Måste och måste inte...

-Det finns inget en trädgård MÅSTE vara, men oändligt mycket den KAN vara-

För alltför många är trädgården ett ok de känner sig tvungna att bära. Gräsmattan ska hållas välansad och ogräsfri, buskar och träd ska tuktas till underkastelse, växterna ska stå i spikraka rader och i allt finns varken hjärta eller kärlek.

Jag kanske är extrem åt andra hållet istället. Jag kan tolerera, och till och med bli glad för, en myriad av smånunneört (Corydalis intermedia) i gruset. Efter några veckor har de vissnat ner och kan sopas bort. Jag känner inget behov av att rusa efter ogräshackan och utrota dem för att de valt att slå sig ner på "fel" plats.

Ett "ogräs" är ju helt enkelt en växt som råkat hamna på fel plats. Ibland hamnar till och med ogräs rätt! Vitmåra (Galium boreale) bland lägre gammeldags rosor är en utmärkt ersättare till den betydligt kinkigare brudslöjan (Gypsophila paniculata). Den klättrar upp bland rosgrenarna och draperar sig med skyar av små vita stjänblommor. Mycket mer raffinerat kan det knappast bli!

Vi lär oss hur man "ska" beskära buskar och träd, hur de "ska" föryngras och tuktas för att uppnå någon form av idealtillstånd. Vi lär oss mer sällan att beskära med skönhetsupplevelsen som främsta mål. Kanske det knotiga äppelträdet ger mer till trädgården om det gamla och knotiga framhävs istället för att fokus ligger på frukten? Den övervuxna schersminen kanske inte behöver jämnas med marken utan tunnas ur och stammas upp.

Visst finns det råd att följa för att öka chansen att lyckas med en trädgård. Men, samtidigt måste det finnas utrymme för experimentlusta. Att misslyckas är också lärorikt! Likaså, om man konstant misslyckas trots att man gör precis allt enligt "regelboken" så kan man upptäcka att receptet för att lyckas är att bryta mot reglerna. Att ge allmängiltiga råd är en omöjlighet! De är oftare att ses som en fingervisning, inte som lag.

Det som mest borde styra vad en trädgård blir är ägarens egna intressen och känslor, inte modenycker eller konventioner. Hur trist är det inte att åka genom ett bostadsområde där alla trädgårdar liknar varandra? Där ingen riktigt vågar att sticka ut och helt fräckt bara vara sig själv? För, vad SKA grannarna säga?!

Hur många känner att de pysslar i trädgården bara för att den ska se ut som de tror att andra tycker att den borde se ut? Hur många är för rädda för att tillåta sig att bara vara sig själva även i trädgården?

Nu är allt bara mina egna åsikter och det finns lika många andra som det finns trädgårdsägare och trädgårdar. I min värld så är de enda tvång och måsten i trädgården de du själv har pålagt dig.