Längtans blå blomma...

Strandiris (Iris sibirica), äldre typ

Strandirisen är nog en av de mest pålitliga trädgårdsvännerna. Långlivad, robust, frisk och lättodlad borde den kunna vinna mångas hjärtan. Sant, blomningen är inte den längsta men det gör inte så mycket. Bladverket är dekorativt hela säsongen och efter blomning bildas frökapslar, som sitter kvar genom vintern. Höjden på ca 60-90 cm gör den också värdefull som en övergång mellan lägre och högre växter.

Egentligen är den en strandväxt, som ofta ses i plantskolornas sortiment av vattenväxter. Men, den är anpassningsbar som få och trivs i de flesta lägen, på de flesta jordar. Ofta ser man plantor i gamla trädgårdar och vid ödetorp, tillsammans med, exempelvis, brandgul lilja och gula dagliljor. De passar alla i en klassisk "bondtäppa" och härdigheten sträcker sig långt upp i landet.

Strandirisen passar naturligtvis alldeles ypperligt vid kanten av trädgårdsdammen eller vid sommarstugestranden, men användningsområdet är större än så. Dess små krav gör att den går att kombinera med ett oerhört brett urval växter. I ett halvskuggigt hörn tillsammans med ormbunkar och limefärgade funkior, som blommande inslag i en sten-och grästrädgård, som infattningshäck där buskar inte kan planteras p.g.a. snöröjning o.s.v. Med sin kombination av gammaldags charm och tydlig arkitektonisk utstrålning borde strandirisen ha en plats likväl i trädgårdar med gammeldags känsla som i en hypermodern minimalistisk anläggning.

Gamla sorter är oftast småblommiga och blå/blåvioletta, men många nya hybrider finns, om än förvånansvärt få verkar ha nått den svenska marknaden än så länge. Färgskalan har utökats med alla tänkbara blå nyanser, rent vitt, lilarosa och en del tvåfärgade. Det finns även några gultonade sorter (ex. 'Butter and Sugar') Oftast är blommorna större än ursprungets och de kan ha ett flatare utseende. Dagens strandirisar är ofta korsningar med andra, mere eller mindre likartade, arter.

Plantorna mår bra av att delas innan de vuxit sig alltför stora. Återplantera de yttre, yngre bitarna och släng bort/kompostera den gamla, ofta mycket vedartade, mitten. För riktigt gamla exemplar innebär det en heldagsexercis med slägga och spett! Sätt inte rötterna för djupt vid plantering. De köttiga rötterna bör befinna sig bara precis under jord.

En annan iris som borde odlas i beydligt större utsträckning är vår egen vilda svärdslilja (Iris pseudacorus). Den har kanske ett lite större krav på fukt än strandirisen men bör klara sig bra i en inte alltför torr rabatt. Ursprunget har relativt stora klargula blommor och sorterna är (än så länge) få. Sorten 'Variegata', med gulstrimmiga blad (mönstret framträder tydligast på vår och försommar) är troligen vanligast i handeln. Har man tur hittar man den ljusgula 'Crème de la Crème'. Det finns ett litet antal fler sorter med spännande färgkombinationer men de är tyvärr svåra att få tag i i dagsläget.