En mossig och en krusig...

Det är inte bara själva blomman som fått uppmärksamhet under rosförädlingens gång. Några gånger har fascinerande avarter tagits till vara. Kanske var det mer sannolikt att man gjorde det den gång då de allra flesta trädgårdsrosor enbart blommade i en period per sommar. Det blev helt enkelt något mer att avnjuta och studera.

Den första mossrosen gjorde sin entré för åtminstone 200 år sen. Det exakta året är höljt i dunkel. Vad de har gemensamt är att knoppar och fruktämnen (ofta även blomskaft) är täckta med vad som med lite fantasi liknar mossa. Det är växten själv som producerar utväxten och den kan vara allt från vass och taggig till riktigt mosslik. Hur tät "mossan" är varierar starkt. Ofta har den en hartslik behaglig doft. Det finns olika sätt att klassificera dem men jag väljer att kalla alla med liknande utväxter för mossrosor och sen får de lärde tvista bäst de vill.

'William Lobb' med mossbelupna knoppar

Sitt största uppsving fick mossrosorna under den viktorianska eran i England. Då fanns en mängd sorter men de flesta är idag försvunna. De som finns kvar är sannolikt de bästa och/eller mest intressanta. Det finns några moderna sorter men den ende rosförädlare som i någon större utsträckning intresserat sig för dem är den i Sverige mer eller mindre helt okände Ralph S. Moore. Han tog bl.a. fram flera miniatyrmossrosor. Till skillnad mot de flesta gamla sorter så blommar de moderna flera gånger eller kontinuerligt under säsongen.

I Svenska handelsträdgårdar kan man hitta lite mer än en handfull sorter, om man har tur. En favorit är den vin-blå-röd-violetta 'William Lobb'. Liksom många rosor i liknande färg skiftar färgspelet från dag till dag, ibland även under dagens lopp, beroende på sol, luftfuktighet o.s.v. I kvällningen ser den ofta i det närmaste blå ut. Doft finns där också och knopparna är trevligt mossiga. I likhet med många andra mossrosor har den rejält taggiga grenar. Blomningen pågår under cirka tre veckor under juli månad. I många böcker står det att mossrosor inte kan sätta nypon. Det är sant för många sorter (särskilt kanske de som är närmast besläktade med centifolierosorna), men inte 'William Lobb'. Sorten sätter ofta rikligt med nypon, även om de inte alltid mognar fram i kallare zoner. Sorten presenterades för allmänheten 1855.

'Cristata'

Sen var det den "krusiga" rosen. 'Cristata', 'Crested Moss', 'Crested Provence', Châpeau de Napoleon', 'Napoleons Hatt', kärt barn har många namn, var länge ett unikum inom rosvärlden. 'Cristata' upptäcktes 1827 av en viss herr Kirche, från Schweiz. Det speciella med den är att foderbladens kanter är förstorade och krusade likt persilja. Innan knopparna slår ut är de trekantiga och liknar små napoleonhattar, därav dess alternativa namn. När den slår ut förvandlas den till en kalssisk "mormorsros", tätt fylld och med sagolik doft. Liksom andra centifolierosor (det är här den hör hemma) blommar den i en period per sommar. Grenarna är rätt veka så lite stöttning kan vara på sin plats.

Här verkar de tidiga rosförädlarna stött på patrull. 'Cristata' vägrar i princip att sätta nypon och de gånger de uppträder så är de oftast tomma på frön. Att försöka hitta pollen i de tätt fyllda blommorna är inte heller lätt. En av få som lyckats är den tidigare nämnde Ralph S. Moore. Genom hans arbete så har ett par sorter kommit på marknaden, men de finns (mig veterligen) inte att få tag på i Sverige.

Busken pryds av mängder av små kruskantade napoleon-
hattar, som väntar på att spricka ut till bulliga doftande
blommor

Slutsatsen blir att det finns mycket mer hos en ros än "bara" blomman. Ibland behöver vi nog komma lite närmare inpå växterna i våra trädgårdar för att riktigt uppskatta dem.

Hm, jag undrar om inte nästa kapitel ska få handla om något de flesta ogillar mest med rosorna, taggarna...