Svartögda Susanna och hennes snygga systrar...

Svartöga (Thunbergia alata)

Svartöga (Thunbergia alata) kallas i engelsktalande länder oftast black eyed Susan, alltså svartögda Susanna. Hm, det låter kanske lite svartsjukt på svenska... I vilket fall så är det en vacker afrikanska.

Hos oss är svartöga en sympatisk och tacksam (hos oss) ettårig slingerväxt, vanligtvis med orangea blommor med svart mitt, men de kan lika gärna vara gula eller vita, med eller utan öga. För ett antal år sen kom sorten 'African Sunset', som har blommor i sköna solnedgångsfärger.

Klockthunbergia (T. grandiflora)

Svartöga har några riktigt snygga, men ovanliga, släktingar. Till dem hör en av mina favoritväxter (trots att jag hittills inte ens odlat den själv), nämligen klockthunbergian (Thunbergia grandiflora). Bördig från relativt varma delar av Asien kräver den liknande behandling som t.ex. citrus och oliv, med ljus och lite sval övervintring. Den som har ett inglasat frostfritt utrymme har här ett, än så länge, rätt okänt paradnummer. Den går även att odla som ettårig om man lyckas få tag på frön. Det finns också en utsökt vitblommande form, men frågan är om inte det lavendelblå originalet är vackrast.

Hos oss är klockthunbergian en skönhet som kräver omsorg för att överleva i ett kargt klimat. I Australien räknas den däremot som ett allvarligt ogräs!

Praktthunbergia (T. mysorensis)

En annan av svartögats kusiner är praktthunbergian (Thunbergia mysorensis), en växt som är både praktfull och bisarr. Blomklasarna gör att den ser ut lite som en korsning mellan lejongap och gullregn. Det är en praktfull primadonna från södra Indien. Där är det inte bin som pollinerar den utan fåglar. För att lyckas med den krävs nog ett uppvärmt växthus, men visst vore den värd ett försök. I rätt miljö kan den bli mycket omfångsrik. Uppgifterna varierar men den ska i hemlandet kunna få rankor 6-10 m långa. Exemplaret på bilden växer på en liten pergola i San Franciscos Conservatory of Flowers.

Thunbergiasläktet är intressant för oss svenskar på grund av namnet. Släktet är uppkallat efter den svenske botanikern Carl Peter Thunberg.

Älskliga Ellen...

Utanför fönstret är det (till slut) vitt och vinter, men det känns som att hösten bara precis tagit slut, trots att vi har kommit mer än en vecka in på det nya året. Jag dröjer kvar lite i hösten innan jag tacklar nästa årstid.

I den norra halvan av landet är ofta höstastrar (Aster (Novi-belgii-Gruppen)) ett osäkert kort, som sätter knopp tidigt men knappt hinner blomma innan snön kommer. Det bästa är kanske att se sig om efter vad som finns i grannskapets trädgårdar. Ofta kan man hitta plantor som funnits länge på orten och som man kan vara säker på att de faktiskt hinner blomma åtminstone de allra flesta år.

Tyvärr är det svårt att veta vilka av de sorter som finns i handeln som är riktigt bra. Från Finland kommer sorten 'Ellen' (tidigare kallad "tidig röd"). Den kan vara svår att hitta då den inte verkar finna hos någon svensk perennaodlare än. Den förgyller höstträdgården med sina halvfyllda lilarosa blommor. En trevlig snittblomma och verkar, enligt min erfarenhet, sällan angripas av mjöldagg (ofta ett gissel i torra lägen).

Blir ca 70 cm här och är stabil.

Lättare att få tag i är den lilla oktoberastern (Aster dumosus) 'Early Blue'. Sitt svenska namn till trots så bör den hinna blomma i en stor del av Norrland. Som sortnamnet säger är den just tidig och är definitivt igång med att producera en mängd blå blommor redan rätt tidigt i september. Den hör däremot inte till de högrestas skara med sina 30 cm, men just det kanske bara gör den mer användbar. Den tar inte för stor plats och gör inte mycket väsen av sig förrän blommorna slår ut. Det sagt så är bladverket dekorativt mörkgrönt, så den skämmer inte ut sig innan heller.

I äldre trädgårdar finns ofta olika typer av senblommande astrar, i allmänhet med enkla ljuslila blommor. Tyvärr sprider sig många i det närmaste ogräsartat och är mindre lämpade för mer städade rabatter. Tillsammans med andra kraftigväxande "mormorsperenner" (t.ex. lysing, toppklocka, såpnejlika m.m.) bör de kunna odlas med framgång och vara ett värdefullt tillskott, framför allt i den norra halvan av Sverige. Även hos flera kommersiella perennaodlare börjar flera mer eller mindre oförädlade asterarter att dyka upp. Ofta är de småblommiga och bäst använda i drivor för masseffektens skull. Flera är ypperliga utfyllnadsväxter.

Den sköna 'Ellen'

Drömma kan man ju alltid...

Ibland blir man förälskad i en växt man vet att man inte har en chans att lyckas med. En sådan är kejsardahlian (Dahlia imperialis), som får även den största av våra trädgårdsdahlior att se ut som småvuxna dvärgar. Kejsardahlian kan man gå under eftersom den bildar stora buskar, på gränsen till små träd. Den som föredrar de riktigt storblommiga och färggranna är den kanske en besvikelse men enkla eleganta blommor i svalt lilarosa passar nog bättre på den här jätten.

Odlad i kruka i Sverige blir den i och för sig också rätt imponerande men utan en vinterträdgård modell större lär man knappast få se några blommor.

Det blir till att fortsätta njuta av den på resor till mildare klimat. I San Francisco syns den till här och var. Sen höst och vinter har man störst chans att få se den i blom.

Kejsardahlia (Dahlia imperialis) i San Francisco Botanical Garden

Gula hösttankar...

Smörgula popplar (Populus deltoides) i New Mexico

"Gult är fult", brukar man säga. Det är knappast min favoritfärg, men det finns två tillfällen på året när jag kan frossa i gula nyanser, våren och hösten. Det är kanske då den gula färgen är mest välgörande, först innan det blir riktigt varmt och sen när det blir svalare igen. Kanske gör den sig också bäst när solen står lite lågt. Jag har åkt genom bergen i New Mexico under hösten och på eftermiddagen händer något i det närmaste magiskt. Himlens färg djupnar och alla andra färger ökar i intensitet. Mitt på dagen känns allt mycket blekare.

Många av höstens gula blommor är riktiga höjdare på mer än ett sätt. Många är storvuxna och pampiga. Septembersolrosen (Helianthus 'Lemon Queen') blir dryga två meter, liksom flera av rudbeckiorna. Ålandsroten (Inula helenium) är en sympatiskt lättodlad, men sällan sedd sensommarblommare. En annan ovanlig men spännande gul höstblommare är vaxklockan (Kirengeshoma sp.), som närmast liknar ett lejongap gjort av ljusgult skumgummi! Den blommar kanske något sent för de nordligare delarna men koreansk vaxklocka (Kirengeshoma palmata Koreana-Gruppen) brukar gå fram i ett skuggigt läge. Fin tillsammans med t.ex. rododendron och funkior.

Strålrudbeckia (Rudbeckia fulgida var. sullivantii 'Goldsturm')
hör till de mest lättodlade

Ålandsrot (Inula helenium), en av
sensommarens gula höjdare

Björken färgas lysande gul som final innan bara de vita svartfläckade stammarna blir kvar. Från Nordamerika kommer virginiapoppeln (Populus deltoides) som färgar bl.a. New Mexicos floddalar gyllene. Flera poppelarter blir gula på hösten. Bor man i landets sydligare delar kan man njuta av smörgul ginkgo. Norröver kan vi glädja oss åt näverhäggen (Prunus maackii), som sympatiskt nog trivs bättre i norr än i söder och tillhör kategorin träd som är dekorativa året runt.

För den som vill ha det gult uppåt väggarna så är klätterhortensian (Hydrangea anomala ssp. petiolaris) ett bra val.

Många prydnadsgräs och andra perenner får också gula höstfärger.

När solen lyser med sin frånvaro får man bjuda in den i trädgården!

Några röda tankar om hösten...

Snöbollsbuske (Viburnum opulus 'Pohjan Neito') i flammande
höstskrud.

Hösten är de exotiska färgernas tid. Ofta frågar man efter lysande röda och orange blommor, vilket den svenska naturen är minst sagt snål med. Även bland härdiga, fleråriga trädgårdsväxter är det relativt ovanliga färger. I varmare områden, där t.ex. kolibrier pollinerar blommorna hör den röda färgen däremot till vanligheten. Våra humlor och bin lockas inte på samma sätt av den, alltså finns det heller ingen anledning att de blommande växter som lever här ska vara röda.

Den tid på året vi däremot kan frossa i rött i trädgården, även i kalla klimat, är på hösten. Många buskar och en del träd färgas lysande röda, lägg därtill alla röda bär och frukter. Det är, paradoxalt nog, när kylan kommer smygande och vintern sakta kommer nalkandes, som en nordisk trädgård fylls av de tropiska färgerna. När solen står lågt och dess sken blir mer gyllene får den svenska hösten extra värme och lyskraft. En liten gnutta kyligt gentianablått får det varma att kännas ännu mer intensivt...

Några växter som gör hösten rödtonad:

Lönnar, många sorter (Acer spp.)
Häggmispel (Amelanchier spp.)
Aronior (Aronia spp.)
Koreansk berberis (Berberis koreana), klasar av röda bär som extra bonus
Häckberberis (Berberis thunbergii i sorter)
Benved, de flesta lövfällande arter (Euonymus spp.)
Stor häxal (Fothergilla major)
Nävor, vissa sorter (T.ex. Geranium macrorrhizum, G. pratense 'Midnight Reiter', G. wlassovianum)
Vildvin (Parthenocissus spp.)
Kinesisk gulros (Rosa hugonis)
Rönnar -vissa sorter- (Sorbus spp., särskilt S. 'Dodong')
Björkspirea (Spiraea betulifolia 'Tor' och 'Umeå')
Dvärgsyren (Syringa meyeri 'Palibin')
Sammetssyren (Syringa patula 'Miss Kim')
Blåbär, vilda och odlade (Vaccinium spp.)
Olvon, vissa sorter (Viburnum spp.)

Så var det plötsligt randigt...

Diskreta men vackra strimmor

Antagligen är det så att när man omges av en mängd av samma så upptäcker man lättare det avvikande. Ibland ett flertal helt vanligt grönbladiga jättetåtlar (Molinia caerulea ssp. arundinacea) så stod plötsligt en planta med gulstrimmiga blad. Brokbladiga gräs finns det rätt gott om, bland annat jättetåtelns betydligt mindre släkting brokbladig blåtåtel (Molinia caerulea 'Variegata'), men hittills ingen sort av den förra. Nu har den här plantan en rätt diskret brokighet eftersom strimmorna inte täcker så stor del av bladet och dessutom är gul, inte lysande vit. Den kanske tydligaste skillnaden jämfört med ursprunget är att stänglarna som bär upp de graciösa stänglarna också är gula, istället för mörkt gröna, som hos de grönbladiga sorterna. Det ger fin kontrast mot de mörka stänglarna hos rosenflockeln, dess närmaste granne.

Särskilt för oss som bor en bit upp i landet är det trevligt med härdiga storvuxna gräs. Det är inte något vi är alltför bortskämda med. Nu vore det intressant att se plantan bredvid en "normal" helgrön för att se hur stor skillnaden egentligen är. Ofta har brokbladiga former av vanligtvis gröna växter lätt att gå tillbaka till ursprunget. Det återstår att se om det händer i det här fallet, men hittills verkar det vara en stabil förändring.

Om den har något egentligt trädgårdsvärde återstår att se. Om det skulle finnas ett bredare intresse så kanske plantan är värd att föröka, ge ett namn och sprida. Annars förblir den en parentes, om än en, i mitt tycke, mycket trevlig sådan...

Än har inte ränderna gått ur...

Skira gula stänglar

För tråkig, trist och banal?...

Det finns vissa växter som ytterst sällan verkar ge upphov till yttringar som visar på några varmare känslor. Det behöver inte vara besvärliga ogräs, eller växter som sällan lyckas så bra. Ibland blir en växt för vanlig och man glömmer bort dess förtjänster.

En egentligen mycket användbar växt är bergenian. Vanligt förekommande i äldre trädgårdar där den hållit stånd under årtionden och ofta tagit stora områden i anspråk. Ja, blomningen är kort, men tidig och ett trevligt komplement till vårens lökväxter. Ja, den är "bara" grön, men det gör den till en bra kontrastväxt. Ja, den breder ut sig, men den är grön året om och håller undan ogräs bra.

Strävbergenia (Bergenia ciliata)

Eftersom den klarar av många lägen från sol till skugga borde den vara en betydligt mer uppskattad "allroundväxt" Det finns flera olika sorter på marknaden. Blommorna kan vara alltifrån vita till intensivt mörkrosa, även någon dubbelblommande sort finns. Bladen är i allmänhet runda men även sorter med avlånga blad finns, dessutom skiftar några från grönt till mörkt purpurrött under höst och vinter. En sort som jag hittills inte sett i Sverige men som borde kunna vinna anhängare är 'Lunar Glow'. Blommorna är mörkrosa, vilket ger fin kontrast till bladen som under vår och försommar är lysande limegula!

Den personliga favoriten är nog strävbergenian (Bergenia ciliata) som, i motsats till de flesta andra arter och sorter, inte har de typiskt blanka bladen. Formen är den klassiskt runda men strävbergenians blad är täckta med grova hår, vilket gör dem just sträva. Bladnerverna är också framträdande. Den verkar vara i princip lika lättodlad som den vanliga hjärtbergenian (Bergenia cordifolia) men kanske att tillväxten är något långsammare. Blommorna är ljust rosavita.

Ibland kan det vara bra att omvärdera det vi tar för givet eller känner är för vanligt för att vara intressant. Istället för att avfärda "tråkiga" växter så fort namnet nämns så kanske man ibland bör se till deras egenskaper och förtjänster först. Att vissa växter ratas trots att de har mycket som talar för dem beror ofta på att de inte använts på ett inspirerat sätt. Hur många växter har inte degraderats till "institutionsväxter" bara för att de är lättodlade och tacksamma? Ibland behövs inte mer än att hitta en spännande och intressant granne...

Om bergenian fortfarande känns hopplöst tråkig så kanske det engelska namnet kan roa. I engelsktalande länder kallas den för "pig squeek"...