Joy to the World!

Växtförädling tar tid. Det är inte bara att hitta en fantastisk planta och sen börja sälja den. Det krävs år av tester för att avgöra om det man fått fram faktiskt platsar på marknaden. Är sorten tillräckligt unik? Är den verkligen bättre än det som redan finns? Sedan ska den förökas i tillräcklig mängd för att kunna säljas så det kanske inte är så underligt att, trots att den korsades fram redan 1977, så släpptes inte 'Prairie Joy' på marknaden förrän 1990.

Sorten togs fram av Henry H. Marshall i Kanada och är således en av de s.k. kanadensiska rosorna (en benämning jag verkligen avskyr, men mer om det vid ett senare tillfälle...). 'Prairie Joy' är kanske inte den mest kända av de kanadensiska sorterna men borde vara det. Den är "lagom" i storleken, ca 1-1,5 m, växtsättet är städat, grenarna måttligt taggiga, blommorna vackert formade, den remonterar och det dekorativa bladverket håller sig oftast friskt (inte fallet med alla kanadensare, särkilt inte i de södra delarna av landet). Härdig till zon VI är den också! Den enda egentliga nackdelen är att doft mer eller mindre saknas.

Släktträdet är intressant och innehåller tehybrider, floribundor, wichurana-hybrider och vildarterna Rosa suffulta, R. spinosissima och R. laxa Retzius. Det är alltså en rätt häftig cocktail, som har gett upphov till en mycket sympatisk ros. Utseendet balanserar mellan modernt och gammaldags, vilket ger den ett visst släktskap med de s.k. "engelska" rosorna framtagna av David Austin, men med bättre härdighet.

'Prairie Joy' bör fortfarande ha en chans att bli populär. Den har mycket av det som efterfrågas. Det som kanske ligger den lite i fatet är färgen, rosa rosor finns det gott om, men det här är en riktigt bra rosa ros! Den har vissa likheter med den klassiska 'Louise Odier' men utan dess sjukdomsproblem.

Fler borde testa 'Prairie Joy' i rabatten, inblandad i lägre buskage eller varför inte som häck?