Några vårtankar...

Snödropparna förökar sig och har nog
passerat tusentalet vid det här laget

Så var det ett tag sen sist igen. Som valigt blir jag inte klok på hur Blogger vill placera bilder och text...

Efter en osedvanligt mild vinter har våren återvänt till trädgården. Nu återstår att se om allt som mer eller mindre kastades ner i backen i höstas har klarat vintern. En härdigare typ av japansk kryptomeria (Cryptomeria japonica fk Göteborg) verkar ha klarat sig utan skydd och trots sen plantering. Snömintbusken (Prostanthera cuneata) verkar också ha tagit sig igenom en mild sydhälsingsk vinter trots att den har sitt ursprung på södra halvklotet. Övrigt får vi nog vänta och se hur det har gått med. Ibland är det kul att göra precis tvärtom mot för vad man har lärt sig och helt enkelt se vad som händer. Rosorna blev planterade med hjälp av jordborr under föga ceremoni. En rejäl dos gödsel ska de få så snart de börjar växa lite, men i övrigt så får vi se vilka som klarar av den styvmoderliga behandlingen.

Den vitblommande tibasten går i väntans
tider...

Snödropparna är som vanligt först ut och i år verkar blomningen vara ovanligt läge. Trots tidig vårvärme så har nätterna varit kalla. Den vita tibasten står ännu bara i knopp. Snön gick hårt åt den och den verkar ha vält lite ytterligare, fast det spelar ingen större roll. Den vita varianten är vacker men den rosa som man ser här och var här doftar (i mitt tycke) lite godare. Åtminstone påminner mig doften hos min buske lite för mycket om billig överparfymerad tvål. Men, smaken är som baken och jag är säker på att andra inte alls håller med mig. Den rosablommande får röda bär medan den här får gula. Nån enstaka fröplanta brukar dyka upp.

Den manchuriska valnöten sover än men förhoppningsvis blir det lika mycket nötter i år. Förra året blommade den och satte frukt för första gången. Ca 15 år från frö tog det. Bladen har blivit en aning mindre och grenarna har börjat förgrena sig mer. Det kanske egentligen blir ett lite för stort träd här, men den är svår att stå emot. Jag misstänker att det är en fördel att plantera ett lite större exemplar. De första vintrarna frös toppskotten varje år medan den inte fått minsta lilla skada ens under riktigt hårda vintrar efter att tillväxten äntligen satte fart.

En annan växt som haft en svår etablering är den blå järneken (Ilex x meservae). Slarv med skyddet mot vårsolen första året reducerade den till ca 10 cm, men sen dess har den klarat sig helt själv och vuxit till bra. Tyvärr kanske på ett lite olämpligt ställe lite för nära rabattkanten mot gräsmattan så det är nog på tiden att den får flytta en bit in. Vi får se. Eller, då kanske den får bli klippt till ett klot. Det skulle också kunna vara en trevlig kontrast i en annars rufsig och förvildad rabatt. Den har åtminstone bevisat att den tål hård rotkonkurrens av både lönn, praktlysing och kvickrot...

Den manchuriska valnötens knoppar
kommer snart att börja svälla