vita svartfläckade stammarna blir kvar. Från Nordamerika kommer virginiapoppeln (Populus deltoides) som färgar bl.a. New Mexicos floddalar gyllene. Flera poppelarter blir gula på hösten. Bor man i landets sydligare delar kan man njuta av smörgul ginkgo. Norröver kan vi glädja oss åt näverhäggen (Prunus maackii), som sympatiskt nog trivs bättre i norr än i söder och tillhör kategorin träd som är dekorativa året runt.

För den som vill ha det gult uppåt väggarna så är klätterhortensian (Hydrangea anomala ssp. petiolaris) ett bra val.

Många prydnadsgräs och andra perenner får också gula höstfärger.

När solen lyser med sin frånvaro får man bjuda in den i trädgården!

Några röda tankar om hösten...

Snöbollsbuske (Viburnum opulus 'Pohjan Neito') i flammande
höstskrud.

Hösten är de exotiska färgernas tid. Ofta frågar man efter lysande röda och orange blommor, vilket den svenska naturen är minst sagt snål med. Även bland härdiga, fleråriga trädgårdsväxter är det relativt ovanliga färger. I varmare områden, där t.ex. kolibrier pollinerar blommorna hör den röda färgen däremot till vanligheten. Våra humlor och bin lockas inte på samma sätt av den, alltså finns det heller ingen anledning att de blommande växter som lever här ska vara röda.

Den tid på året vi däremot kan frossa i rött i trädgården, även i kalla klimat, är på hösten. Många buskar och en del träd färgas lysande röda, lägg därtill alla röda bär och frukter. Det är, paradoxalt nog, när kylan kommer smygande och vintern sakta kommer nalkandes, som en nordisk trädgård fylls av de tropiska färgerna. När solen står lågt och dess sken blir mer gyllene får den svenska hösten extra värme och lyskraft. En liten gnutta kyligt gentianablått får det varma att kännas ännu mer intensivt...

Några växter som gör hösten rödtonad:

Lönnar, många sorter (Acer spp.)
Häggmispel (Amelanchier spp.)
Aronior (Aronia spp.)
Koreansk berberis (Berberis koreana), klasar av röda bär som extra bonus
Häckberberis (Berberis thunbergii i sorter)
Benved, de flesta lövfällande arter (Euonymus spp.)
Stor häxal (Fothergilla major)
Nävor, vissa sorter (T.ex. Geranium macrorrhizum, G. pratense 'Midnight Reiter', G. wlassovianum)
Vildvin (Parthenocissus spp.)
Kinesisk gulros (Rosa hugonis)
Rönnar -vissa sorter- (Sorbus spp., särskilt S. 'Dodong')
Björkspirea (Spiraea betulifolia 'Tor' och 'Umeå')
Dvärgsyren (Syringa meyeri 'Palibin')
Sammetssyren (Syringa patula 'Miss Kim')
Blåbär, vilda och odlade (Vaccinium spp.)
Olvon, vissa sorter (Viburnum spp.)

Så var det plötsligt randigt...

Diskreta men vackra strimmor

Antagligen är det så att när man omges av en mängd av samma så upptäcker man lättare det avvikande. Ibland ett flertal helt vanligt grönbladiga jättetåtlar (Molinia caerulea ssp. arundinacea) så stod plötsligt en planta med gulstrimmiga blad. Brokbladiga gräs finns det rätt gott om, bland annat jättetåtelns betydligt mindre släkting brokbladig blåtåtel (Molinia caerulea 'Variegata'), men hittills ingen sort av den förra. Nu har den här plantan en rätt diskret brokighet eftersom strimmorna inte täcker så stor del av bladet och dessutom är gul, inte lysande vit. Den kanske tydligaste skillnaden jämfört med ursprunget är att stänglarna som bär upp de graciösa stänglarna också är gula, istället för mörkt gröna, som hos de grönbladiga sorterna. Det ger fin kontrast mot de mörka stänglarna hos rosenflockeln, dess närmaste granne.

Särskilt för oss som bor en bit upp i landet är det trevligt med härdiga storvuxna gräs. Det är inte något vi är alltför bortskämda med. Nu vore det intressant att se plantan bredvid en "normal" helgrön för att se hur stor skillnaden egentligen är. Ofta har brokbladiga former av vanligtvis gröna växter lätt att gå tillbaka till ursprunget. Det återstår att se om det händer i det här fallet, men hittills verkar det vara en stabil förändring.

Om den har något egentligt trädgårdsvärde återstår att se. Om det skulle finnas ett bredare intresse så kanske plantan är värd att föröka, ge ett namn och sprida. Annars förblir den en parentes, om än en, i mitt tycke, mycket trevlig sådan...

Än har inte ränderna gått ur...

Skira gula stänglar

För tråkig, trist och banal?...

Det finns vissa växter som ytterst sällan verkar ge upphov till yttringar som visar på några varmare känslor. Det behöver inte vara besvärliga ogräs, eller växter som sällan lyckas så bra. Ibland blir en växt för vanlig och man glömmer bort dess förtjänster.

En egentligen mycket användbar växt är bergenian. Vanligt förekommande i äldre trädgårdar där den hållit stånd under årtionden och ofta tagit stora områden i anspråk. Ja, blomningen är kort, men tidig och ett trevligt komplement till vårens lökväxter. Ja, den är "bara" grön, men det gör den till en bra kontrastväxt. Ja, den breder ut sig, men den är grön året om och håller undan ogräs bra.

Strävbergenia (Bergenia ciliata)

Eftersom den klarar av många lägen från sol till skugga borde den vara en betydligt mer uppskattad "allroundväxt" Det finns flera olika sorter på marknaden. Blommorna kan vara alltifrån vita till intensivt mörkrosa, även någon dubbelblommande sort finns. Bladen är i allmänhet runda men även sorter med avlånga blad finns, dessutom skiftar några från grönt till mörkt purpurrött under höst och vinter. En sort som jag hittills inte sett i Sverige men som borde kunna vinna anhängare är 'Lunar Glow'. Blommorna är mörkrosa, vilket ger fin kontrast till bladen som under vår och försommar är lysande limegula!

Den personliga favoriten är nog strävbergenian (Bergenia ciliata) som, i motsats till de flesta andra arter och sorter, inte har de typiskt blanka bladen. Formen är den klassiskt runda men strävbergenians blad är täckta med grova hår, vilket gör dem just sträva. Bladnerverna är också framträdande. Den verkar vara i princip lika lättodlad som den vanliga hjärtbergenian (Bergenia cordifolia) men kanske att tillväxten är något långsammare. Blommorna är ljust rosavita.

Ibland kan det vara bra att omvärdera det vi tar för givet eller känner är för vanligt för att vara intressant. Istället för att avfärda "tråkiga" växter så fort namnet nämns så kanske man ibland bör se till deras egenskaper och förtjänster först. Att vissa växter ratas trots att de har mycket som talar för dem beror ofta på att de inte använts på ett inspirerat sätt. Hur många växter har inte degraderats till "institutionsväxter" bara för att de är lättodlade och tacksamma? Ibland behövs inte mer än att hitta en spännande och intressant granne...

Om bergenian fortfarande känns hopplöst tråkig så kanske det engelska namnet kan roa. I engelsktalande länder kallas den för "pig squeek"...

Men vad nu då?...

'Stanwell Perpetual' i "originalutförande"

Oavsett om man tror på evolution eller inte så är naturens förmåga att skapa variation fascinerande. I trädgårdssammanhang har människan i många fall ett finger med i spelet, även om vår känsla av kontroll ofta är överdriven.

Våra trädgårdsrosor är i de flesta fall produkter av lång tids selektion, medvetna korsningar där arter som aldrig träffats i naturen förts samman, eller, vilket historiskt varit viktigt, den lyckliga slumpen. Det är långt ifrån ovanligt att en gren på en sort plötsligt muterar och ändrar t.ex. blomfärg eller växtsätt. En låg ros kan plötsligt förvandlas till en som klänger och den som var vit kan plötsligt vara röd! I rosvärlden kallas det att rosen "sportar". Man kan väl se det som att evolutionen försöker springa ifrån den genom att skapa något nytt. Lika vanligt är det att en sport går tillbaka till sitt ursprung.

Vissa rosor verkar vara mer benägna än andra att bjuda på överraskningar. Den klassiska 'Queen Elisabeth' är ett bra exempel. Den har givit upphov till bl.a. en röd och en gul variant. Bland de nyare kan nämnas den klasblommiga 'Bonica '82', som gett upphov till 'Royal Bonica' med mörkare färg och tätare blomma, samt den klättrande 'Climbing Bonica'!

Det är långt ifrån alltid en ny sport tas tillvara och kommer ut på marknaden. Det som krävs är att den ska vara tillräckligt unik och odlingsvärd, inte lätt när det finns tusentals sorter att konkurrera med!

Den något "förenklade" versionen...

Frågan är nu om det skulle vara intressant med en mer enkelblommande form av en av de mer populära gammaldags rosorna. 'Stanwell Perpetual' är en härdig och i de flesta hänseenden sympatisk bekantskap. Nu kan blommorna hos sorten variera en del i hur tätt fyllda de är men bland "syskonplantor" som alla haft samma förhållanden dök plötsligt en planta med nästan helt enkla blommor upp. Personligen tycker jag att det är vacker med rosor där ståndarna och pistillerna är prydligt exponerade i mitten. Om den skulle visa sig lika blomrik och lättodlad som originalet så torde den vara, i mitt tycke åtminstone, en odlingsvärd ros. Än så länge så ger alla knoppar upphov till likartade blommor men tiden får utvisa om det är en stabil förändring. Extra intressant känns den eftersom 'Stanwell Perpetual' knappt har några avkomlingar alls.

En mossig och en krusig...

Det är inte bara själva blomman som fått uppmärksamhet under rosförädlingens gång. Några gånger har fascinerande avarter tagits till vara. Kanske var det mer sannolikt att man gjorde det den gång då de allra flesta trädgårdsrosor enbart blommade i en period per sommar. Det blev helt enkelt något mer att avnjuta och studera.

Den första mossrosen gjorde sin entré för åtminstone 200 år sen. Det exakta året är höljt i dunkel. Vad de har gemensamt är att knoppar och fruktämnen (ofta även blomskaft) är täckta med vad som med lite fantasi liknar mossa. Det är växten själv som producerar utväxten och den kan vara allt från vass och taggig till riktigt mosslik. Hur tät "mossan" är varierar starkt. Ofta har den en hartslik behaglig doft. Det finns olika sätt att klassificera dem men jag väljer att kalla alla med liknande utväxter för mossrosor och sen får de lärde tvista bäst de vill.

'William Lobb' med mossbelupna knoppar

Sitt största uppsving fick mossrosorna under den viktorianska eran i England. Då fanns en mängd sorter men de flesta är idag försvunna. De som finns kvar är sannolikt de bästa och/eller mest intressanta. Det finns några moderna sorter men den ende rosförädlare som i någon större utsträckning intresserat sig för dem är den i Sverige mer eller mindre helt okände Ralph S. Moore. Han tog bl.a. fram flera miniatyrmossrosor. Till skillnad mot de flesta gamla sorter så blommar de moderna flera gånger eller kontinuerligt under säsongen.

I Svenska handelsträdgårdar kan man hitta lite mer än en handfull sorter, om man har tur. En favorit är den vin-blå-röd-violetta 'William Lobb'. Liksom många rosor i liknande färg skiftar färgspelet från dag till dag, ibland även under dagens lopp, beroende på sol, luftfuktighet o.s.v. I kvällningen ser den ofta i det närmaste blå ut. Doft finns där också och knopparna är trevligt mossiga. I likhet med många andra mossrosor har den rejält taggiga grenar. Blomningen pågår under cirka tre veckor under juli månad. I många böcker står det att mossrosor inte kan sätta nypon. Det är sant för många sorter (särskilt kanske de som är närmast besläktade med centifolierosorna), men inte 'William Lobb'. Sorten sätter ofta rikligt med nypon, även om de inte alltid mognar fram i kallare zoner. Sorten presenterades för allmänheten 1855.

'Cristata'

Sen var det den "krusiga" rosen. 'Cristata', 'Crested Moss', 'Crested Provence', Châpeau de Napoleon', 'Napoleons Hatt', kärt barn har många namn, var länge ett unikum inom rosvärlden. 'Cristata' upptäcktes 1827 av en viss herr Kirche, från Schweiz. Det speciella med den är att foderbladens kanter är förstorade och krusade likt persilja. Innan knopparna slår ut är de trekantiga och liknar små napoleonhattar, därav dess alternativa namn. När den slår ut förvandlas den till en kalssisk "mormorsros", tätt fylld och med sagolik doft. Liksom andra centifolierosor (det är här den hör hemma) blommar den i en period per sommar. Grenarna är rätt veka så lite stöttning kan vara på sin plats.

Här verkar de tidiga rosförädlarna stött på patrull. 'Cristata' vägrar i princip att sätta nypon och de gånger de uppträder så är de oftast tomma på frön. Att försöka hitta pollen i de tätt fyllda blommorna är inte heller lätt. En av få som lyckats är den tidigare nämnde Ralph S. Moore. Genom hans arbete så har ett par sorter kommit på marknaden, men de finns (mig veterligen) inte att få tag på i Sverige.

Busken pryds av mängder av små kruskantade napoleon-
hattar, som väntar på att spricka ut till bulliga doftande
blommor

Slutsatsen blir att det finns mycket mer hos en ros än "bara" blomman. Ibland behöver vi nog komma lite närmare inpå växterna i våra trädgårdar för att riktigt uppskatta dem.

Hm, jag undrar om inte nästa kapitel ska få handla om något de flesta ogillar mest med rosorna, taggarna...

I all enkelhet...

Kanske blir man ibland mätt på det högt förädlade och förändrade, särskilt efter att för femtioelfte gången hört: "Jag vill ha en ros som ser ut som en ros"... Vad de flesta menar är en ros som ser precis ut som den man köper hos floristen, en onekligen vacker skapelse, med hårt packade  kronblad och elegant hög mitt. Ibland kan jag inte motstå att visa på en ros som är enkelblommande, precis som de vilda rosorna. Kommentaren blir oftast: "Nej, jag vill inte ha en nyponros!"

Det finns många odlingsvärda rosor med enkla blommor, både riktigt gamla trädgårdssorter och nyare. Sen får vi inte glömma alla olika vildrosor från olika delar av världen!

Daggros (Rosa glauca)

Först ut är en ros där jag erkänner att jag faktiskt kan hoppa över blomningen helt! Daggrosens (Rosa glauca) främsta tillgång är dess fantastiska bladverk, som skimrar i mörkt rött och blågrönt. Den är en ypperlig kontrastväxt och särskilt engelsmännen använder den effektivt. Den platsar i den större perennarabatten om man varje vår skär ner den hårt. Då blir bladverket extra frodigt. Blomningen är mycket kort men blommorna tål nära inspektion. Mörkrosa med vit mitt kontrasterar de vackert mot bladverket. En ännu mycket ovanlig sort, som förtjänar att uppmärksammas, är 'Louis Riel'. Sorten kommer från Kanada och är resultatet av en korsning mellan daggrosen och en varietet av pimpinellrosen. Bladverket är likt daggrosen om än något grönare medan blommorna har ärvt pimpinellrosens vita färg och är rundare/"fylligare" än hos daggrosen. Kontrasten är slående och mycket vacker. Det är en sort som får mig att undra varför inte daggrosen använts mer i förädlingsarbetet. Det daggigt röda bladverket vore trevligt att se hos fler sorter. Arten har en rätt komplicerad genetik, men det går att komma runt för den som har tid och intresse.

'Gudhem'

Den andra rosen får bli 'Gudhem', en ros som blivit både omskriven och omtyckt. De enkla vita blommorna är vackra mot det grågröna bladverket. Doften finns där men är inte den starkaste. Det är en robust och lättodlad ros, som gör sig lika bra i rosenträdgården som vid sommartorpet. Sorten upptäcktes i Gufhem, utanför Falköping under slutet av 1980-talet. Troligtvis är den en sport (mutation) av 'Alba Maxima' eller 'Suaveolens', två av de äldsta alba-rosorna. En annan möjlighet är att det rör sig om en fröplanta av någon av de ovanstående. Den blommar i en period och på hösten pryds busken av vackra avlånga nypon (till lyst eller nyponsoppa!). Liksom hos de flesta inom gruppen är bladverket dekorativt grågrönt. Härdigheten räcker till för en stor del av landet.

Sist ut för den här gången är en personlig förälskelse. Jag erkänner att jag ibland tycker att David Austins "engelska" rosor är överskattade. Få kan skryta med någon större härdighet och inte sällan har de sjukdomsproblem. Det hindrar inte att det finns flera sorter inom gruppen som jag hyser varma känslor för. Den kanske ljuvligaste av alla är 'The Alexandra Rose'. Vid första anblicken liknar den den mest banala nyponros, men färgskiftningarna är annorlunda. Här finns en hel skala pastelltoner från vitt till aprikosgult och rosa. De varma färgerna är starkast når blomman är nyutslagen och sedan bleknar den behagfullt. Sorten har en dos alba-blod i sig då den ena föräldern ('Shropshire Lass') är just en alba-korsning. David Austin använde sig av den vackra vita 'Madame Legras de St. Germain' i sitt arbete. Av det ursprunget anas bara lite, främst i de något grågröna bladen. Växtsättet är sirligt och elegant. Möjligtvis har den nämnda madamen fört in gener från kina- eller noisetterosor. Dess ursrpung är höljt i dunkel men den är knappast en ren alba-ros. 'The Alexandra Rose' är kanske inte den härdigaste men i zon 3-4 borde den klara sig. Blommar om pålitligt gör den också.

'The Alexandra Rose'

Träff eller bom(area)?..

Alströmeria känner nog de flesta, som har köpt snittblommor, till. Den är tacksam och hållbar i buketter, där blommorna ofta håller två veckor eller mer. Några arter och hybrider kan även användas som trädgårdsväxter i vårt klimat.

Många av arterna har vackert mönstrade
blommor i orange och rött

En nära nog okänd släkting på våra breddgrader är bomarean (Bomarea spp.). Släktet beräknas ha upp till ett hundratal arter och de förekommer från Mexiko i norr till Chile i söder. Vissa är upprätta örter, men många har ett klättrande växtsätt. En egenhet släktets arter har är att bladskaften är vridna 180° så det vi ser som bladets ovansida i själva verket är undersidan! Blommorna är klockformade och har oftast glödande färger i gult, rött orange eller rosa, många är också vackert mönstrade inuti. Blomklasarna sitter i ändarna på skotten.

De är generellt lätta att dra upp från frö (de kan även förökas genom delning men då de ogillar att rötterna störs så kan det vara en riskabel manöver). Det tar runt tre år innan fröplantorna är redo att blomma. Den som har tur att få tag i frö måste komma ihåg att plantera om plantorna i takt med att de växer. I likhet med släktingen alströmeria ogillar den att ha det trångt om rötterna. En planta som står för trångt vägrar växa och kommer aldrig att blomma. Räkna med att de större arterna kommer att kräva en kruka som rymmer runt 20 liter jord som vuxna. Jorden bör vara näringsrik och väldränerad, men fuktighetshållande.

Bomarea (möjligen B. superba) draperad
över en stubbe i San Franciscos
botaniska trädgård

De flesta arterna kommer från områden med klimat som liknar medelhavets och trivs med ungefär samma förhållande som citrus, lager och oliv. Det gör dem ideala för vinterträdgårdar och frostfria inglasade utrymmen. De ogillar alltför stark hetta och tycker om svala nätter, varför de trivs utmärkt utomhus under den svenska sommaren. Frost skadar dem, men den som är glömsk om hösten kan antagligen känna sig lugn. Även om rankorna skulle dö så överlever roten några minusgrader. Många av arterna har mycket lång blomningstid, vilket borde göra dem intressanta som krukväxter/utplanteringsväxter. Som krukväxt borde den rosablommande B. hirtella (saknar svenskt namn men rosenbomarea känns rätt bra) höra till de bättre eftersom den kommer från tropiska områden och inte är i behov av en svalare viloperiod. Den kan blomma nästan året runt så länge ljuset räcker till.

Världen är full av spännande växter...

Likt balsam(in) för själen...

Flitiga Lisa, lyckliga Lotta och balsamin är alla relativt välkända växter. Alla tillhör släktet Impatiens och är hos oss krukväxter eller ettåriga prydnadsväxter och ogräs. De har generellt kraftiga saftiga stjälkar och blad, som efter första nattfrosten reduceras till en slemmig sörja. I varmare klimat är många fleråriga halvbuskar. Dit hör I. sodenii, vilken mest liknar en lyckliga Lotta som har getts någon form av anabola steroider och vuxit till jätteformat. På engelska kallas den “Poor man’s Rhododendron”, fattigmansrododendron.  Första gången jag såg den, på lite håll i en trädgård i San Francisco, trodde jag också att det var en något märklig rododendron. Det enda svenska namnet jag har kunnat hitta är buskbalsamin, ett rätt passande namn då den kan bli närmare två meter! Ibland används dock det namnet även på den gammeldags krukväxten balsamin (I. balsamina). Att kalla den "jätte-Lotta kanske inte faller i god jord...

Blommorna är stora,ofta 7-8 cm i diameter, och vita, ljusrosa eller vita med "rouge på kinderna". Blomningen är långvarig och avbryts först vid frosten. Liksom många av sina släktingar trivs den, i motsats till många utplanteringsväxter, i skuggiga lägen, ytterligare en attraktiv egenskap.

I en tid när de flesta utplanteringsväxter förädlats för att bli så kompakta och små som möjligt kanske buskbalsaminen inte har någon plats i våra nordiska trädgårdar, men visst vore det intressant att någon gång prova att odla den som en rätt häftig utplanteringsväxt. Enligt uppgift växer den snabbt och bör kunna bli rätt stor även under en sommarsäsong. Kanske är den något för en parkförvaltning i någon stad med nyfikenhet och vilja att prova det okända.

Det som kan klättra kan krypa...

Hur täcker man en större yta utan att behöva bli ruinerad? Vad gör man med en "hopplös" slänt där man inte vill klättra med en gräsklippare eller trimmer?

Förvånansvärt nog verkar de flesta tro att klätter- och slingerväxter måste ha en spaljé eller upprätt stolpe som stöd. Om en växt är för vek för att hålla sig upprätt av sig själv borde steget inte vara så långt till att tänka sig att den borde kunna användas liggande också.

Småblomig klematis (Clematis Atragene-
Gruppen)

Ett av de få egentliga problemen med att använda växter som egentligen klättrar är att de klättrar upp i buskar och träd om dessa finns planterade i ytan man vill täcka. Det bästa är att det behövs förhållandevis få plantor för att täcka en stor yta.

En ogräsbevuxen slänt kommer ingen marktäckare att rå på. Det finns två vägar att gå. Den ena är att rensa bort allt rotogräs före plantering. När plantorna börjar växa fästs de med märlor (t.ex. av tillböjd grövre ståltråd). De flesta klätterväxter slår rot längs med rankorna när de får långvarig kontakt med marken. Det gör att de också hjälper till att binda jorden, särskilt önskvärt om slänten är brant. Det andra alternativet är att helt enkelt täcka över slänten med någon form av markduk. Över den spänns linor, som växter med klängen, eller de som slingrar, kan klänga runt, alternativt så lägger man ut armeringsmatta och förankrar denna.


Växter med sugrötter (murgröna, klätterhortensia och klättervildvin) klär också gärna in sluttningar klädda med betong eller sten.

Flera av våra vanligaste klätterväxter blir utmärkta marktäckare.

• Klematis (Clematis spp.), främst sorter med tidig blomning (Atragene-Gruppen) eftersom dessa inte behöver klippas ner på våren men även olika typer av helbladig klematis (C. integrifolia, samt sorter ur Diversifolia-Gruppen), som vissnar ner helt under vintern och blommar sensommar-höst. Även de mycket kraftigväxande skogsklematis (C. vitalba) och dess kusin 'Paul Farges' (syn. 'Summer Snow') borde kunna användas.
• Murgröna (Hedera helix i sorter) har fördelen att den är vintergrön. Den bristande härdigheten gör den dock säker bara i de södra delarna av landet. Nyligen har det släppts tre sorter med status av E-planta på marknaden. Dessa är 'Grafik', 'Huldra' och hymn. Alla är utvalda kloner av murgröna som hittats ute i den svenska naturen. Som marktäckare bör de klara sig åtminstone upp till zon V. Den som odlar buxbom bör inte använda murgröna under den, de utkämpar ett kemiskt krig och trivs inte i sällskap med varandra! Kanske bäst i åtminstone halvskuggigt läge men sol går bra om man är beredd att skydda mot vårsolen de första åren.
• Klätterhortensia (Hydrangea anomala ssp. petiolaris) blir en mycket fin marktäckare i halvskuggiga-skuggiga lägen. Den kan vara trög att få att börja växa men har stor växtkraft när den väl har etablerat sig. För den som önskar en mer småvuxen planta finns sorten 'Cordifolia', som i allt är mindre än ursprunget. En ovanlig sort som lyser upp är 'Mirranda' med gulkantade blad.
• Kaprifol (Loncera spp.) är nog den bästa för solstekta slänter. Halvskugga går också bra. Om man blandar sorter med olika blomtid kan man ha en slänt som blommar och doftar (mer eller mindre) från första halvan av juni fram till frosten.



Vildvin (Parthenocissus quinquefolia)

• Vildvin (Parthenocissus quinquefolia) är en mycket effektiv marktäckare med frodig grönska. Blomningen är oftast intetsägande men vissa år är den riklig och resulterar i mängder av små blådaggiga bär (endast till lyst), som kontrasterar fint mot löven, som på hösten går över i lysande rött. Klättervildvin (P. q. var. engelmannii) bör också kunna användas men är spensligare och häftar sig fast vid det mesta som kommer i dess väg. Trivs i sol-skugga men höstfärgen får antagligen mest stuns om läget inte är alltför mörkt.

Zeus blomma...

Nejlikans vetenskapliga namn, Dianthus, betyder just gudens blomma, och i detta fall avses Zeus.

Nejlikor har uppskattats i våra trädgårdar under mycket lång tid. En bidragande orsak är att många arter besitter en utsökt väldoft. Det bör ha varit särskilt attraktivt i en tid när personlig hygien inte var en besatthet, som idag. De har kanske hamnat lite i skymundan i dagens trädgårdar, trots att många är mycket odlingsvärda. Blomningstiden ligger främst under högsommaren, efter de tidiga perennerna och innan höstblommarna.

Många nejlikor har en dekorativ ring av avvikande färg (här en
fjädernejlika (D. plumarius), möjligtvis sorten 'Raspberry Sundae')

I Sverige finns fyra vilda arter; backnejlika (Dianthus deltoides), praktnejlika (D. superbus), sandnejlika (D. arenarius) och knippnejlika (D. armeria). Dessutom påträffas några andra odlade arter då och då förvildade. De tre förstnämnda är alla trevliga trädgårdsväxter och det finns flera trädgårdssorter av både backnejlika och praktnejlika, med större blommor och i avvikande färger.

Nejlikorna är främst den torra rabattens blommor. Särskilt sant är det för backnejlikan. Trädgårdssorterna är vita, rosaröda eller tvåfärgade (sorten 'Arctic Fire'). Den enskilda blomman är liten men i gengäld så är de många. De klarar sig bra där det är för torrt och magert för många andra. Den ursprungliga vilda formen är ett vackert tillskott i torrängen.

Praktnejlikan är en elegant uppenbarelse med kronblad som är så djupt flikade att de nästan är fjäderlika. Det är en växt man gärna studerar på nära håll. Då får man också uppleva den fina doften. Vanligtvis är blomman ljust rosa men den kan variera och vara både ljusare och mörkare. Frösorten 'Spooky' har större och extremt flikiga blommor.

Sandnejlikan är mycket sällsynt som vild, och inte heller vanlig i odling, men är lätt att odla i t.ex. ett stenparti. Liksom hos praktnejlikan är blomman flikig, men i detta fallet vit.

Fjädernejlika (Dianthus plumarius 'Mrs Sinkins'), kanske
den starkast doftande nejlikan?

Trädgårdsnejlikan (D. caryophyllus) är kanske den mest kända av de odlade arterna eftersom den är anfader till de nejlikor vi köper som snittblommor. Däremot är den ovanlig som trädgårdsväxt. Anledningen är att härdigheten inte räcker till annat än för landets sydligaste delar. Ofta finns dock fina plantor till salu lämpliga att odla i krukor. Längre norrut är fjädernejlikan (D. plumarius) ett bättre alternativ.

Det finns ett rätt stort antal namngivna sorter av fjädernejlika. De allra flesta har stark och delikat doft men frågan är om någon kan slå den gamla engelska sorten 'Mrs Sinkins'. De vita blommorna har djupt fransade kronblad, som ger blomman ett rufsigt intryck, vilket förstärks av att stödbladen ofta inte orkar hålla ihop blomman, som därmed får ett oregelbundet utseende. Det senare anses som ett fel i kännarkretsar men, det gör mig personligen detsamma eftersom sorten innehar en väldoft som är i det närmaste berusande! Eftersom den funnits i handeln under lång tid så verkar förtjänsterna väga tyngre än eventuella brister! Tyvärr är den svår att hitta i Sverige, så den som åker till England kan gärna håla utkik efter den, eller den dekorativt tvåfärgade (mjukt rosa med rött öga) 'Doris'.

Fjädernejlikorna har liksom flera andra arter ett dekorativt grågrönt vintergrönt bladverk, som gör att de pryder sin plats även när de inte blommar. De flesta sorter som odlas idag har fyllda blommor, men fröblandningarna innehåller i allmänhet även enkla sorter. Fjädernejlikan är mycket fin att plantera som kant framför t.ex. rosor.

En uppskattad stenpartiväxt är bergnejlikan (D. gratianopolitanus). Den bildar vackra mattor av grågröna smala blad och blommar rikligt med företrädesvis enkla blommor ('Pink Jewel' är en halvfylld rosa sort och 'Rubin' har dubbla mörkröda blommor).

En riktig mormorsperenn är borstnejlikan (D. barbatus). Med sina täta samlingar av blommor kan den knappast blandas ihop med någon annan art. Ofta uppträder den som tvåårig men plantorna kan överleva några år längre. Borstnejlikan är en mycket fin snittblomma så varför inte sätta några plantor i kanten av grönsakslandet så att det känns lättare att skära av stänglar till buketter?

Sommarnejlikan (D. chinensis) odlas mest som en mycket uppskattad sommarblomma men, det händer att plantor övervintrar och lever och blommar ett år till.

Ampel- eller tyrolernejlika (D. x semperflorens) är en idag smått bortglömd ampelväxt. Oftast hittar man den i plantskolornas sticklingssortiment tidigt på våren. Vanligtvis är den röd men vita och rosa sorter förekommer. Kan övervintras ljust och frostfritt.

En underskattad och smått okänd art är brödranejlikan (D. carthusianorum). Den liknar lite ett mellanting mellan back- och borstnejlika med små knippen av lysade rosaröda blommor på åtminstone halvmeterhöga stänglar. Tyvärr ses den sällan i handeln. Frön till en dvärgsort finns hos vissa fröfirmor.

Borstnejlikan (Dianthus barbatus) finns i nejlikornas alla
färger, men även i former där de enskilda blommorna växlar
färg med åldern!

I princip alla vilda nejlikarter har blommor i nyanser av vitt över rosa till mörkt purpur. Undantaget är svavelnejlikan (D. knappii), som är just svavelgul. Andra kanske lyckas bättre med odlingen men jag upplever den som kortlivad. Det brukar ofta anges att härdigheten bara är medelgod. Den är ändå värd ett försök.

Den enda färg som saknas hos nejlikorna är blått. Blå eller blålila snittnejlikor är endera färgade (alla knallblå) eller genetiskt modifierade (de flesta som är blålila).

De flesta nejlikor är mycket enkla att föröka med frö, vilket gör det enkelt att för en billig penning skaffa ett stort antal plantor. De namngivna sorterna däremot förökas vanligen med sticklingar. Särskilt gäller det sorter av trädgårds- fjäder- och bergnejlikor. Det är heller inte svårt, men det finns ett par trick att ta till. Det största problemet med nejliksticklingar är att de har lätt för att ruttna. Använd såjord eller blanda jord med sand/perlit eller små lecakulor. Överst lägger man ett tunt (någon millimeter) lager sand. Till sticklingar används skott utan blomknoppar. De nedre bladparen avlägsnas och sticklingen sticks genom sandlagret och sedan hålls jorden lagom fuktig till dess att rötter har bildats. Detta är ett sätt att få fler plantor av favoritnejlikan.

För den som är intresserad finns många fler arter av nejlikor. De flesta passar utmärkt i stenpartiet eller i framkant av rabatten. Många är utmärkta snittblommor.

Regnvått...

Efter några nästan sensommarvarma soliga dagar kom regnet, om än utan den efterlängtade åskurladdningen.

Regn och dis kan verkligen göra både naturen och trädgården vackrare. Det mest magiska ögonblicket är kanske när regnet upphört och de första solstrålarna bryter fram, och ljuset gnistrar i vattendropparna. Då krävs inga sällsynta växter, ingen stor trädgård, inga konstlade arrangemang. Naturen är mästaren, människan härmaren...

Likt gyllne klockor...

Guldrams (Uvularia grandiflora) tillsammans
med vitsippor (Anemone nemorosa 'Bracteata')
och vitt fänrikshjärta (Dicentra formosa 'Alba')

Det verkar som om jag fastnat lite i ett gult träsk... Med tanke på att jag sällan är särskilt förtjust i gult är det förvånande hur många gulblommande växter jag tycker om!

Vissa växter verkar man döpa om bara för att göra dem mer kommersiellt gångbara. Sorgklocka (Uvularia grandiflora) kallas numer guldrams. Personligen tycker jag att båda namnen är tilltalande. Växten har onekligen en rätt melankolisk, men elegant, utstrålning. Namnändringen verkar inte ha gjort den mer allmän tyvärr. Kanske är problemet i handeln att plantorna ofta är små, saknar blommor och prislappen närmar sig ofta hundringen. Den som förbarmar sig över den blir belönad redan våren efter med två till tre stänglar med vackert nickande gyllene klockor. I motsats till många arter av rams så är det här inte en växt som sprider sig aggressivt. Bestånden blir så småningom tätare men guldramsen håller sig på sin plats.

Liksom många andra ovanliga växter är den inte särskilt svårodlad. Mullrik jord i halvskuggigt till skuggigt läge är allt som krävs. Härdigheten är det inget fel på. Gissningsvis så klarar den sig i större delen av landet. Jag har den nog egentligen i ett för torrt läge under en stor häggmispel och jorden är ett hopkok av lite allt möjligt men, den blommar snällt varje vår.

Guldramsen är ytterligare en oförtjänt okänd växt som det vore trevligt att se lite mer av.

Så gräsligt...

Visst finns det mycket både gräsligt och gräs-likt i världen. Ibland är dock gräsligheterna riktigt trevliga!

Det finns många vackra prydnadsgräs och oftast är det kanske de mer storvuxna som får mest fokus. Men, det finns ju en hel del mer småvuxet som också förtjänar att uppmärksammas.

Det händer då och då att man träffar på en växt som ger upphov till blixtförälskelse. Den gulbladiga kruståteln (Deschampsia flexuosa 'Tatra Gold') är en sådan (för mig personligen åtminstone). Vi är inte bortskämda med gulbladiga gräs, särskilt inte med riktigt härdiga och lättodlade sådana!

Kruståtel i sig är Sveriges kanske vanligaste gräs. Ofta kan man på hyggen, som är något år gamla, se ett gräs som när det blommar är som ett rödaktigt dis, som svävar några decimeter ovanför marken. Den klarar sig alltså på magra och eländiga jordar och även den gulbladiga "fina" kusinen har ärvt det mesta av tåligheten och anspråkslösheten. Troligtvis räcker härdigheten till för större delen av Sverige.

Gulbladig kruståtel (Deschampsia
flexuosa 'Tatra Gold')

Den gulbladiga kruståteln är dekorativ hela växtsäsongen, men lyser som mest intensivt gul på våren och försommaren, när bladen är unga. Senare blir tonen mer grönlime. Under sommaren blommar den med sirliga vippor på tunna stänglar. Namnet kruståtel kommer från de "krusade" sytrådstunna grenarna i vipporna.

Med sin ringa storlek så passar kruståteln kanske bäst i mindre rabatter, på graven, eller i krukor. Lite sol vill den nog ha, men den verkar finna sig tillrätta även i rätt skuggiga och torra lägen, just där det brukar vara svårast att hitta växter som utvecklas bra! Den skulle även vara fin i grupper tillsammans med barrväxter eller kanske rödbladig berberis.

Det här är inte ett gräs som sprider sig ohämmat. Det finns inga underjordiska utlöpare att vara rädd för och den verkar inte heller sprida sig med frö, så det är knappast någon risk att den utvecklar sig till ett monster i still med t.ex. det ökända randgräset!

Sirlig men sällan sedd...

Vippspirea (Holodiscus discolor)

Jag tänkte fortsätta lite på temat bortglömda skönheter och den här gången har turen kommit till vippspirean (Holodiscus discolor). Kanske är den lite för storvuxen för moderna trädgårdar eller så för själva namnet spirea tankarna till den överplanterade brudspirean och gör intresset svalare. Trots sin storlek (äldre exemplar kan passera tremetersstrecket) så är det en elegant buske med dekorativt bladverk och sirligt överhängande växtsätt. Relativt anspråkslös och trivs i normal, relativt näringsrik trädgårdsjord. Härdigheten anges i böckerna till zon III men den bör klara sig även en eller två zoner högre upp.

Något som gör vippspirean värdefull är den sena blomningen, som infaller under senare delen av juli-första delen av augusti när den står som en kaskad av hängande blomsamlingar.

Det finns även en andra art, tyvärr mer svår att få tag i, nämligen liten vippspirea (Holodiscus dumosus). Den är ,som namnet antyder, mer lågvuxen och ska också vara härdigare. Möjligtvis vill den har något mer väldränerad jord eftersom den växer i torrare trakter än sin släkting.

Igen är det en växt som borde ha en plats även i våra moderna trädgårdar. Framtoningen är både romantisk och elegant, och odlingen inte svår.

Måste och måste inte...

-Det finns inget en trädgård MÅSTE vara, men oändligt mycket den KAN vara-

För alltför många är trädgården ett ok de känner sig tvungna att bära. Gräsmattan ska hållas välansad och ogräsfri, buskar och träd ska tuktas till underkastelse, växterna ska stå i spikraka rader och i allt finns varken hjärta eller kärlek.

Jag kanske är extrem åt andra hållet istället. Jag kan tolerera, och till och med bli glad för, en myriad av smånunneört (Corydalis intermedia) i gruset. Efter några veckor har de vissnat ner och kan sopas bort. Jag känner inget behov av att rusa efter ogräshackan och utrota dem för att de valt att slå sig ner på "fel" plats.

Ett "ogräs" är ju helt enkelt en växt som råkat hamna på fel plats. Ibland hamnar till och med ogräs rätt! Vitmåra (Galium boreale) bland lägre gammeldags rosor är en utmärkt ersättare till den betydligt kinkigare brudslöjan (Gypsophila paniculata). Den klättrar upp bland rosgrenarna och draperar sig med skyar av små vita stjänblommor. Mycket mer raffinerat kan det knappast bli!

Vi lär oss hur man "ska" beskära buskar och träd, hur de "ska" föryngras och tuktas för att uppnå någon form av idealtillstånd. Vi lär oss mer sällan att beskära med skönhetsupplevelsen som främsta mål. Kanske det knotiga äppelträdet ger mer till trädgården om det gamla och knotiga framhävs istället för att fokus ligger på frukten? Den övervuxna schersminen kanske inte behöver jämnas med marken utan tunnas ur och stammas upp.

Visst finns det råd att följa för att öka chansen att lyckas med en trädgård. Men, samtidigt måste det finnas utrymme för experimentlusta. Att misslyckas är också lärorikt! Likaså, om man konstant misslyckas trots att man gör precis allt enligt "regelboken" så kan man upptäcka att receptet för att lyckas är att bryta mot reglerna. Att ge allmängiltiga råd är en omöjlighet! De är oftare att ses som en fingervisning, inte som lag.

Det som mest borde styra vad en trädgård blir är ägarens egna intressen och känslor, inte modenycker eller konventioner. Hur trist är det inte att åka genom ett bostadsområde där alla trädgårdar liknar varandra? Där ingen riktigt vågar att sticka ut och helt fräckt bara vara sig själv? För, vad SKA grannarna säga?!

Hur många känner att de pysslar i trädgården bara för att den ska se ut som de tror att andra tycker att den borde se ut? Hur många är för rädda för att tillåta sig att bara vara sig själva även i trädgården?

Nu är allt bara mina egna åsikter och det finns lika många andra som det finns trädgårdsägare och trädgårdar. I min värld så är de enda tvång och måsten i trädgården de du själv har pålagt dig.

Bortglömd skönhet...

Ibland undrar man varför vissa växter blir populära och andra förblir mer eller mindre bortglömda. Varför ratas vissa växter bara för att de inte är välkända? Det finns många som odlats i Sverige under lång tid utan att någonsin nå nån större popularitet. Ibland kanske det är en växt som helt enkelt inte fyller en funktion, har för kort blomning, problem med sjukdomar eller på annat sätt inte håller måttet. Men, andra står tålmodigt och väntar på att få en ny chans i våra trädgårdar. Parksyrenen (Syringa x chinensis) är kanske en av dem.

Den är en förmodad korsning mellan persisk syren (S. x persica) och bondsyren (S. vulgaris) och förenar förenar egenskaper från båda föräldrarna. Busken har funnits i odling i svenska parker och trädgårdar sedan åtminstone första halvan av 1800-talet.

Parksyren (Syringa x chinensis),
troligtvis sorten 'Saugeana'

Parksyrenen är en värdig ersättare till de betydligt vanligare ädelsyrenerna, trots att sorturvalet är betydligt mer begränsat. Vanligast är den rödlila 'Saugeana'. Har man tur så hittar man den lilavita 'Alba' eller 'Bicolor', som har rosavita blommor med ett litet mörkt öga. Det finns ytterligare en rödlila sort kallad 'Rothomagensis', men det är osäkert att den finns i sverige.

Blomningstiden infaller i mellansverige i början-mitten av juni. Blomklasarna är stora men ändå skira och doften är fin. Efter blomning är den en något vackrare buske än bond- och ädelsyrener, möjligen något gles. Från den persiska syrenen har den ärvt det spensliga grenverket och små bladen. Den blir slutligen 2-3 m hög och ungefär lika bred.

Syrener har kraftfulla rotsystem men ändå kan det vara värt ett försök att samplantera parksyrenen med en senblommande klematis, gärna ur Diversifolia-Gruppen, som oftast saknar klängen och alltså blir lättare att avlägsna när de ska klippas ner. Oxblodsröd slingerstormhatt (Aconitum 'Red Wine') är ett annat alternativ.

Parksyren är en lättodlad buske som trivs på de flesta, ej för våta, jordar. Klarar som etablerad torka och förorening. Blomningen blir rikligast i full sol men den verkar kunna trivas även i rätt skuggiga lägen. Amerikanska källor anger att den är känslig för mjöldagg men det är inget jag personligen har sett och det är inte säkert att det är ett problem i vårt klimat med relativt korta somrar. Långlivad är den definitivt eftersom det går att hitta mycket gamla exemplar i äldre trädgårdar. Härdigheten bör räcka till för zon V åtminstone.

Tankar bakom häcken... Kapitel 2

Vackert tuktade buxbomshäckar, snart
ett minne blott?

På senare år har det varit mycket diskussion kring buxbomssotens härjningar och vad man kan använda som ersättning. I nordliga delar av Sverige har ju frågan varit aktuell mycket längre eftersom härdigheten ofta inte räckt till. Ska vi desperat söka efter något som ser så lika ut som möjligt, eller hellre se efter växter som kan användas på ett likartat sätt?

I södra Sverige kan japansk järnek (Ilex crenata) vara ett alternativ och det verkar vara den som hela Europa vänder sin tilltro till just nu. Fördelen är att den liknar buxbom i allt väsentligt. Tyvärr är härdigheten inte bättre och kraven på jorden något större.

I norra delen av landet har vi ingen egentlig tradition av låga, städsegröna infattningshäckar men många sneglar söderut och vill göra nåt liknande. Alternativen är tyvärr få. Möjligen skulle någon lågväxande klottuja (ex. Thuja occidentalis 'Danica') fungera. Försök har även gjorts med lingon (Vaccinium vitis-idaea), men eftersom det är en surjordsväxt blir användningsområdet begränsat.

Engelskbördiga Hilda Munthe var en resursfull kvinna och när hemlandets buxbom dukade under använde hon, till god effekt, dvärgspirea/rosenspirea (Spiraea japonica i sorter) istället. Den är inte vintergrön och grönskan är avsevärt ljusare men den går utmärkt att tukta hårt och ger fina täta häckar. Hildasholm utanför Leksand är väl värt ett besök.

Häck av murgröna (Hedera helix) i
Malmö

En annan typ av "häck", som borde få mer uppmärksamhet, utgörs av klätter-/klängväxter, som låts klättra på någon form av glest staket eller stängsel. I de södra delarna av landet kan murgröna (Hedera helix) används på detta sätt. Längre upp i landet fungerar t.ex. vildvin (Phartenocissus quinquefolia).

Även buskar som annars skulle vara för veka att använda till häck kan stöttas på liknande vis. Skogholmsoxbär (Cotoneaster x suecicus 'Skogholm') kan behandlas på det sättet i södra halvan av landet. Varför inte försöka med liten stefanandra (Stephanandra incisa 'Crispa'? En måbärshäck (Ribes alpinum) kan göras hög men samtidigt mycket smal om den stöttas med ett enkelt gunnebostängsel.

Den som vill fylla trädgården med ätliga frukter och bär gör sin häck av fristående spaljéfruktträd, eller spaljerar bärbuskar mot ett lågt stängsel. Att komma ihåg när man använder fruktträd är att de bör vara förädlade på en svagväxande grundstam, ex. B9 (kanske den bästa för de nordliga delarna av landet). Eftersom spaljéklippta träd ofta är mycket dyra kan det vara en idé att beställa s.k. spön. De består, som namnet antyder, av en enda "pinne", som man sen själv får beskära och forma från grunden. Handelsträdgårdar har dem sällan hemma till försäljning så de kan behöva beställas redan under hösten/vintern.

En häck behöver inte nödvändigtvis vara grön. Många växter finns i sorter med röda, limegula, silvriga eller brokiga blad, och kan användas för att skapa extra kontrast. Det man kanske bör tänka på är att en sån häck oftast blir vackrast använd som en effekt. Att inhägna en jättetomt med vitbrokig kornell blir kanske lite "för mycket"...

Jag vet inte om jag vågar slå ett slag för berberis. Den hör nog till en av de mest hatade häckväxterna eftersom den onekligen är något av det mest infernaliskt taggiga man över huvud taget kan plantera i sin trädgård. Jag hade inte heller tänkt föreslå den som avgränsning mot grannen, vilket antagligen skulle påverka grannsämjan negativt. Däremot finns många mer småvuxna sorter med blad i olika nyanser av grönt, lime, purpur och orangerött, som skulle kunna användas inom trädgården som gränsmarkeringar.

Häckväxter med dekorativa blad:

Häckberberis - Berberis thunbergii i sorter
Blodbok - Fagus sylvatica (Purpurbladiga Gruppen), frösådda plantor rekommenderas då det ger häcken mer liv. En klonförökad sort tenderar att bli väl dyster
Havtorn - Hippophae rhamnoides, vackert silvrig. Sorten 'Hikul' rekommenderas, tätvuxen hanklon som inte skickar ut så mycket rotskott
Rödbladig smällspirea - Physocarpus opulifolius 'Diabolo', 'Diable d'Or', 'Summerwine', 'Little Devil' etc
Rosenspirea - Spiraea japonica 'Firelight', 'Goldmound' etc

Dvärgspirea (Spiraea japonica sort),
Hildasholm, Leksand

Inte heller är det så att det bara är vintergröna häckar som har ett prydnadsvärde även på vintern. En välklippt häck av de flesta lövfällande växter kommer att vara vacker även på vintern när bara själva skelettet står kvar. Sen finns det ju också flera växter som har särskilt dekorativa stammar/grenar. Kornellerna står sig härvidlag bra. Den man kanske bör avråda för är korallkornellen (Cornus alba 'Sibirica') och flera av de andra som hör till samma art. Den är ute efter vackert röda grenar gör bättre i att plantera videkornell (Cornus sericea 'Farba'), som dessutom uppnått status som E-planta och därmed anses särskilt odlingsvärd. Den liknar korallkornellen men stammarna är något mörkare röda. Blad och blommor är fräschare och mer dekorativa. Gullkornellen (Cornus stolonifera 'Flaviramea') har dekorativt gröngula stammar istället. Gemensamt för dem är att de bör beskäras hårt med några års mellanrum eftersom unga grenar har de mest lysande färgerna.

En häck kan alltså vara lite av varje om man inte stirrar sig blind på vad den "borde" eller (värre) "ska" vara.

Tankar bakom häcken... Kapitel 1

Höga, låga, tuktade, friväxande, lövfällande, vintergröna, sjuka, friska, älskade, hatade...

De finns i många former och kan ha olika funktion. Vissa häckar ropar "Hit, men inte längre!" medan andra lockar till att utforska vad som finns bakom dem. Häckar kan vara resliga för att skydda mot insyn (eller utsyn) eller bara vara en låg markering av en gräns. En kryddhäck kan vara tio centimeter medan de allra högsta når över tiometersstrecket och behöver skylift för att ansas En häck kan både vara bakgrunden som framhäver andra växter eller trädgårdskonst och spela huvudrollen alldeles på egen hand.

Vippslide (Aconogonon divaricatum)

Man kan konstatera att häckar ofta väcker starka känslor. I vissa områden är alla nitiskt ansade och nåde den som inte följer den rådande smaken! På andra ställen kan man se på häcken och få en uppfattning om ägarens egen inställning. Jag kanske förespråkar den konstnärliga friheten mer än regelrytteri men, visst är det trevligare att se välskötta häckar än de som tydligt missköts vare sig det är av lathet eller okunskap. Det kanske är så att vi ska välja häck efter sinnelag och inte efter vad man "ska" ha. Det finns en häck för alla och i vissa fall kanske det är just utan man ska vara.

Visst finns det många vackra traditionella häckväxter men ibland vore det trevligt om fler tänkte lite (eller mycket) utanför de gängse ramarna. Många smått oväntade växter kan tuktas och ännu fler kan användas som friväxande häck. Det behöver inte ens vara en buske eller ett träd man använder sig av. Det viktigaste är ju att den växt man valt fyller sin specifika funktion.

Ett av det vanligaste problemen är antagligen häckar som hamnar i vägen för snöröjning. Visst tål vissa buskar mycket och reser sig även om de på våren kan se väl så tilltufsade ut men, varför inte satsa på en häck av perenner istället? De vissnar ner på vintern och skadas inte av tung snö. På våren finns den där redo att växa upp och åter fylla sin funktion. Generellt bör man välja en perenn som står stadigt utan att behöva bindas upp. Det bör också vara en som är någorlunda långlivad och inte kräver upprepad delning för att trivas. Undvik helst växter som sprider sig ohämmat. Park- och jätteslide är visserligen vackra och växer fascinerande snabbt men, tyvärr gör rotsystemet det också.  Läge och jord kommer också att spela stor roll i valet av växt.

Några lämpliga kandidater

Högre än 100 cm:

Vippslide - Aconogonon divaricatum
Finnslide - Aconogonon fennicum
Plymspirea - Aruncus dioicus (oftast fröförökad = ojämna plantor, delning är att föredra)
Rosenflockel/fläckflockel - Eupatorium och E. maculatum
Kärrtörel - Euphorbia palustris
Septembersolros - Helianthus 'Lemon Queen'
Libbsticka - Levisticum officinale
Japanskt gräs - Miscanthus i sorter
Kungsbräken - Osmunda regalis

Tuvrör (Calamagrostis x acutiflora) och dagliljor
(Hemerocallis)

50-100 cm:

Dagliljor - Hemerocallis spp.
Funkia - Hosta arter och sorter
Strandiris - Iris (Sibirica-Gruppen)
Strutbräken - Matteuccia struthiopteris
Pioner - Paeonia arter och sorter
Höstflox - Phlox paniculata i sorter
Strålrudbeckia - Rudbeckia fulgida i sorter
Stäppsalvia - Salvia nemorosa i sorter

Rabatt/häck av kantnepeta (Nepeta sp.),
Jättevallmo (Papaver orientale) och
höstflox (Phlox paniculata) vid
Karldfeldtsgården, Sångs i Sjugare

Lägre än 50 cm:

Koreansk plymspirea - Aruncus aethusifolius
Fänrikshjärta med släktingar - Dicentra spp.
Gulltörel - Euphorbia polychroma
Funkia - Hosta arter och sorter
Kärleksört - Hylotelephium spp.

Inte alla perenner är snabba ur jorden på våren så det kan ta ett tag innan häcken har vuxit upp igen. En möjlighet är att samplantera med tåliga lökväxter.

Ibland kanske man behöver en tillfällig lösning och då kan häcken till och med tänkas vara ettårig! Varför inte en häck av solrosor eller gladiolus? Det kan också vara ett sätt att täcka jorden om häckplanteringen som skulle ske på våren istället måste vänta till hösten.

En intressant idé skulle vara att på en större gräsyta bygga upp en parterr där mönstret utgjordes av lökväxthäckar. Påskliljor och andra narcisser kunde vara lämpliga kandidater. Intensivt blå Scilla skulle vara vackert men eftersom den sprider sig villigt så skulle mönstret lösas upp efter några år, en heller inte helt oäven tanke i och för sig. Det går att leka mycket med vad en häck egentligen är.

Längtans blå blomma...

Strandiris (Iris sibirica), äldre typ

Strandirisen är nog en av de mest pålitliga trädgårdsvännerna. Långlivad, robust, frisk och lättodlad borde den kunna vinna mångas hjärtan. Sant, blomningen är inte den längsta men det gör inte så mycket. Bladverket är dekorativt hela säsongen och efter blomning bildas frökapslar, som sitter kvar genom vintern. Höjden på ca 60-90 cm gör den också värdefull som en övergång mellan lägre och högre växter.

Egentligen är den en strandväxt, som ofta ses i plantskolornas sortiment av vattenväxter. Men, den är anpassningsbar som få och trivs i de flesta lägen, på de flesta jordar. Ofta ser man plantor i gamla trädgårdar och vid ödetorp, tillsammans med, exempelvis, brandgul lilja och gula dagliljor. De passar alla i en klassisk "bondtäppa" och härdigheten sträcker sig långt upp i landet.

Strandirisen passar naturligtvis alldeles ypperligt vid kanten av trädgårdsdammen eller vid sommarstugestranden, men användningsområdet är större än så. Dess små krav gör att den går att kombinera med ett oerhört brett urval växter. I ett halvskuggigt hörn tillsammans med ormbunkar och limefärgade funkior, som blommande inslag i en sten-och grästrädgård, som infattningshäck där buskar inte kan planteras p.g.a. snöröjning o.s.v. Med sin kombination av gammaldags charm och tydlig arkitektonisk utstrålning borde strandirisen ha en plats likväl i trädgårdar med gammeldags känsla som i en hypermodern minimalistisk anläggning.

Gamla sorter är oftast småblommiga och blå/blåvioletta, men många nya hybrider finns, om än förvånansvärt få verkar ha nått den svenska marknaden än så länge. Färgskalan har utökats med alla tänkbara blå nyanser, rent vitt, lilarosa och en del tvåfärgade. Det finns även några gultonade sorter (ex. 'Butter and Sugar') Oftast är blommorna större än ursprungets och de kan ha ett flatare utseende. Dagens strandirisar är ofta korsningar med andra, mere eller mindre likartade, arter.

Plantorna mår bra av att delas innan de vuxit sig alltför stora. Återplantera de yttre, yngre bitarna och släng bort/kompostera den gamla, ofta mycket vedartade, mitten. För riktigt gamla exemplar innebär det en heldagsexercis med slägga och spett! Sätt inte rötterna för djupt vid plantering. De köttiga rötterna bör befinna sig bara precis under jord.

En annan iris som borde odlas i beydligt större utsträckning är vår egen vilda svärdslilja (Iris pseudacorus). Den har kanske ett lite större krav på fukt än strandirisen men bör klara sig bra i en inte alltför torr rabatt. Ursprunget har relativt stora klargula blommor och sorterna är (än så länge) få. Sorten 'Variegata', med gulstrimmiga blad (mönstret framträder tydligast på vår och försommar) är troligen vanligast i handeln. Har man tur hittar man den ljusgula 'Crème de la Crème'. Det finns ett litet antal fler sorter med spännande färgkombinationer men de är tyvärr svåra att få tag i i dagsläget.