Välkommen till Radhusvägen!

I jakt på görliga nyårslöften och ett löfte till mig själv att hitta tillbaka till att vara mer kreativ tänkte jag återvända till en idé som funnits rätt länge. Grundförutsättningen är enkel. Tolv radhus längs en gata, med olika invånare, men med trädgårdar av samma format (med undantag av en hörntomt). Vilka bor här? Hur ser deras trädgårdar (hela, eller en del av) ut, och varför? Vad tycker de om och vad ogillar de? Hur förhåller de sig till varandra?

En månad, en trädgård, men utan ett fastlagt schema. Tid och inspiration får bestämma takten den här gången.

Tanken är att allt ska vara rimligt, även om vissa koncept kanske dras till sin spets. Hur skulle en professor i botanik, med stor förkärlek till svenska vilda växter, utforma en trädgård? Vad är en partyträdgård? Vad händer när ”gräsmattemannen”, driven av en stark och enveten nostalgikänsla, stängs in mellan betydligt mer frisinnade och kanske mer excentriska grannar? Ja, jag tar risken att landa i vissa klichéer, men förhoppningsvis vänds också några uppochner.

För att göra det mer intressant så får de boende på Radhusvägen kanske bli en aning mer trädgårdsintresserade än gemene man. I verkliga livet genomför vi sällan koncept fullt ut, utan en trädgård växer fram under lång tid och vår smak och våra idéer ändras över tid. Här är tanken att en grundidé ska genomsyra varje enskild trädgård.

Var ligger Radhusvägen? Någonstans i Sverige, men jag är osäker på om det är nödvändigt att sätta den på kartan eller begränsa den till en specifik växtzon. I det här fallet kanske behovet i det enskilda fallet får styra mer än rimlig geografi.

Tropic näckros, troligtvis 'Purple Spider'

För att göra det lite mer intressant för mig personligen kommer vi att röra oss aningen bortom ämnet trädgård också, men mer om det senare.

Vi börjar i januari med ett besök på Radhusvägen 23!

Dasi-vadå, eller hur tokigt kan det bli?

MARMALADE, en av alla nya sorter
som dykt upp på marknaden de
senaste åren.

Namnbyten och förvirring i växtvärlden är varken något nytt eller ovanligt och det är sällan det skapar någon form av ramaskri. Men, när plötsligt en av de mest vanliga av alla buskar fick nytt namn höjdes nog ändå rätt många ögonbryn. Ölandstok blev bara tok, och det sen många årtionden invanda Potentilla blev Dasiphora. Trädgårdsbranschen tog ett kollektivt djupt andetag och började att uppdatera kataloger, växtlistor och etiketter, samt förberedde sig mentalt att bemöta alla frågor varför det plötsligt inte fanns någon ölandstok.

Vissa kanske ser ett namnbyte som något totalt onödigt och störande, medan andra uppskattar att det blir mer ordning och reda i botaniken. Att försöka göra alla nöjda lär vara ett hopplöst sisyfosarbete. I min mening är det trevligt att se att vetenskapen går framåt. Vissa nya namn kanske inte är de lättaste att lära om (vi sparar kapitlet Aster till en annan gång...), men det hjälper till att hålla hjärnan i trim.

Tok har under lång tid, åtminstone i hemträdgården, varit en växt med en tråkstämpel, som inte varit lätt att tvätta bort. Anledningen har varit flerfaldig. Överanvändning i offentlig miljö, där de ofta dessutom lidit av eftersatt skötsel (vanligt med alla växter som anses tåliga = skötselfria), samt att de vanligaste sorterna är klargula, tillhör några. Att vissa sorter grönskar sent har gett uppfattningen att tokar är risiga och trista.

Skulle en växt som tok nånsin kunna bli trendig? Om man ser till alla nya sorter som dykt upp under senare år, så borde det inte vara en omöjlighet. Fler färger, bättre härdighet, halvfyllda blommor, stort storleksspektra o.s.v. har ökat dess användbarhet och, kanske, attraktionsförmåga.

Att en växt är ”tålig och lättodlad” innebär inte att den är skötselfri, eller att den kan grävas ner och lämnas åt sitt öde. En aldrig så slittålig växt svarar generellt med att utvecklas betydligt bättre om den ges åtminstone en aning skötsel, särskilt i etableringsfasen.

Alltför ofta ser vi tok enbart som häck eller massplantering. Många uppfattar det kanske att det är så den ”ska” användas. I en kommun (som ska få förbli namnlös) bestod åtminstone tills för en del år sen en stor del av de offentliga planteringarna av token 'Goldfinger' och liten praktspirea 'Little Princess'. Fantasilöshet i offentlig miljö bidrar till att göra växter mindre attraktiva och skapar förutfattade meningar.

Om vi vänder på resonemanget kanske resultatet blir ett annat? Hur skulle Du använda en buske som är frisk, lättskött, torktålig, härdig, blommar åtminstone från midsommar till (sen) höst, är tillgänglig i höjder från 30 cm till strax över metern och finns i alla färger utom blått och lila? Ser Du fler möjligheter nu? Om beskrivningen kommer före ett negativt laddat namn blir möjligheterna plötsligt många fler. Jag vet inte hur många gånger jag har pratat med en person som lägger fram många av de listade egenskaperna, bara för att utbrista: "Nej, DET vill jag INTE ha." så fort tok kommer på tal (eller nån av alla stryktåliga vresroshybrider). De flesta mjuknar faktiskt när man visar dem exempelvis en vitblommande sort.

Sortutbudet är större än nånsin och nya sorter i fler nyanser är på väg. Ett "fel" flera av de äldre dras med är att färgen (särskilt hos namnsorter som inte är gula eller vita) gärna bleknar under den varmaste perioden på sommaren. Det verkar som att de nyaste sorterna i många fall håller färgen bättre än sina föregångare.

Till sist en liten vädjan. Börja använda tok på ett mer varierat sätt. Många sorter är nätta nog att platsa i perennrabatten. De behöver inte alls användas i häck eller massplantering. Den långa blomningen gör dem till värdefulla inslag i många sammanhang. Ge dem också grundläggande skötsel. Gödsling och regelbunden beskärning gör stor skillnad. Token är en växt som förtjänar bättre rykte!

Att befinna sig mellan trädgårdar

”En trädgård är ett avgränsat område, vanligen med odling av nytto- och prydnadsväxter.” Så lyder en definition av begreppet trädgård (just denna lite slött hämtad från Wikipedia). Den ger ett rätt brett spelfält, då varken träd eller gård behövs, utan bara en avgränsning som innehåller någon form av odling. Att det sen finns tusen och en åsikter om vad som ”faktiskt” är en trädgård (eller inte) lämnar vi därhän.

Att befinna sig mittemellan trädgårdar är en speciell situation. Du lämnar nåt du både skapat och brottats med. Någon annan får ta vid och göra den till sin, eller låta den växa igen. Naturen tar tillbaka en trädgård mycket snabbare än de flesta tror.

Få klarar av att helt lämna och börja om helt på nytt. Växter är minnen. Det är inte alltid helt lätt att lämna eller göra sig av med en växt. De är levande minnen av platser, upplevelser eller personer. Ibland spelar det ingen större roll att det är en växt som kanske är banal och finns överallt. Att köpa en ny gör den inte lika speciell som den som var en stickling av mormors planta. Ibland kan några växter blir omplacerade hos personer som kan fortsätta att uppskatta dem. Det känns bättre än att lämna nåt du brytt dig om "vind för våg" i okända människors "våld". Lika viktigt är det kanske att också klara av att bara släppa taget. Minnen har fördelen att de tenderar att vara mer "perfekta" än verkligheten.

Hamnar du i en lägenhet utan ens en balkong blir övergången kanske mest brutal. En odlare som inte får odla kommer alltid att längta efter det. En fönsterträdgård blir sällan ett särskilt lyckat substitut (men är ändå bättre än inget). En balkong eller uteplats ger aningen större möjligheter. Den typen av trädgård är dessutom mobil, kan lätt byggas om och är möjlig att ta med sig på vidare äventyr.

I mitt fall finns en uteplats, men utan möjlighet att gräva ner någonting. Lösningen har blivit pallkragar placerade på pallar, och växter i krukor, byttor, hinkar. När budgeten är begränsad gör man dygd av nödvändigheten. Plastkrukor är inte särskilt spännande, men använda konsekvent fungerar även det. Med tillräcklig växtlighet syns de snart knappt. ”Rosor är ändock rosor, om än i ett sprucket krus”, så det är bättre att växterna får vara lyxen. En vacker men tom kruka ger inte riktigt samma tillfredsställelse. Mitt ideal är också mer yvig djungel än en stilren italiensk piazza.

Istället för att anlägga trädgården innanför en avgränsning så är den själva avgränsningen. Den ger avskildheten som saknades på en från början helt naken och öppen plats. Det är en skarp kontrast att gå från att vara omgiven av grönska och i princip helt utan insyn till en helt naken (undantaget en bokharabinda i en låda, som avskiljare mot ena grannen) plattlagd yta och en enorm vit vägg. Den visade sig också vara ett gångstråk från parkeringen. Högsta prioritet fick bli att skapa en avgränsad yta. Att som introvert plötsligt befinna sig i allas blickfång och få sin möjlighet att själv bestämma över när jag är social eller inte begränsad är mer komplicerat än en mer utåtriktad person kan tro. Inget är oöverstigligt dock.

Stilen? Naivistisk. Några tankar här och där, men först och främst växter jag gillar. Det har alltså inte blivit frågan om att sätta tio stycken av nånting, utan en eller ett par av allt möjligt jag råkar gilla, eller sånt som fyllt någon form av emotionell funktion. Min ”Kalifornienlåda” är nog ett exempel på det senare. I år fylls den av en färgmässig kakafoni av växter som påminner mig om just ”mitt” Kalifornien, så här finns eukalyptus från Australien, pelargoner från Sydafrika och rosmarin från Europa, förutom sömntuta, som är delstatens symbol. Allt är valt enbart utifrån minnen de representerar.

Jag är av nån outgrundlig anledning barnsligt förtjust i petunior, vilket kanske är märkligt eftersom jag inte är den ”blommigaste” personen jag känner. Petunian är långt ifrån en blyg viol. Volangprydda kjolar i grälla färger och en starkt extrovert personlighet går lite stick i stäv med den del av mig som älskar blad, olika nyanser av grönt och som ser små detaljer de flesta andra missar. Men, som man snart lär sig, det ena utesluter inte det andra. Petunians ursprung är betydligt mer modest och i högre grad än sina moderna avkomlingar väldoftande. Ett tips, stick näsan i en blå eller lavendelfärgad petunia. De har ofta ärvt en del av förfädernas doft. Man kunde önska att förädlarna tog vara på den bättre. Den som till äventyrs hittar hängpetunian 'Priscilla' bör slå till. Hon är en riktig doftbomb, men har tyvärr nästan försvunnit ur sortimentet. När jag säger att jag älskar doften av petunia tittar de flesta konstigt på mig. De har bara känt lukten av bladen, som inte direkt kan kallas väldoft.

Att flytta från södra Norrland till ett av Sveriges klimatmässigt mildaste hörn är ett äventyr, så att vara begränsad utrymmesmässigt kanske bara är bra. Ändå går det att få plats med avsevärt mycket mer än man kan tro. Är man inte rädd för att använda sekatören, och är medveten om att en växt kanske inte kan utvecklas helt efter sin potential, så går det ännu bättre.

”Vintern” 19/20 gav en del överraskande resultat och kan kanske inte användas som en måttstock för hur en normalvinter ser ut. Att de bortglömda pelargonerna skulle överleva vintern var kanske det mest oväntade! Blåsten och regnet är nog annars det största hotet mot mina små försök till zonknäckeri. Aralia, syddracena, slideranka och murgrönsviol hade åtminstone inga större problem, även om de kanske såg aningen luggslitna ut. Hemtrevnaden (av engelsmännen ibland kallad ”mind-your-own-business”) kryper runt där det finns en jordfläck ledig. En växt som jag önskar att fler slutade bli förvånade över att den klarar vintern är mor och barn. Med tanke på att den i naturen växer längs Nordamerikas västkust ända upp mot Alaska gör det mer överraskande att den över huvud taget odlas som krukväxt!

Även om jag har en förkärlek för det vildvuxna och frodiga, så är jag ändå fascinerad av hur man kan forma växter. Träd spaljerade som tak har länge varit en favorit, men inget min plånbok har varit tillräckligt tjock för. Årets experiment är ett tak av hängande rödvide. Vi får se hur väl det slår ut. Även en kruka som rymmer 100 liter jord och gödsel kan vara lite nätt tilltagen. Nåja, det ser bra ut hittills.

Eftersom ingen trädgård är komplett utan vatten i någon form måste det få plats också. En tunna tänkt för en liten fontän får agera damm. Tyvärr finns ingen möjlighet att ha fiskar, men däremot hoppas jag att min solbakade framsida ska vara tillräckligt varm för en tropisk näckros, 'King of the Blues'. Även om den inte behagar blomma, så är den väl värd att odla bara för sina fantastiska tigerrandiga blad.

Vad händer härnäst? Vem vet? 2020 har ju hittills blivit ett år som inte liknat något annat. Delar av livet har stannat upp medan andra har rusat iväg. Det har funnits tid för eftertanke och reflektion. Ingen sitter på facit, utan tiden får utvisa om världen förändrats i grunden, eller om vi inte lärt oss nånting alls. Under tiden får vi odla vår trädgård.

Gröna tankar...

Ofta tänker vi att vi täcker en yta med
klätterväxter, men det är kanske mer
intressant att ta sig bakom...

Ingen trädgård utan grönt är kanske självklart. Ändå stirrar vi oss ofta blinda på blommorna, och oftare än inte läggs fokus just på blomman när nåt nytt presenteras. Många vill att en trädgårdsväxt ska vara täckt av blommor från vår till höst (helst ska den även kräva minimal, eller ingen, skötsel och kväva ogräs). Kanske har vi vant oss vid att så mycket i dagens samhälle inte längre har en säsong. Varför spara lördagsgodiset till lördag, om jag vill ha det idag?

Sen finns också en stor skillnad mellan olika årstider när det gäller hur kort blomning man är villig att acceptera. Under våren, utsvulten på växtintryck och allt händer i en rasande fart, då accepteras att en apel blommar slösande en enda vecka. Under sommaren sjunker toleransen markant. En buskros som blommar en månad är inte intressant för att blomningen är för kort! Vilken tar mest plats?.. Det som blommar en kort stund är en lyx man måste stanna upp och njuta av. När längtan är som starkast (våren) eller när vi allra minst vill släppa taget (hösten), men när tiden verkar rusa fram, då stannar vi upp och uppskattar det flyktiga.

Hur centrerade många är på blomman märks ofta om man observerar hur olika personer väljer växter när de handlar. Plantan som har en utslagen blomma, men som i övrigt kanske inte ser särskilt bra ut väljs ofta först. Bredvid står en annan med fem knoppar och kraftig växt, som blir ratad (just då åtminstone). Vackert för stunden övertrumfar överraskande ofta kvalitet över tid. Visst finns det många som är mer medvetna, men det är ändå roande att se hur ofta en blomma kan förföra och sätta förnuftet i baksätet.

Den gröna grunden tenderar ibland att bli sekundär, ofta bara en eftertanke när en rabatt eller trädgård anläggs. Ännu värre är kanske att få verkar vara medvetna om att jordmånen i trädgården är en av de mest avgörande faktorerna ("Jord? Den köper jag väl i affären?"), men det är en historia för sig. Ofta kan "problemet" i en plantering som känns fel vara just att blommorna fungerar tillsammans, men inte grönskan. Brist på klara kontraster är kanske det vanligaste. Ett överflöd små eller flikiga blad känns ofta diffust och rörigt (men är ofta exakt den effekt du söker när du anlägger en äng). Enbart stora blad av likartad form gör en rabatt tung och kanske klumpig. Ofta behövs inte mycket alls av en lämplig kontrast för att ge stor effekt. Har du hittat det "perfekta" bladet, men blommorna passar inte alls in? Klipp bort dem! Våga använda växter på annorlunda sätt. I England används daggrosen (Rosa glauca) som bladväxt. Man skär ner den brutalt varje vår, vilket gör att den aldrig blommar, men bladverket blir fantastiskt.

Jag erkänner att jag älskar blommor och kan ha lätt att falla för något jag upplever som vackert. Men allra mest besatt är jag nog ändå av just grönt. Nyanser, former och texturer varierar i det oändliga. Där andra bara ser gröna blad ser jag skillnaderna. Det går att frammana spänning enbart med grönt, bara man tänker till en aning. Jag har en amerikansk florist, Leanne Kessler, som en av mina förebilder. En av hennes grunder är att använda minst tre olika sorters grönt (blad, eller grenar) i en bukett eller arrangemang. Att tänka på det gröna gör en bukett, rabatt, eller trädgård, mer spännande och intressant. Det kan vara en idé att ibland börja i den änden. Vilka blad passar ihop? Finns de bladen hos växter jag gillar blomfärgerna på? O.s.v.

Går det ens att skapa en trädgård utan grönt, men som fortfarande innehåller växter? Ja, men resultatet blir märkligt, särskilt om man väljer växter med blad i olika nyanser av silver och rött. Det är en spännande utmaning, om tanken är att skapa en känsla av nåt nästan obehagligt onaturligt. Den som har en trädgård med många rum, och känner experimentlusta, kan försöka skapa ett rum där det gröna är portförbjudet. Det kommer garanterat att bli ett samtalsämne!

Sätt inte sticklingar i vatten... Eller: Hur man lyckas med sina pelargonsticklingar...

Det är faktiskt vinter ute (utom i landets sydligaste delar, där man i år verkar nöja sig med tre årstider), men det kliar i odlingsfingrarna och man längtar efter lukten av fuktig jord. Pelargonerna börjar vakna och efter en frisering står man där med mängder av grönt som det kanske känns lite hårt att bara kasta bort.

Ett löfte om många fina nya gratisplantor är trist att säga nej till. Särskilt om det är sorter man känner lite extra för. Men, hur lyckas man bäst? Det är inte alls särskilt svårt. Inte om man följer några enkla riktlinjer.

Först ett par förhållningsorder: Sätt INTE pelargonsticklingar i vatten, och sätt INTE en plastpåse över dem. Kan vi komma överens om det så är mycket vunnet. De flesta pelargoner kommer från torra områden. Överdrivet mycket fukt är deras största fiende (och värst i kombination med dåligt ljus).

Det här är en metod äldre tiders trädgårdsmästare använde sig av, och den fungerar lika bra idag.

Hur man lyckas med pelargonsticklingar till (i princip) 100%:

Ta en morgon-/kvällstidning och blöt på den ordentligt. Alla blad ska dränkas igenom.

Öppna upp tidningen några sidor från början eller slut.

Ta sticklingarna (skär till lagom längd och ta bort onödiga blad), lägg dem några tillsammans (eller sortvis), med några sidor av tidningen mellan lagren. Om man har många sorter är det bra att lägga med en etikett för att hålla reda på vilken som är vilken. Låt alltihop ligga några timmar, eller eventuellt över natten. Om man spar planteringen till dag två kan man kan lägga några extra lager fuktat papper överst så att det hela inte torkar alltför snabbt.

Om sticklingarna får "ligga till" sig hinner snittytan torka till. Men vänta nu! Hur ska sticklingarna kunna dricka vatten? De kommer att kunna ta upp tillräckligt med fukt ändå. Snittet är ett sår. Får det en chans att börja torka (men "lagom") får svampar och bakterier det mycket svårare att ta sig in i växtens ledningsbanor, där de skulle kunna orsaka röta. Fukten från tidningspappret ser däremot till att bladen och stjälken behåller sin spänstighet, så att inte sticklingen hinner börja sloka.

Fyll krukor med genomsläpplig jord, vattna igenom, sätt sticklingarna, vattna igen (för att jorden ska få kontakt med sticklingen). Det är viktigt att allt överflödsvatten får rinna bort!

Krukorna bör inte vara för stora. En stor kruka innehåller mycket jord. Det gör att jorden torkar upp långsammare och sticklingarna löper större risk att ruttna. Små krukor, torvbriketter, pluggbrätten, eller liknande fungerar alla bra. Ett alternativ är att ställa en mindre kruka i en större, fylla jord i mellanrummet, och sen sätta flera sticklingar i "jordringen" som bildas. Begränsat utrymme gör att det unga rotsystemet blir mer samlat och fyller ut jorden.

När sticklingarna är satta, täck INTE med plast eller nåt annat som är tätt. Ytterst få pelargoner kommer från fuktiga djungler. De kommer, som sagt, främst från relativt torra klimat. Har man extremt torr luft inne kan man möjligtvis täcka med lite fiberduk, som andas och inte fångar alltför mycket fuktighet.

Låt krukorna stå så ljust som möjligt, men utan den skarpaste och hetaste solen (troligtvis ingen risk förrän tidigast en bit in i mars). Vattna med måtta. Jorden bör hållas lätt fuktig, men ALDRIG blöt.

Efter någon veckar har de börjat rota sig. Undvik att rycka i sticklingarna för att se om de har rötter. I små krukor syns snart de första rotspetsarna i hålen i botten. När jordklumpen håller ihop bra är det dags att plantera om. Skola helst om unga plantor mer än en gång, och öka krukstorleken stegvis. Det är frestande att hoppa över några omskolningar och sätta en liten nyrotad planta i en stor kruka på en gång. Förutom risken att jorden blir för blöt för länge, så riskerar plantorna att bli ostabila. I en stor kruka söker sig rötterna ut till kanten och fyller inte ut jordklumpen på samma sätt som när man tar det stegvis.

Ruttnar sticklingarna ändå har det endera varit för blött, eller så har moderplantorna inte varit vid god hälsa.

Lycka till!

Tre favoriter från San Franciscos Botaniska Trädgård...

Serpentinmanzanita* (Arctostaphylos obispoensis)

Hur slätt kan något vara? Det är frågan som dyker upp när man står inför serpentinmanzanita* (Arctostaphylos obispoensis), en vid första anblicken kanske inte alltför spännande buske, släkt med våra svenska mjölon och ripbär. Bladen påminner om små syrenblad, men är grågröna och stela, medan blommorna ser ut som typiska mjölonblommor (eller lingonblom, om det känns mer bekant). Det som fångar blicken, och senare överraskar känseln är barken. Den är varmt kanelbrun och...ja...slät. Det är som att någon skulle ha tillbringat timmar med att slipa och polera stammar och grenar. Inte för att göra dem blanka, utan just släta. Känslan av att ta på dem är svår att beskriva. Barken är mycket tunn och ger intrycket av att vara så hårt spänd över grenverket att den skulle kunna brista vilken sekund som helst. I naturen är busken (i undantagsfall trädet) mycket sällsynt. Dess totala utbredningsområde utgörs av en knappt tio mil lång sträcka längs Kaliforniens kust. Nästan precis mitt emellan San Francisco i norr och Los Angeles i söder. Den odlas i liten grad i trädgårdar och botaniska samlingar, vilket troligtvis kan säkra dess fortlevnad.

Från Nordamerika beger vi oss ner till Sydamerika och en populär och hållbar snittblomma med intressant odlingsproblematik. Alströmeria, eller, i det här fallet, papegojlilja (Alstroemeria pulchella), uppkallad efter Linnélärjungen Claes Alströmer (son till den kanske mer välkände Jonas). Arten har sitt ursprung i Brasilien och norra Argentina. Färgsättningen är lite djärvare än vad man vanligtvis ser hos floristernas alströmerior. Det finns en mängd hybrider som odlas just som snittblommor, men på senare år har det också kommit låga sorter som säljs som färgstarka sommarblommor. För att lyckas med odlingen bör krukorna vara rymliga. Alströmerior trivs inte med att ha det för trångt om rötterna. Det som i kommersiell odling kan göra alströmerian knepig är att de flesta arterna har sitt ursprung i bergstrakter. Plantorna är ljuskrävande och älskar sol, men trivs inte om det blir alltför varmt. På hög höjd är solskenet mer intensivt än vid havsnivå, medan höjden också håller nere temperaturen Alströmerian är alltså en kylig soldyrkare! Odlas den i kruka bör krukorna skuggas så att inte jordtemperaturen blir för hög. En annan smått märklig detalj är att det du tror är ovansidan av bladet egentligen är dess undersida. Tittar man på bladskaftet ser man att det är vridet ett halvt varv.

Papegojlilja (Alstroemeria pulchella)

Med täckning kan papegojliljan odlas på friland åtminstone i södra delarna av Sverige. Ett härdigare alternativ är guldalströmeria (Alstroemeria aurea) från Chile och södra Argentina. Den kan troligtvis odlas en bit upp längs Norrlandskusten om läget är väldränerat. Eventuellt med lite täckning mot djup tjäle snöfattiga vintrar. Det som kan vara bra att veta är att alströmerian inte är en växt för den som kräver ordning och strikt disciplin i rabatterna. Den tillhör vandrarna, och dyker inte nödvändigtvis upp på exakt samma plats år från år.

Wollemia (Wollemia nobilis)

För den tredje favoriten håller vi oss kvar på södra halvklotet men gör ett rejält hopp till New South Wales i sydöstra Australien. Där hittar vi ett levande fossil, som upptäcktes så sent som 1994, vilket kan verka smått bisarrt. Särskilt i och med att växtplatsen ligger ynka 15 mil från Sydney, och för att det rör sig om ett träd som kan bli 40 m högt! Men, även i världen idag finns områden som är extremt otillgängliga och svåra att utforska. Eftersom det bara existerar något hundratal vilda träd gör man allt för att bevara dem. Det innebär också att man förökat den och spridit exemplar till, främst, botaniska trädgårdar på flera kontinenter. I San Francisco finns flera exemplar. De är fortfarande små, men växer snabbt till och ser ut att trivas utmärkt. Vilken är växten? Wollemia (Wollemia nobilis). Till släktingarna hör rumsgranen (Araucaria heterophylla), som de senaste åren åter blivit en populär lättskött rumsväxt. I framtiden kanske även wollemian kommer att synas i trädgårdshandeln (exemplar dyker upp redan nu, men betingar ofta ett högt pris). Oavsett så är det en mycket vacker barrväxt. I San Francisco är den planterad i en avdelning med "urtidsväxter", tillsammans med t.ex. kottepalmer, trädormbunkar och ginkgo. En kall vinter för några år sedan gick hårt åt en del av växterna just i den här delen, men det mesta har återhämtat sig.

San Franciscos svala och inte alltför torra medelhavsklimat gör att en mängd växter från vitt skilda delar av världen trivs sida vid sida. Stora delar av samlingarna är också strukturerade efter olika geografiska områden. Oavsett tid på året är San Franciscos Botaniska Trädgård värd ett besök. En av årets höjdpunkter är dock sen vinter/tidig vår, när magnoliablomningen når sitt klimax. Trädgården kan stoltsera med en av de största samlingarna av magnoliaarter utanför Kina. Här finns bland annat Nordamerikas äldsta exemplar av den praktfulla Campbellmagnolian (Magnolia campbellii), med tallriksstora blommor. För den som är intresserad krävs nog minst en hel dag för att känna att man "hunnit". Det finns inga restauranger eller caféer i själva trädgården, men biljetten räcker en hel dag, och matställen finns inte långt från trädgårdens huvudentré. Eller så beger man sig till den Japanska Teträdgården, som är en av de närmsta grannarna. Fast, då kanske du behöver ytterligare en dag för utforskning...

*Jag hittar inget erkänt svenskt namn, men det engelska namnet "serpentine manzanita" kommer av den bergart som ofta dominerar dess naturliga växtplats. Manzanita är ett samlingsnamn för busk- eller trädformiga arter inom släktet Arctostaphylos, som återfinns längs den nordamerikanska västkusten. Utbredningsområdet för hela gruppen med ca 100 arter är mer eller mindre koncentrerat till Kalifornien. Bladen har använts medicinskt, bären har ätits (färska, torkade eller malda till mjöl), och grenar och ved har använts för sina dekorativa kvaliteter. Flera av arterna växer på hög höjd där vintrarna ofta är både kalla och snörika. Möjligen skulle någon kunna klara av att växa i ett varmt läge i södra Sverige. Annars är de uppskattade prydnadsväxter i områden med medelhavsklimat. Deras torktålighet gör dem extra värdefulla.

I vintervila...

Vad är väl mer förlåtande än snö? Oskyldigt vit täcker den trädgården, skyddar det som växer i den, och döljer allt som inte hanns med under hösten. Trädgården är i skenbar vila (under tjälen pågår livet oavbrutet) och dess ägare planerar och drömmer om möjliga och omöjliga (?) projekt...