Rosen med samma namn är lätt att förälska sig i men den kärleken torde i de allra flesta fall få ett lyckligt slut.
Engelsmannen David Austin har vigt sitt liv åt att förena gammalt med nytt. Gammaldags rosor har ofta doft och vackra bulliga, tätt fyllda blommor. Däremot är färgskalan begränsad och större delen av dem blommar bara en period per sommar (om än oftast mycket rikt). De moderna rosorna har ett brett färgspektra och blommar mer eller mindre kontinuerligt. Tyvärr såg man under lång tid mest till blommans färg och form, vilket har gjort att bara ett fåtal har stark doft.Det David Austin har gjort är att korsa gammaldags och moderna sorter och fått fram moderna rosor med de gammeldags rosornas doft och blomform men med en modern färgskala och förmåga att blomma om. I det hela är det ett lyckat recept men tyvärr räcker inte härdigheten särskilt långt upp i Sverige. Det finns dock undantag.
Ett lysande sådant är just 'Leander', en närmast schizofren ros! Bara att beskriva färgen bereder stora svårigheter eftersom den är så variabel. Den kan vara allt från rosa till orangeaprikos med bruna toner. Det är just en av tjusningarna med den. Blomman är dock alltid vacker, rundad och tätt fylld. Doftar gör den naturligtvis också. Blomningen är remonterande snarare än kontinuerlig.
Bladverket är vackert, modernt men halvmatt (vilket tilltalar mig personligen) och, för att vara en modern ros, rätt friskt.
Det luriga med många av de engelska rosorna (det namn Austin själv myntat för sina skapelser) är att räkna ut hur de växer. I ett varmt klimat är 'Leander' en rätt pampig klätterros medan den i zon IV-V snarare blir en kraftig rabattros kring metern hög. Sensommarblomningen sker ofta på kraftiga skott som kommer ända nerifrån.
Andra engelska rosor värda att prova i lite kärvare klimat är 'Abraham Darby', Crown Princess Margareta', 'Graham Thomas', 'Mary Rose', 'Winchester Cathedral' och 'Wild Edric'. Alla blommar om pålitligt, vilket gör att det inte spelar nån roll om de fryser ner en del.
Trots att ett av målen får David Austins förädlingsarbete varit återblommande rosor så finns några engångsblommande sorter som är väl värda att odla. De är dessutom generellt härdigare än övriga sorter. Den kanske bästa och vackraste är rosen som startade det hela, nämligen den rosa 'Constance Spry', vars doft ska påminna om myrra! Den intresserade bör också försöka få tag i den vinröda 'Chianti' och den ljuvliga rosavita 'Shropshire Lass'. Den sistnämnda är tyvärr idag svår att få tag i. Den är en något märklig, men lyckad, korsning mellan en klassisk tehybrid ('Madame Butterfly') och en albaros ('Mme Legras de St. Germain').
En häftig ros! Ja, hela konceptet med att korsa gammaldags rosor med moderna är intressant, men det skulle nog behövas någon som gjorde det speciellt för norra Europa. Dornröschen som du skrev om nedan är ju ett lyckat exempel på kombination av gammalt och nytt, liksom även Frühlingsserien där dock remonteringen inte kom med. Vi har ju superhärdiga rosor som kanelros och finnros som skulle kunna låna sina härdiga gener till korsningar med remonterande sorter mycket mer än hittills. Men vi kan ju tills vidare använda oss av de kanadensiska sorterna där man har gjort just detta, med prärieros och rugosor tillsammans med moderna rosor.
SvaraRaderaJag testade Graham Thomas en gång, vilket inte gick något vidare, men jorden var nog för klen. De här rosorna ska väl ha ordentligt fett i backen?
Det verkar som om de engelska rosorna mer eller mindre generellt är riktiga gottegrisar som kräver det bästa.
SvaraRaderaDet är helt klart inte en uttömd idé.
Jag undrar varför ingen tittat på 'Poppius', som förälder. Det är en härdig, frisk ros som sätter mängder med nypon. Den bör vara tetraploid liksom de flesta moderna rosor, vilket skulle minska risken för sterilitet i nästa generation. Det enda försöket jag känner till är den finska rosen 'Tove Jansson', som är en korsning mellan just 'Poppius' och 'Single Cherry'.
Poppius, absolut, men att korsa den med Single Cherry leder ju inte i den här riktningen direkt, även om Tove är en vacker ros, som jag inte hade hört talas om tidigare. Poppius är en slags underverk bland de äldre pimpinellrosorna, men tyvärr engångsblommande, annars har den det mesta. Däremot skulle en korsning mellan Stanwell perpetual och Single cherry eller Tove kunna vara intressantare, för att få en fylldare återblommande pimpinell med mer färg och ännu större härdighet än Stanwell. Man får väl jobba i flera steg antar jag.
SvaraRadera