måndag 7 oktober 2013

Drömma kan man ju alltid...

Ibland blir man förälskad i en växt man vet att man inte har en chans att lyckas med. En sådan är kejsardahlian (Dahlia imperialis), som får även den största av våra trädgårdsdahlior att se ut som småvuxna dvärgar. Kejsardahlian kan man gå under eftersom den bildar stora buskar, på gränsen till små träd. Den som föredrar de riktigt storblommiga och färggranna är den kanske en besvikelse men enkla eleganta blommor i svalt lilarosa passar nog bättre på den här jätten.

Odlad i kruka i Sverige blir den i och för sig också rätt imponerande men utan en vinterträdgård modell större lär man knappast få se några blommor.

Det blir till att fortsätta njuta av den på resor till mildare klimat. I San Francisco syns den till här och var. Sen höst och vinter har man störst chans att få se den i blom.

Kejsardahlia (Dahlia imperialis) i San Francisco Botanical Garden

söndag 6 oktober 2013

Gula hösttankar...

Smörgula popplar (Populus deltoides) i New Mexico
"Gult är fult", brukar man säga. Det är knappast min favoritfärg, men det finns två tillfällen på året när jag kan frossa i gula nyanser, våren och hösten. Det är kanske då den gula färgen är mest välgörande, först innan det blir riktigt varmt och sen när det blir svalare igen. Kanske gör den sig också bäst när solen står lite lågt. Jag har åkt genom bergen i New Mexico under hösten och på eftermiddagen händer något i det närmaste magiskt. Himlens färg djupnar och alla andra färger ökar i intensitet. Mitt på dagen känns allt mycket blekare.

Många av höstens gula blommor är riktiga höjdare på mer än ett sätt. Många är storvuxna och pampiga. Septembersolrosen (Helianthus 'Lemon Queen') blir dryga två meter, liksom flera av rudbeckiorna. Ålandsroten (Inula helenium) är en sympatiskt lättodlad, men sällan sedd sensommarblommare. En annan ovanlig men spännande gul höstblommare är vaxklockan (Kirengeshoma sp.), som närmast liknar ett lejongap gjort av ljusgult skumgummi! Den blommar kanske något sent för de nordligare delarna men koreansk vaxklocka (Kirengeshoma palmata Koreana-Gruppen) brukar gå fram i ett skuggigt läge. Fin tillsammans med t.ex. rododendron och funkior.

Strålrudbeckia (Rudbeckia fulgida var. sullivantii 'Goldsturm')
hör till de mest lättodlade
Ålandsrot (Inula helenium), en av
sensommarens gula höjdare
Björken färgas lysande gul som final innan bara de vita svartfläckade stammarna blir kvar. Från Nordamerika kommer virginiapoppeln (Populus deltoides) som färgar bl.a. New Mexicos floddalar gyllene. Flera poppelarter blir gula på hösten. Bor man i landets sydligare delar kan man njuta av smörgul ginkgo. Norröver kan vi glädja oss åt näverhäggen (Prunus maackii), som sympatiskt nog trivs bättre i norr än i söder och tillhör kategorin träd som är dekorativa året runt.

För den som vill ha det gult uppåt väggarna så är klätterhortensian (Hydrangea anomala ssp. petiolaris) ett bra val.

Många prydnadsgräs och andra perenner får också gula höstfärger.

När solen lyser med sin frånvaro får man bjuda in den i trädgården!



torsdag 26 september 2013

Några röda tankar om hösten...

Snöbollsbuske (Viburnum opulus 'Pohjan Neito') i flammande
höstskrud.
Hösten är de exotiska färgernas tid. Ofta frågar man efter lysande röda och orange blommor, vilket den svenska naturen är minst sagt snål med. Även bland härdiga, fleråriga trädgårdsväxter är det relativt ovanliga färger. I varmare områden, där t.ex. kolibrier pollinerar blommorna hör den röda färgen däremot till vanligheten. Våra humlor och bin lockas inte på samma sätt av den, alltså finns det heller ingen anledning att de blommande växter som lever här ska vara röda.

Den tid på året vi däremot kan frossa i rött i trädgården, även i kalla klimat, är på hösten. Många buskar och en del träd färgas lysande röda, lägg därtill alla röda bär och frukter. Det är, paradoxalt nog, när kylan kommer smygande och vintern sakta kommer nalkandes, som en nordisk trädgård fylls av de tropiska färgerna. När solen står lågt och dess sken blir mer gyllene får den svenska hösten extra värme och lyskraft. En liten gnutta kyligt gentianablått får det varma att kännas ännu mer intensivt...

Några växter som gör hösten rödtonad:

Lönnar, många sorter (Acer spp.)
Häggmispel (Amelanchier spp.)
Aronior (Aronia spp.)
Koreansk berberis (Berberis koreana), klasar av röda bär som extra bonus
Häckberberis (Berberis thunbergii i sorter)
Benved, de flesta lövfällande arter (Euonymus spp.)
Stor häxal (Fothergilla major)
Nävor, vissa sorter (T.ex. Geranium macrorrhizum, G. pratense 'Midnight Reiter', G. wlassovianum)
Vildvin (Parthenocissus spp.)
Kinesisk gulros (Rosa hugonis)
Rönnar -vissa sorter- (Sorbus spp., särskilt S. 'Dodong')
Björkspirea (Spiraea betulifolia 'Tor' och 'Umeå')
Dvärgsyren (Syringa meyeri 'Palibin')
Sammetssyren (Syringa patula 'Miss Kim')
Blåbär, vilda och odlade (Vaccinium spp.)
Olvon, vissa sorter (Viburnum spp.)

torsdag 8 augusti 2013

Så var det plötsligt randigt...

Diskreta men vackra strimmor
Antagligen är det så att när man omges av en mängd av samma så upptäcker man lättare det avvikande. Ibland ett flertal helt vanligt grönbladiga jättetåtlar (Molinia caerulea ssp. arundinacea) så stod plötsligt en planta med gulstrimmiga blad. Brokbladiga gräs finns det rätt gott om, bland annat jättetåtelns betydligt mindre släkting brokbladig blåtåtel (Molinia caerulea 'Variegata'), men hittills ingen sort av den förra. Nu har den här plantan en rätt diskret brokighet eftersom strimmorna inte täcker så stor del av bladet och dessutom är gul, inte lysande vit. Den kanske tydligaste skillnaden jämfört med ursprunget är att stänglarna som bär upp de graciösa stänglarna också är gula, istället för mörkt gröna, som hos de grönbladiga sorterna. Det ger fin kontrast mot de mörka stänglarna hos rosenflockeln, dess närmaste granne.

Särskilt för oss som bor en bit upp i landet är det trevligt med härdiga storvuxna gräs. Det är inte något vi är alltför bortskämda med. Nu vore det intressant att se plantan bredvid en "normal" helgrön för att se hur stor skillnaden egentligen är. Ofta har brokbladiga former av vanligtvis gröna växter lätt att gå tillbaka till ursprunget. Det återstår att se om det händer i det här fallet, men hittills verkar det vara en stabil förändring.

Om den har något egentligt trädgårdsvärde återstår att se. Om det skulle finnas ett bredare intresse så kanske plantan är värd att föröka, ge ett namn och sprida. Annars förblir den en parentes, om än en, i mitt tycke, mycket trevlig sådan...
Än har inte ränderna gått ur...

Skira gula stänglar


tisdag 6 augusti 2013

För tråkig, trist och banal?...

Det finns vissa växter som ytterst sällan verkar ge upphov till yttringar som visar på några varmare känslor. Det behöver inte vara besvärliga ogräs, eller växter som sällan lyckas så bra. Ibland blir en växt för vanlig och man glömmer bort dess förtjänster.

En egentligen mycket användbar växt är bergenian. Vanligt förekommande i äldre trädgårdar där den hållit stånd under årtionden och ofta tagit stora områden i anspråk. Ja, blomningen är kort, men tidig och ett trevligt komplement till vårens lökväxter. Ja, den är "bara" grön, men det gör den till en bra kontrastväxt. Ja, den breder ut sig, men den är grön året om och håller undan ogräs bra.

Strävbergenia (Bergenia ciliata)
Eftersom den klarar av många lägen från sol till skugga borde den vara en betydligt mer uppskattad "allroundväxt" Det finns flera olika sorter på marknaden. Blommorna kan vara alltifrån vita till intensivt mörkrosa, även någon dubbelblommande sort finns. Bladen är i allmänhet runda men även sorter med avlånga blad finns, dessutom skiftar några från grönt till mörkt purpurrött under höst och vinter. En sort som jag hittills inte sett i Sverige men som borde kunna vinna anhängare är 'Lunar Glow'. Blommorna är mörkrosa, vilket ger fin kontrast till bladen som under vår och försommar är lysande limegula!

Den personliga favoriten är nog strävbergenian (Bergenia ciliata) som, i motsats till de flesta andra arter och sorter, inte har de typiskt blanka bladen. Formen är den klassiskt runda men strävbergenians blad är täckta med grova hår, vilket gör dem just sträva. Bladnerverna är också framträdande. Den verkar vara i princip lika lättodlad som den vanliga hjärtbergenian (Bergenia cordifolia) men kanske att tillväxten är något långsammare. Blommorna är ljust rosavita.

Ibland kan det vara bra att omvärdera det vi tar för givet eller känner är för vanligt för att vara intressant. Istället för att avfärda "tråkiga" växter så fort namnet nämns så kanske man ibland bör se till deras egenskaper och förtjänster först. Att vissa växter ratas trots att de har mycket som talar för dem beror ofta på att de inte använts på ett inspirerat sätt. Hur många växter har inte degraderats till "institutionsväxter" bara för att de är lättodlade och tacksamma? Ibland behövs inte mer än att hitta en spännande och intressant granne...

Om bergenian fortfarande känns hopplöst tråkig så kanske det engelska namnet kan roa. I engelsktalande länder kallas den för "pig squeek"...

torsdag 1 augusti 2013

Men vad nu då?...

'Stanwell Perpetual' i "originalutförande"
Oavsett om man tror på evolution eller inte så är naturens förmåga att skapa variation fascinerande. I trädgårdssammanhang har människan i många fall ett finger med i spelet, även om vår känsla av kontroll ofta är överdriven.

Våra trädgårdsrosor är i de flesta fall produkter av lång tids selektion, medvetna korsningar där arter som aldrig träffats i naturen förts samman, eller, vilket historiskt varit viktigt, den lyckliga slumpen. Det är långt ifrån ovanligt att en gren på en sort plötsligt muterar och ändrar t.ex. blomfärg eller växtsätt. En låg ros kan plötsligt förvandlas till en som klänger och den som var vit kan plötsligt vara röd! I rosvärlden kallas det att rosen "sportar". Man kan väl se det som att evolutionen försöker springa ifrån den genom att skapa något nytt. Lika vanligt är det att en sport går tillbaka till sitt ursprung.

Vissa rosor verkar vara mer benägna än andra att bjuda på överraskningar. Den klassiska 'Queen Elisabeth' är ett bra exempel. Den har givit upphov till bl.a. en röd och en gul variant. Bland de nyare kan nämnas den klasblommiga 'Bonica '82', som gett upphov till 'Royal Bonica' med mörkare färg och tätare blomma, samt den klättrande 'Climbing Bonica'!

Det är långt ifrån alltid en ny sport tas tillvara och kommer ut på marknaden. Det som krävs är att den ska vara tillräckligt unik och odlingsvärd, inte lätt när det finns tusentals sorter att konkurrera med!

Den något "förenklade" versionen...
Frågan är nu om det skulle vara intressant med en mer enkelblommande form av en av de mer populära gammaldags rosorna. 'Stanwell Perpetual' är en härdig och i de flesta hänseenden sympatisk bekantskap. Nu kan blommorna hos sorten variera en del i hur tätt fyllda de är men bland "syskonplantor" som alla haft samma förhållanden dök plötsligt en planta med nästan helt enkla blommor upp. Personligen tycker jag att det är vacker med rosor där ståndarna och pistillerna är prydligt exponerade i mitten. Om den skulle visa sig lika blomrik och lättodlad som originalet så torde den vara, i mitt tycke åtminstone, en odlingsvärd ros. Än så länge så ger alla knoppar upphov till likartade blommor men tiden får utvisa om det är en stabil förändring. Extra intressant känns den eftersom 'Stanwell Perpetual' knappt har några avkomlingar alls.

torsdag 18 juli 2013

En mossig och en krusig...

Det är inte bara själva blomman som fått uppmärksamhet under rosförädlingens gång. Några gånger har fascinerande avarter tagits till vara. Kanske var det mer sannolikt att man gjorde det den gång då de allra flesta trädgårdsrosor enbart blommade i en period per sommar. Det blev helt enkelt något mer att avnjuta och studera.

Den första mossrosen gjorde sin entré för åtminstone 200 år sen. Det exakta året är höljt i dunkel. Vad de har gemensamt är att knoppar och fruktämnen (ofta även blomskaft) är täckta med vad som med lite fantasi liknar mossa. Det är växten själv som producerar utväxten och den kan vara allt från vass och taggig till riktigt mosslik. Hur tät "mossan" är varierar starkt. Ofta har den en hartslik behaglig doft. Det finns olika sätt att klassificera dem men jag väljer att kalla alla med liknande utväxter för mossrosor och sen får de lärde tvista bäst de vill.

'William Lobb' med mossbelupna knoppar
Sitt största uppsving fick mossrosorna under den viktorianska eran i England. Då fanns en mängd sorter men de flesta är idag försvunna. De som finns kvar är sannolikt de bästa och/eller mest intressanta. Det finns några moderna sorter men den ende rosförädlare som i någon större utsträckning intresserat sig för dem är den i Sverige mer eller mindre helt okände Ralph S. Moore. Han tog bl.a. fram flera miniatyrmossrosor. Till skillnad mot de flesta gamla sorter så blommar de moderna flera gånger eller kontinuerligt under säsongen.

I Svenska handelsträdgårdar kan man hitta lite mer än en handfull sorter, om man har tur. En favorit är den vin-blå-röd-violetta 'William Lobb'. Liksom många rosor i liknande färg skiftar färgspelet från dag till dag, ibland även under dagens lopp, beroende på sol, luftfuktighet o.s.v. I kvällningen ser den ofta i det närmaste blå ut. Doft finns där också och knopparna är trevligt mossiga. I likhet med många andra mossrosor har den rejält taggiga grenar. Blomningen pågår under cirka tre veckor under juli månad. I många böcker står det att mossrosor inte kan sätta nypon. Det är sant för många sorter (särskilt kanske de som är närmast besläktade med centifolierosorna), men inte 'William Lobb'. Sorten sätter ofta rikligt med nypon, även om de inte alltid mognar fram i kallare zoner. Sorten presenterades för allmänheten 1855.

'Cristata'
Sen var det den "krusiga" rosen. 'Cristata', 'Crested Moss', 'Crested Provence', Châpeau de Napoleon', 'Napoleons Hatt', kärt barn har många namn, var länge ett unikum inom rosvärlden. 'Cristata' upptäcktes 1827 av en viss herr Kirche, från Schweiz. Det speciella med den är att foderbladens kanter är förstorade och krusade likt persilja. Innan knopparna slår ut är de trekantiga och liknar små napoleonhattar, därav dess alternativa namn. När den slår ut förvandlas den till en kalssisk "mormorsros", tätt fylld och med sagolik doft. Liksom andra centifolierosor (det är här den hör hemma) blommar den i en period per sommar. Grenarna är rätt veka så lite stöttning kan vara på sin plats.

Här verkar de tidiga rosförädlarna stött på patrull. 'Cristata' vägrar i princip att sätta nypon och de gånger de uppträder så är de oftast tomma på frön. Att försöka hitta pollen i de tätt fyllda blommorna är inte heller lätt. En av få som lyckats är den tidigare nämnde Ralph S. Moore. Genom hans arbete så har ett par sorter kommit på marknaden, men de finns (mig veterligen) inte att få tag på i Sverige.
Busken pryds av mängder av små kruskantade napoleon-
hattar, som väntar på att spricka ut till bulliga doftande
blommor

Slutsatsen blir att det finns mycket mer hos en ros än "bara" blomman. Ibland behöver vi nog komma lite närmare inpå växterna i våra trädgårdar för att riktigt uppskatta dem.

Hm, jag undrar om inte nästa kapitel ska få handla om något de flesta ogillar mest med rosorna, taggarna...