Bortglömd skönhet...

Ibland undrar man varför vissa växter blir populära och andra förblir mer eller mindre bortglömda. Varför ratas vissa växter bara för att de inte är välkända? Det finns många som odlats i Sverige under lång tid utan att någonsin nå nån större popularitet. Ibland kanske det är en växt som helt enkelt inte fyller en funktion, har för kort blomning, problem med sjukdomar eller på annat sätt inte håller måttet. Men, andra står tålmodigt och väntar på att få en ny chans i våra trädgårdar. Parksyrenen (Syringa x chinensis) är kanske en av dem.

Den är en förmodad korsning mellan persisk syren (S. x persica) och bondsyren (S. vulgaris) och förenar förenar egenskaper från båda föräldrarna. Busken har funnits i odling i svenska parker och trädgårdar sedan åtminstone första halvan av 1800-talet.

Parksyren (Syringa x chinensis),
troligtvis sorten 'Saugeana'

Parksyrenen är en värdig ersättare till de betydligt vanligare ädelsyrenerna, trots att sorturvalet är betydligt mer begränsat. Vanligast är den rödlila 'Saugeana'. Har man tur så hittar man den lilavita 'Alba' eller 'Bicolor', som har rosavita blommor med ett litet mörkt öga. Det finns ytterligare en rödlila sort kallad 'Rothomagensis', men det är osäkert att den finns i sverige.

Blomningstiden infaller i mellansverige i början-mitten av juni. Blomklasarna är stora men ändå skira och doften är fin. Efter blomning är den en något vackrare buske än bond- och ädelsyrener, möjligen något gles. Från den persiska syrenen har den ärvt det spensliga grenverket och små bladen. Den blir slutligen 2-3 m hög och ungefär lika bred.

Syrener har kraftfulla rotsystem men ändå kan det vara värt ett försök att samplantera parksyrenen med en senblommande klematis, gärna ur Diversifolia-Gruppen, som oftast saknar klängen och alltså blir lättare att avlägsna när de ska klippas ner. Oxblodsröd slingerstormhatt (Aconitum 'Red Wine') är ett annat alternativ.

Parksyren är en lättodlad buske som trivs på de flesta, ej för våta, jordar. Klarar som etablerad torka och förorening. Blomningen blir rikligast i full sol men den verkar kunna trivas även i rätt skuggiga lägen. Amerikanska källor anger att den är känslig för mjöldagg men det är inget jag personligen har sett och det är inte säkert att det är ett problem i vårt klimat med relativt korta somrar. Långlivad är den definitivt eftersom det går att hitta mycket gamla exemplar i äldre trädgårdar. Härdigheten bör räcka till för zon V åtminstone.