Några hösttankar...

Höst kan vara blä, usch och "sommaren är slut, buhu". Men, hösten kan också vara den mest underbara tiden på året. Sällan är färgerna lika mättade, som när solen står lite lägre på himlen. Sommaren är färgglad, men det starka ljuset gör den ibland lite urblekt. Sensommarens och höstens ljus har en annan sorts intensitet. Särskilt tydligt blev det på en tur genom bergen norr om Albuquerque i New Mexico. Mitt på dagen var allt lite trist brunaktigt och dammigt, medan färgerna var helt annorlunda någon timme senare. Plötsligt var bergen randade i bruna, röda, gula och grönaktiga jordfärger, popplarnas höstlöv lysande gula och himlen overkligt blå. Den svenska hösten är också vacker, men det finns också platser där skalan blir så extrem att man, åtminstone ett tag efteråt, ser världen lite annorlunda.

Många växter som varit mer eller mindre osynliga fram tills nu blir plötsligt spektakulära. Av nån anledningar verkar vi svenskar ännu inte ha fattat vitsen med växter med fantastiska höstfärger. I både Norge och Finland är höstfärg mer ofta en avgörande faktor när man väljer växter till trädgården. Här har vi kanske mest upptäckt aronian. Att bären dessutom är användbara är ett stort plus. En annan växt som har sin glanstid på hösten är ginnalalönnen (Acer tatarica ssp. ginnala). Höstfärg och färgglada lönnäsor gör den till en favorit för många. Det vore kanske önskvärt om det kom ett par förädlade sorter. 'Hot Wings' är en med vackert röda näsor som börjar få lite spridningen. Problemet med en del frösådda ginnalalönnar är att näsorna inte släpper från busken/trädet utan sitter kvar gråa och vissna även år två, inte särskilt snyggt.

Bland buskar, träd, perenner och t.o.m. barrväxter finns det många som har en glansperiod på hösten. Vissa kanske vi inte ens tänker på, just för att de är så mycket mer förknippade med t.ex. sina vackra blommor. Flera buskrosor t.ex. har starka höstfärger. Till de vackraste hör dockros (Rosa nitida), dess hybrider (t.ex. 'Dart's Defender') och vresroskorsningen 'Thérèse Bugnet'. Spireor flammar ofta upp på hösten. Björkspirea (Spiraea betulifolia, och särskilt sorten 'Umeå') blir vacker och de flesta rosen-/praktspireor (S. japonica med sorter) får fina höstfärger. En smått bisarr sort av den senare är den nästan groteskt storbladiga 'Macrophylla', som mest liknar en storbladig basilika. Blommorna är små, så den odlas främst för bladverket och den färgsprakande finalen. Bland perennerna så har flera nävor vackra färger på hösten, likaså trebladsspira (Gillenia trifoliata). Bland barrväxterna så är nog lärkarnas gula färg den mest utmärkande, men även flera som behåller barren hela vintern skiftar färg. Oftast är det förknippat med ett inbyggt skydd mot kyla och uttorkning.

Hösten är också äpplenas tid. När man pratar med någon om vilka äpplen han eller hon tycker om förstår man snart att ett äpple inte alltid är bara ett äpple. Ofta är det samma sorter som föräldrar eller mor-och farföräldrar hade som man längtar efter. Ibland är det äpplena man pallade hos grannen... För mig blir det svårt att välja en favorit. Det finns många, både nya och gamla. Rent nostalgiskt skulle min apelgård innehålla 'Risäter', 'Åkerö', 'Wealthy', 'Gyllenkroks Astrakan' och 'P.J. Bergius'. Alla har sina förtjänster. Bland nyare bekantskaper så mumsar jag gärna i mig 'Höstdessert' ('Sügisdessert'), som smakar som en mix av 'Cox' Orange Pippin', 'Ingrid Marie' och Astrakan. Andra favoriter är 'Petteri' (finskt mörkrött sommaräpple med förvånansvärt god smak), 'Sandra' (systersort till 'Petteri', mycket lik till utseendet men höstfrukt), 'Apollo' (mycket underskattad höstfrukt) och olika typer av kaneläpplen (med smått överraskande kryddlik eftersmak, men ofta spretigt och fult växtsätt). Listan kan egentligen göras oerhört lång! Mitt livs vidrigaste äpple (hittills) ligger för närvarande i en påse i kylen för senare utvärdering. Förhoppningsvis bättrar det på sig om det får ligga en månad...eller två... I nuläget vill man helst borsta tungan efter ett bett! Troligen en frösådd, eller någon mycket gammal sort av vinteräpple. Trädet de kommer ifrån ska kunna vara planterat för bortåt två hundra år sen så det är potentiellt ett stycke levande historia...om än ett beskt och surt stycke...

När det gäller senblommande växter, så hade jag väl aldrig trott att jag nånsin skulle slå ett slag för ölandstok. Men, det är ju aldrig heller för sent att ändra sig. Sant, det är en växt som har använts sönder av anläggare under rätt många årtionden vid det här laget, och det är kanske varje "billig och lättodlad" växts öde. Att vara överdrivet vanlig ger en tråkstämpel som kan vara svår att tvätta bort. Att sen många inte tycker om gula blommor är ofta nästa spik i kistan. Men, nu var det ju det där med färgen, varför nöja sig med gult när det finns vita, rosa, röda, orangea och limefärgade att välja på? Sant, de gula kommer nog alltid att vara de mest lättodlade, med de vita som god tvåa. Här kommer nästa men, sluta tänka på ölandstok som en växt mer eller mindre enbart för plantering i stora grupper. De flesta av de sorter som har mer "exotiska" färger är relativt småvuxna och stannar runt halvmetersstrecket, vilket gör att man kan tänka på dem mer som perenner, där såna färger som orange och rött ofta är en bristvara i vårt klimat. Vi är, tvärtemot vad vi kanske tror, ytterst sällan fördomsfria i trädgården. Det är intressant att höra en person beskriva vad de skulle vilja ha i trädgården, vilket läget är och vilka förväntningar de har. Inte sällan får den växt som uppfyller alla kriterier kalla handen. Då är det tur att det oftast finns mer än ett alternativ!