Exotiskt (sydsvensk edition)

Cercis canadensis 'Hearts A'Fire', en
av de nyare sorterna av kanadensiskt
judasträd.

 Det udda, ovanliga eller exotiska lockar många. Det får gärna vara växter som ligger på gränsen i härdighet och om de är lite utmanande att odla blir de ännu mer begärliga. Amerikanskt judasträd, Cercis canadensis, är en riktig trendväxt söderut i Europa och börjar synas mer och mer även i Sverige. Här blir den en stor buske eller mindre träd Judasträd kanske mest är känd för sin blomning, små lysande rosa ärtblommor som sitter direkt på stammen (kauliflori). Även vitblommande och dubbla sorter finns. Riklig blomning kräver mycket värme. Förkärleken till varma växtplatser och att den som etablerad tål en del torka gör Cercis till en växt som passar moderna trädgårdar där sten och cortenstål är vanliga inslag.

Det som gjort den så populär idag är sannolikt att fler och fler sorter med blad i olika spännande färgskiftningar dykt upp på marknaden. Rödbladiga 'Forest Pansy' var en av de som började det amerikanska judasträdets segertåg över världen. Sen har det kommit sorter med både gula och orange blad. Ofta har unga blad i skottspetsarna en färg för att sedan skifta i takt med att bladen blir äldre.

Många sorter blir det... Listan är inte komplett men visar hur mycket variation som ryms inom en och samma art. Om inget annat anges blommar de med blommor i rosa nyanser och har buskigt/upprätt växtsätt.

• Alley Cat -Vitbrokiga blad.
• Burgundy Hearts -Rödbladig, anses vara en förbättring gentemot 'Forest Pansy'.
• Carolina Sweetheart -Unga blad brokiga i rött och rosa, övergående till rosa och grönt och till sist grönt med diffust vita kanter. En av de mest extrema och kanske en smakmässig vattendelare. Kräver aningen kraftigare jord än övriga.
• Cascading Hearts -Hängande växtsätt.
• Flame Thrower -Unga blad vinröda, övergår till gult och sen grönt.
• Forest Pansy -Rödbladig.
• Golden Falls -Gulbladig, kraftigt hängande växtsätt.
• Hearts A'Fire -Unga blad röda, övergår till grönt.
• Heart's of Gold -Unga blad lysande gula, sen övergående mot grönt.
• Lavender Twist -Bildar ett nätt hängande träd.
• Little Woody -Dvärg med vasformigt växtsätt.
• Mertlot -Mörka blad och mörka blommor, som namnet antyder.
• Northern Lights -Lysande rosa blommor. Ska vara en särskilt härdig sort, men oklart om den finns tillgänglig i Europa.
• Pink Pom Poms -Dubbla lysande rosa blommor som ser ut just som små garnbollar.
• Royal White -Vitblommande.
• Ruby Falls -Rödbladig, hängande växtsätt.
• Silver Cloud -Vitbrokig
• The Rising Sun -Unga blad orange, går snabbt över till gult och lime innan de blir gröna.
• Vanilla Twist -Vitblommande med hängande växtsätt.
• Whitewater -Vitbrokig med hängande växtsätt.
• Zig Zag -Som namnet antyder växer unga grenar i sicksackmönster.

Hibiscus syriacus 'Gandini Santiago'/
Purple Pillar.

Frilandshibiscus, Hibiscus syriacus, är exotisk i sig själv, om än rätt vanlig idag i sydsvenska trädgårdar. Länge såg man en liten handfull sorter, såsom 'Oiseau Bleu', 'Woodbridge' och 'Hamabo'. Alla blir med tiden rätt omfångsrika buskar.

På senare år har utbudet närmast exploderat. Det finns ett flertal dubbelblommande sorter, exempelvis violetta 'Ardens' och rödrosa 'Duc de Brabant'. Kanske tappar de dubbla en del av det exotiska. Blommorna blir ofta väldigt lika fyllda stockrosor, något vi är mer vana vid. Enstaka brokbladiga sorter finns, men prydnadsvärdet kan ifrågasättas. För den som har ont om utrymme finns  sen en tid tillbaka pelarväxande sorter. Namnsättningen är lite rörig, men hittills finns tre sorter, som ska kunna bli 3-4 m höga, men hålla sig under metern breda.

• 'Gandini Santiago' = Flower Tower Purple/Purple Pillar
• 'Gandini van Aart' = Flower Tower White/White Pillar
• 'Gandini van Aart Ruby' = Flower Tower Ruby(Ruby Pillar

Bland det mer spännande på senare år är Lunar-Serien, som är alldeles ny, framtagen i Storbritannien. Genom att korsa in arten Hibiscus paramutabilis har man fått fram en serie sorter med betydligt större blommor än tidigare sorter av frilandshibiskus, kring 16 cm i diameter. Storleksangivelserna varierar. En källa säger att de ska hålla sig runt metern, medan en annan anger att de blir uppemot 3 m höga och 1,8 m breda. Eftersom de ingående arterna är kraftigväxande stämmer nog det senare mer överens med verkligheten. Om de visar sig vara lika lättodlade som övriga återstår att se. Hittills finns fyra Lunar-sorter i handeln i Europa, Delight, Eclipse, Flare och Rhapsody. Gissningsvis dyker de upp i Sverige inom en snar framtid.

Oavsett vilken sort man väljer ger hibiskus i trädgården en exotisk känsla. Den är en primadonna, om än en rätt snäll sådan.

Araucaria araucana, brödgran
utanför Höganäs, Skåne.

På min egen önskelista över exotiska växter hamnar brödgran, Araucaria araucana högt upp. Som ung är växtsättet overkligt symmetriskt och den liknar mest något som hämtats hem från urtiden. Med åldern tappar den grenarna nerifrån och får en rundad krona, vilket inte uppskattas av alla. Sin förhistoriska framtoning behåller den.

Namnet "apskräck" är talande. Detta är inte en växt att gå i närkamp med utan rustning. Rakbladsvassa stela barr på tunga grenar. Jag har en viss förkärlek till taggiga/torniga växter, som min omgivning inte alltid kan förlika sig med. Det hindrar mig inte från att tycka att brödgran är ett av de häftigaste träd vi över huvud taget kan odla i Sverige.

För ovanlighetens skull finns inte en uppsjö sorter att välja bland. 

De andra arterna i släktet kan vi på sin höjd använda som krukväxter. Rumsgran, Araucaria heterophylla, prydde det sena 1800-talets fina salonger och fick för inte alltför många år sedan ett ordentligt uppsving. Det är kanske den barrväxt som är absolut lättast att odla inomhus. I länder med medelhavsklimat ser man den ofta planterad och dess närmast onaturliga symmetri gör att den lätt igenkännbar på långt håll. Inomhus klarar den både torr luft och att vattningen glöms bort både en och två veckor.

Hur många hortensior behövs det?

Living Little Passion

Det var ett tag sen sist...

Det är bara att konstatera att hortensior är populära. Väljer man rätt sort är de lättskötta och pryder sin plats i trädgården. Till de mest sympatiska hör vipphortensiorna, Hydrangea paniculata. Syrenhortensia är bara namnet på den gamla sorten 'Grandiflora'. De är generellt bra härdiga buskar med få hälsoproblem.

De sista tio åren, eller så, har utbudet av sorter i det närmaste exploderat och nya kommer hela tiden. Är det nya alltid bättre, eller är det säkrare att hålla sig till det gamla beprövade? Det finns naturligtvis inget enkelt svar utan det beror på. Många nya sorter är helt klart förbättringar, men det gäller också att de fungerar bra både hos odlaren som drar upp plantorna och när de är planterade i trädgården. Det är inte den enklaste balansgången.

Efter att i några dagar formligen marinerats i hortensior av alla de slag är det lätt att bli snurrig i skallen. Även om man tycker att det borde vara svårt att variera en art särskilt mycket är det bara att konstatera att det är precis vad man kan. Utseendet är en sak, men det finns mycket mer att ta hänsyn till. Som alltid krävs mer än skönhet för att nå hela vägen fram. Att åldras med värdighet är en viktig egenskap, liksom hållning och uthållighet.

Living Colourful Cocktail

I Sverige är vi vana ett rätt snävt utbud. Sorten 'Grandiflora' har varit standard under många år och det var nog inte förrän 'Limelight' introducerades som det egentligen började hända något. De flesta äldre sorter kan ses som pensionsfärdiga vid det här laget. De var bra växter för sin tid, men nu för tiden finns lite anledning att välja dem annat än för nostalgins skull. Det kanske är krasst att sätta ett bäst före-datum på en växt, men lite så är det.

Idag finns vipphortensior i olika höjder, sorter som remonterar, de med megastora eller väldigt små blomklasar, såna som snabbt går över i rosa eller vinrött, sorter med täta eller sirliga blomklasar o.s.v. Det senaste är hortensior som är framtagna för att användas som marktäckare. Det är ett stort smörgåsbord som hela tiden fylls på. Problemet är att veta vilka godbitar man ska välja. I Holland finns sortimentsträdgårdar där man kan se många sorter bredvid varandra och jämföra dem. Man önskar att det fanns i Sverige också, så att vi kunde se om det är skillnad i vårt klimat, med våra längre dagar och lite mindre intensiva sol. Klarar sig sorter som bränns av solen i Holland bättre här? Hinner de senblommande verkligen blomma även norröver?

Efter att under fyra dagar sett fler hortensior än jag nog behöver se på en livstid kan jag konstatera att det finns sorter som står ut bland övriga. Idag producerar förädlarna gärna serier och det här är några av de som verkar vara bland de bästa idag.

Living Infinity

Living Creations innehåller ett stort antal sorter i olika stil och storlek. De flesta går över åt det rosa eller vinröda hållet under blomningens gång. De är förädlade med stor hänsyn till att de faktiskt ska vara bra trädgårdsväxter, inte bara vara enkla att producera och se fina ut i handelsträdgården.

Groundbreaker-Serien kommer från samma förädlare och påstås vara de första vipphortensiorna som fungerar som marktäckare. Hur bra det blir i verkligheten återstår att se, men det är en intressant utveckling. Hittills finns tre sorter i serien, men det står fler plantor under utvärdering hos förädlaren. Man drar upp 2-3000 plantor från frö varje år. Av dem kanske 1-2 väljs ut och introduceras som en ny sort. Det är ett väldigt litet nålsöga de måste passera igenom för att nå hela vägen fram!

Gardenlights-Serien blommar extremt rikligt, men är framförallt framtagen som ett bra alternativ för den som odlar i kruka på balkong eller terrass. De verkar även fungera bra utplanterade i trädgården också.

Vissa nya sorter blommar så rikligt att bladverket försvinner nästan helt bakom blommorna. Om det är önskvärt eller inte får var och en själv avgöra. Sorter med väldigt fylliga blomklasar har få eller nästan inga alls fertila blommor. Det innebär att de inte bidrar alls till att gynna insektslivet. Sorter med sirligare blomställningar surrar det om av humlor, bin och blomflugor (de stora som härmar humlor och bin till utseende, inte sorgmyggor, de små svarta du stör dig på inomhus).

Behöver vi verkligen så många att välja bland? Kanske inte, men vipphortensiorna tillhör de mest användbara och lättskötta blommande prydnadsbuskarna i våra trädgårdar. Vi kanske behöver lära oss använda dem på andra sätt också. I Sverige ses de ytterst sällan i offentlig miljö. Möjligtvis handlar det om skötselaspekten, men det borde inte vara ett oöverstigligt hinder. Jag har blandade känslor inför massplanteringar av alla slag, men grupper och sjok skulle kunna förgylla rätt många trista standardplanteringar i städer och hos bostadsbolag. Det finns nog faktiskt en vipphortensia för i princip varje tillfälle. Våga ta ut svängarna!

Tusen och åter tusen vipphortensior på tillväxt

En (liten) del av en stor sortimentsträdgård i Boskoop

Välkommen till Radhusvägen!

I jakt på görliga nyårslöften och ett löfte till mig själv att hitta tillbaka till att vara mer kreativ tänkte jag återvända till en idé som funnits rätt länge. Grundförutsättningen är enkel. Tolv radhus längs en gata, med olika invånare, men med trädgårdar av samma format (med undantag av en hörntomt). Vilka bor här? Hur ser deras trädgårdar (hela, eller en del av) ut, och varför? Vad tycker de om och vad ogillar de? Hur förhåller de sig till varandra?

En månad, en trädgård, men utan ett fastlagt schema. Tid och inspiration får bestämma takten den här gången.

Tanken är att allt ska vara rimligt, även om vissa koncept kanske dras till sin spets. Hur skulle en professor i botanik, med stor förkärlek till svenska vilda växter, utforma en trädgård? Vad är en partyträdgård? Vad händer när ”gräsmattemannen”, driven av en stark och enveten nostalgikänsla, stängs in mellan betydligt mer frisinnade och kanske mer excentriska grannar? Ja, jag tar risken att landa i vissa klichéer, men förhoppningsvis vänds också några uppochner.

För att göra det mer intressant så får de boende på Radhusvägen kanske bli en aning mer trädgårdsintresserade än gemene man. I verkliga livet genomför vi sällan koncept fullt ut, utan en trädgård växer fram under lång tid och vår smak och våra idéer ändras över tid. Här är tanken att en grundidé ska genomsyra varje enskild trädgård.

Var ligger Radhusvägen? Någonstans i Sverige, men jag är osäker på om det är nödvändigt att sätta den på kartan eller begränsa den till en specifik växtzon. I det här fallet kanske behovet i det enskilda fallet får styra mer än rimlig geografi.

Tropic näckros, troligtvis 'Purple Spider'

För att göra det lite mer intressant för mig personligen kommer vi att röra oss aningen bortom ämnet trädgård också, men mer om det senare.

Vi börjar i januari med ett besök på Radhusvägen 23!

Dasi-vadå, eller hur tokigt kan det bli?

MARMALADE, en av alla nya sorter
som dykt upp på marknaden de
senaste åren.

Namnbyten och förvirring i växtvärlden är varken något nytt eller ovanligt och det är sällan det skapar någon form av ramaskri. Men, när plötsligt en av de mest vanliga av alla buskar fick nytt namn höjdes nog ändå rätt många ögonbryn. Ölandstok blev bara tok, och det sen många årtionden invanda Potentilla blev Dasiphora. Trädgårdsbranschen tog ett kollektivt djupt andetag och började att uppdatera kataloger, växtlistor och etiketter, samt förberedde sig mentalt att bemöta alla frågor varför det plötsligt inte fanns någon ölandstok.

Vissa kanske ser ett namnbyte som något totalt onödigt och störande, medan andra uppskattar att det blir mer ordning och reda i botaniken. Att försöka göra alla nöjda lär vara ett hopplöst sisyfosarbete. I min mening är det trevligt att se att vetenskapen går framåt. Vissa nya namn kanske inte är de lättaste att lära om (vi sparar kapitlet Aster till en annan gång...), men det hjälper till att hålla hjärnan i trim.

Tok har under lång tid, åtminstone i hemträdgården, varit en växt med en tråkstämpel, som inte varit lätt att tvätta bort. Anledningen har varit flerfaldig. Överanvändning i offentlig miljö, där de ofta dessutom lidit av eftersatt skötsel (vanligt med alla växter som anses tåliga = skötselfria), samt att de vanligaste sorterna är klargula, tillhör några. Att vissa sorter grönskar sent har gett uppfattningen att tokar är risiga och trista.

Skulle en växt som tok nånsin kunna bli trendig? Om man ser till alla nya sorter som dykt upp under senare år, så borde det inte vara en omöjlighet. Fler färger, bättre härdighet, halvfyllda blommor, stort storleksspektra o.s.v. har ökat dess användbarhet och, kanske, attraktionsförmåga.

Att en växt är ”tålig och lättodlad” innebär inte att den är skötselfri, eller att den kan grävas ner och lämnas åt sitt öde. En aldrig så slittålig växt svarar generellt med att utvecklas betydligt bättre om den ges åtminstone en aning skötsel, särskilt i etableringsfasen.

Alltför ofta ser vi tok enbart som häck eller massplantering. Många uppfattar det kanske att det är så den ”ska” användas. I en kommun (som ska få förbli namnlös) bestod åtminstone tills för en del år sen en stor del av de offentliga planteringarna av token 'Goldfinger' och liten praktspirea 'Little Princess'. Fantasilöshet i offentlig miljö bidrar till att göra växter mindre attraktiva och skapar förutfattade meningar.

Om vi vänder på resonemanget kanske resultatet blir ett annat? Hur skulle Du använda en buske som är frisk, lättskött, torktålig, härdig, blommar åtminstone från midsommar till (sen) höst, är tillgänglig i höjder från 30 cm till strax över metern och finns i alla färger utom blått och lila? Ser Du fler möjligheter nu? Om beskrivningen kommer före ett negativt laddat namn blir möjligheterna plötsligt många fler. Jag vet inte hur många gånger jag har pratat med en person som lägger fram många av de listade egenskaperna, bara för att utbrista: "Nej, DET vill jag INTE ha." så fort tok kommer på tal (eller nån av alla stryktåliga vresroshybrider). De flesta mjuknar faktiskt när man visar dem exempelvis en vitblommande sort.

Sortutbudet är större än nånsin och nya sorter i fler nyanser är på väg. Ett "fel" flera av de äldre dras med är att färgen (särskilt hos namnsorter som inte är gula eller vita) gärna bleknar under den varmaste perioden på sommaren. Det verkar som att de nyaste sorterna i många fall håller färgen bättre än sina föregångare.

Till sist en liten vädjan. Börja använda tok på ett mer varierat sätt. Många sorter är nätta nog att platsa i perennrabatten. De behöver inte alls användas i häck eller massplantering. Den långa blomningen gör dem till värdefulla inslag i många sammanhang. Ge dem också grundläggande skötsel. Gödsling och regelbunden beskärning gör stor skillnad. Token är en växt som förtjänar bättre rykte!

Att befinna sig mellan trädgårdar

”En trädgård är ett avgränsat område, vanligen med odling av nytto- och prydnadsväxter.” Så lyder en definition av begreppet trädgård (just denna lite slött hämtad från Wikipedia). Den ger ett rätt brett spelfält, då varken träd eller gård behövs, utan bara en avgränsning som innehåller någon form av odling. Att det sen finns tusen och en åsikter om vad som ”faktiskt” är en trädgård (eller inte) lämnar vi därhän.

Att befinna sig mittemellan trädgårdar är en speciell situation. Du lämnar nåt du både skapat och brottats med. Någon annan får ta vid och göra den till sin, eller låta den växa igen. Naturen tar tillbaka en trädgård mycket snabbare än de flesta tror.

Få klarar av att helt lämna och börja om helt på nytt. Växter är minnen. Det är inte alltid helt lätt att lämna eller göra sig av med en växt. De är levande minnen av platser, upplevelser eller personer. Ibland spelar det ingen större roll att det är en växt som kanske är banal och finns överallt. Att köpa en ny gör den inte lika speciell som den som var en stickling av mormors planta. Ibland kan några växter blir omplacerade hos personer som kan fortsätta att uppskatta dem. Det känns bättre än att lämna nåt du brytt dig om "vind för våg" i okända människors "våld". Lika viktigt är det kanske att också klara av att bara släppa taget. Minnen har fördelen att de tenderar att vara mer "perfekta" än verkligheten.

Hamnar du i en lägenhet utan ens en balkong blir övergången kanske mest brutal. En odlare som inte får odla kommer alltid att längta efter det. En fönsterträdgård blir sällan ett särskilt lyckat substitut (men är ändå bättre än inget). En balkong eller uteplats ger aningen större möjligheter. Den typen av trädgård är dessutom mobil, kan lätt byggas om och är möjlig att ta med sig på vidare äventyr.

I mitt fall finns en uteplats, men utan möjlighet att gräva ner någonting. Lösningen har blivit pallkragar placerade på pallar, och växter i krukor, byttor, hinkar. När budgeten är begränsad gör man dygd av nödvändigheten. Plastkrukor är inte särskilt spännande, men använda konsekvent fungerar även det. Med tillräcklig växtlighet syns de snart knappt. ”Rosor är ändock rosor, om än i ett sprucket krus”, så det är bättre att växterna får vara lyxen. En vacker men tom kruka ger inte riktigt samma tillfredsställelse. Mitt ideal är också mer yvig djungel än en stilren italiensk piazza.

Istället för att anlägga trädgården innanför en avgränsning så är den själva avgränsningen. Den ger avskildheten som saknades på en från början helt naken och öppen plats. Det är en skarp kontrast att gå från att vara omgiven av grönska och i princip helt utan insyn till en helt naken (undantaget en bokharabinda i en låda, som avskiljare mot ena grannen) plattlagd yta och en enorm vit vägg. Den visade sig också vara ett gångstråk från parkeringen. Högsta prioritet fick bli att skapa en avgränsad yta. Att som introvert plötsligt befinna sig i allas blickfång och få sin möjlighet att själv bestämma över när jag är social eller inte begränsad är mer komplicerat än en mer utåtriktad person kan tro. Inget är oöverstigligt dock.

Stilen? Naivistisk. Några tankar här och där, men först och främst växter jag gillar. Det har alltså inte blivit frågan om att sätta tio stycken av nånting, utan en eller ett par av allt möjligt jag råkar gilla, eller sånt som fyllt någon form av emotionell funktion. Min ”Kalifornienlåda” är nog ett exempel på det senare. I år fylls den av en färgmässig kakafoni av växter som påminner mig om just ”mitt” Kalifornien, så här finns eukalyptus från Australien, pelargoner från Sydafrika och rosmarin från Europa, förutom sömntuta, som är delstatens symbol. Allt är valt enbart utifrån minnen de representerar.

Jag är av nån outgrundlig anledning barnsligt förtjust i petunior, vilket kanske är märkligt eftersom jag inte är den ”blommigaste” personen jag känner. Petunian är långt ifrån en blyg viol. Volangprydda kjolar i grälla färger och en starkt extrovert personlighet går lite stick i stäv med den del av mig som älskar blad, olika nyanser av grönt och som ser små detaljer de flesta andra missar. Men, som man snart lär sig, det ena utesluter inte det andra. Petunians ursprung är betydligt mer modest och i högre grad än sina moderna avkomlingar väldoftande. Ett tips, stick näsan i en blå eller lavendelfärgad petunia. De har ofta ärvt en del av förfädernas doft. Man kunde önska att förädlarna tog vara på den bättre. Den som till äventyrs hittar hängpetunian 'Priscilla' bör slå till. Hon är en riktig doftbomb, men har tyvärr nästan försvunnit ur sortimentet. När jag säger att jag älskar doften av petunia tittar de flesta konstigt på mig. De har bara känt lukten av bladen, som inte direkt kan kallas väldoft.

Att flytta från södra Norrland till ett av Sveriges klimatmässigt mildaste hörn är ett äventyr, så att vara begränsad utrymmesmässigt kanske bara är bra. Ändå går det att få plats med avsevärt mycket mer än man kan tro. Är man inte rädd för att använda sekatören, och är medveten om att en växt kanske inte kan utvecklas helt efter sin potential, så går det ännu bättre.

”Vintern” 19/20 gav en del överraskande resultat och kan kanske inte användas som en måttstock för hur en normalvinter ser ut. Att de bortglömda pelargonerna skulle överleva vintern var kanske det mest oväntade! Blåsten och regnet är nog annars det största hotet mot mina små försök till zonknäckeri. Aralia, syddracena, slideranka och murgrönsviol hade åtminstone inga större problem, även om de kanske såg aningen luggslitna ut. Hemtrevnaden (av engelsmännen ibland kallad ”mind-your-own-business”) kryper runt där det finns en jordfläck ledig. En växt som jag önskar att fler slutade bli förvånade över att den klarar vintern är mor och barn. Med tanke på att den i naturen växer längs Nordamerikas västkust ända upp mot Alaska gör det mer överraskande att den över huvud taget odlas som krukväxt!

Även om jag har en förkärlek för det vildvuxna och frodiga, så är jag ändå fascinerad av hur man kan forma växter. Träd spaljerade som tak har länge varit en favorit, men inget min plånbok har varit tillräckligt tjock för. Årets experiment är ett tak av hängande rödvide. Vi får se hur väl det slår ut. Även en kruka som rymmer 100 liter jord och gödsel kan vara lite nätt tilltagen. Nåja, det ser bra ut hittills.

Eftersom ingen trädgård är komplett utan vatten i någon form måste det få plats också. En tunna tänkt för en liten fontän får agera damm. Tyvärr finns ingen möjlighet att ha fiskar, men däremot hoppas jag att min solbakade framsida ska vara tillräckligt varm för en tropisk näckros, 'King of the Blues'. Även om den inte behagar blomma, så är den väl värd att odla bara för sina fantastiska tigerrandiga blad.

Vad händer härnäst? Vem vet? 2020 har ju hittills blivit ett år som inte liknat något annat. Delar av livet har stannat upp medan andra har rusat iväg. Det har funnits tid för eftertanke och reflektion. Ingen sitter på facit, utan tiden får utvisa om världen förändrats i grunden, eller om vi inte lärt oss nånting alls. Under tiden får vi odla vår trädgård.

Gröna tankar...

Ofta tänker vi att vi täcker en yta med
klätterväxter, men det är kanske mer
intressant att ta sig bakom...

Ingen trädgård utan grönt är kanske självklart. Ändå stirrar vi oss ofta blinda på blommorna, och oftare än inte läggs fokus just på blomman när nåt nytt presenteras. Många vill att en trädgårdsväxt ska vara täckt av blommor från vår till höst (helst ska den även kräva minimal, eller ingen, skötsel och kväva ogräs). Kanske har vi vant oss vid att så mycket i dagens samhälle inte längre har en säsong. Varför spara lördagsgodiset till lördag, om jag vill ha det idag?

Sen finns också en stor skillnad mellan olika årstider när det gäller hur kort blomning man är villig att acceptera. Under våren, utsvulten på växtintryck och allt händer i en rasande fart, då accepteras att en apel blommar slösande en enda vecka. Under sommaren sjunker toleransen markant. En buskros som blommar en månad är inte intressant för att blomningen är för kort! Vilken tar mest plats?.. Det som blommar en kort stund är en lyx man måste stanna upp och njuta av. När längtan är som starkast (våren) eller när vi allra minst vill släppa taget (hösten), men när tiden verkar rusa fram, då stannar vi upp och uppskattar det flyktiga.

Hur centrerade många är på blomman märks ofta om man observerar hur olika personer väljer växter när de handlar. Plantan som har en utslagen blomma, men som i övrigt kanske inte ser särskilt bra ut väljs ofta först. Bredvid står en annan med fem knoppar och kraftig växt, som blir ratad (just då åtminstone). Vackert för stunden övertrumfar överraskande ofta kvalitet över tid. Visst finns det många som är mer medvetna, men det är ändå roande att se hur ofta en blomma kan förföra och sätta förnuftet i baksätet.

Den gröna grunden tenderar ibland att bli sekundär, ofta bara en eftertanke när en rabatt eller trädgård anläggs. Ännu värre är kanske att få verkar vara medvetna om att jordmånen i trädgården är en av de mest avgörande faktorerna ("Jord? Den köper jag väl i affären?"), men det är en historia för sig. Ofta kan "problemet" i en plantering som känns fel vara just att blommorna fungerar tillsammans, men inte grönskan. Brist på klara kontraster är kanske det vanligaste. Ett överflöd små eller flikiga blad känns ofta diffust och rörigt (men är ofta exakt den effekt du söker när du anlägger en äng). Enbart stora blad av likartad form gör en rabatt tung och kanske klumpig. Ofta behövs inte mycket alls av en lämplig kontrast för att ge stor effekt. Har du hittat det "perfekta" bladet, men blommorna passar inte alls in? Klipp bort dem! Våga använda växter på annorlunda sätt. I England används daggrosen (Rosa glauca) som bladväxt. Man skär ner den brutalt varje vår, vilket gör att den aldrig blommar, men bladverket blir fantastiskt.

Jag erkänner att jag älskar blommor och kan ha lätt att falla för något jag upplever som vackert. Men allra mest besatt är jag nog ändå av just grönt. Nyanser, former och texturer varierar i det oändliga. Där andra bara ser gröna blad ser jag skillnaderna. Det går att frammana spänning enbart med grönt, bara man tänker till en aning. Jag har en amerikansk florist, Leanne Kessler, som en av mina förebilder. En av hennes grunder är att använda minst tre olika sorters grönt (blad, eller grenar) i en bukett eller arrangemang. Att tänka på det gröna gör en bukett, rabatt, eller trädgård, mer spännande och intressant. Det kan vara en idé att ibland börja i den änden. Vilka blad passar ihop? Finns de bladen hos växter jag gillar blomfärgerna på? O.s.v.

Går det ens att skapa en trädgård utan grönt, men som fortfarande innehåller växter? Ja, men resultatet blir märkligt, särskilt om man väljer växter med blad i olika nyanser av silver och rött. Det är en spännande utmaning, om tanken är att skapa en känsla av nåt nästan obehagligt onaturligt. Den som har en trädgård med många rum, och känner experimentlusta, kan försöka skapa ett rum där det gröna är portförbjudet. Det kommer garanterat att bli ett samtalsämne!

Sätt inte sticklingar i vatten... Eller: Hur man lyckas med sina pelargonsticklingar...

Det är faktiskt vinter ute (utom i landets sydligaste delar, där man i år verkar nöja sig med tre årstider), men det kliar i odlingsfingrarna och man längtar efter lukten av fuktig jord. Pelargonerna börjar vakna och efter en frisering står man där med mängder av grönt som det kanske känns lite hårt att bara kasta bort.

Ett löfte om många fina nya gratisplantor är trist att säga nej till. Särskilt om det är sorter man känner lite extra för. Men, hur lyckas man bäst? Det är inte alls särskilt svårt. Inte om man följer några enkla riktlinjer.

Först ett par förhållningsorder: Sätt INTE pelargonsticklingar i vatten, och sätt INTE en plastpåse över dem. Kan vi komma överens om det så är mycket vunnet. De flesta pelargoner kommer från torra områden. Överdrivet mycket fukt är deras största fiende (och värst i kombination med dåligt ljus).

Det här är en metod äldre tiders trädgårdsmästare använde sig av, och den fungerar lika bra idag.

Hur man lyckas med pelargonsticklingar till (i princip) 100%:

Ta en morgon-/kvällstidning och blöt på den ordentligt. Alla blad ska dränkas igenom.

Öppna upp tidningen några sidor från början eller slut.

Ta sticklingarna (skär till lagom längd och ta bort onödiga blad), lägg dem några tillsammans (eller sortvis), med några sidor av tidningen mellan lagren. Om man har många sorter är det bra att lägga med en etikett för att hålla reda på vilken som är vilken. Låt alltihop ligga några timmar, eller eventuellt över natten. Om man spar planteringen till dag två kan man kan lägga några extra lager fuktat papper överst så att det hela inte torkar alltför snabbt.

Om sticklingarna får "ligga till" sig hinner snittytan torka till. Men vänta nu! Hur ska sticklingarna kunna dricka vatten? De kommer att kunna ta upp tillräckligt med fukt ändå. Snittet är ett sår. Får det en chans att börja torka (men "lagom") får svampar och bakterier det mycket svårare att ta sig in i växtens ledningsbanor, där de skulle kunna orsaka röta. Fukten från tidningspappret ser däremot till att bladen och stjälken behåller sin spänstighet, så att inte sticklingen hinner börja sloka.

Fyll krukor med genomsläpplig jord, vattna igenom, sätt sticklingarna, vattna igen (för att jorden ska få kontakt med sticklingen). Det är viktigt att allt överflödsvatten får rinna bort!

Krukorna bör inte vara för stora. En stor kruka innehåller mycket jord. Det gör att jorden torkar upp långsammare och sticklingarna löper större risk att ruttna. Små krukor, torvbriketter, pluggbrätten, eller liknande fungerar alla bra. Ett alternativ är att ställa en mindre kruka i en större, fylla jord i mellanrummet, och sen sätta flera sticklingar i "jordringen" som bildas. Begränsat utrymme gör att det unga rotsystemet blir mer samlat och fyller ut jorden.

När sticklingarna är satta, täck INTE med plast eller nåt annat som är tätt. Ytterst få pelargoner kommer från fuktiga djungler. De kommer, som sagt, främst från relativt torra klimat. Har man extremt torr luft inne kan man möjligtvis täcka med lite fiberduk, som andas och inte fångar alltför mycket fuktighet.

Låt krukorna stå så ljust som möjligt, men utan den skarpaste och hetaste solen (troligtvis ingen risk förrän tidigast en bit in i mars). Vattna med måtta. Jorden bör hållas lätt fuktig, men ALDRIG blöt.

Efter någon veckar har de börjat rota sig. Undvik att rycka i sticklingarna för att se om de har rötter. I små krukor syns snart de första rotspetsarna i hålen i botten. När jordklumpen håller ihop bra är det dags att plantera om. Skola helst om unga plantor mer än en gång, och öka krukstorleken stegvis. Det är frestande att hoppa över några omskolningar och sätta en liten nyrotad planta i en stor kruka på en gång. Förutom risken att jorden blir för blöt för länge, så riskerar plantorna att bli ostabila. I en stor kruka söker sig rötterna ut till kanten och fyller inte ut jordklumpen på samma sätt som när man tar det stegvis.

Ruttnar sticklingarna ändå har det endera varit för blött, eller så har moderplantorna inte varit vid god hälsa.

Lycka till!