Tänk Dig en Strut Utan Karameller...

Ibland blir man förälskad i banala ting. Strutbräken (Matteuccia struthiopteris) tillhör kategorin livslånga förälskelser. Det är nog en av de första växter jag minns. När man är liten och bladen nästan når en över huvudet så är de en egen liten djungel! Doften av den finns också för evigt inpräntad i hjärnan. Den är speciell och symboliserar vår och försommar.

Sant, den kan nästan bli ogräsartad om den trivs riktigt bra, men den är, i mitt tycke, ett välkommet ogräs. Om man vill kan man ju till och med äta upp den (även om det debatteras hur nyttigt det är). Jag känner mig rätt nöjd med att titta på den, och kanske låta den ingå i en bukett nån gång ibland. Den som vill ha känslan men inte samma spridningsförmåga kan odla den likartade japansk strutbräken (Matteuccia orientalis), som inte lär breda ut sig på samma sätt.

Gamla plantor, särskilt de som växer vid rinnande vatten (där en del av jorden eroderats bort), brukar få små korta stammar, som får dem att likna trädormbunkar i miniformat. Har lekt med tanken att plantera några i rör klädda med rep eller nåt annat rustikt och skapa en liten ormbunksskog på låtsas. Jag har, än så länge, inte tagit mig till Nya Zeeland, men åtminstone fått vandra under äkta trädormbunkar i San Francisco Botanical Garden.

Strutbräken hör ihop med skugga, fukt och vatten. Den är en bra stämningsskapare. Tillsammans med annan grönska gör den det gröna extra frodigt och saftig. Som bakgrund kan den framhäva andra. Min favoritkombination är nog när den får vara tillsammans med strandiris/rabattiris (Iris Sibirica-Gruppen). Båda har sin verkliga höjdpunkt samtidigt, innan sommaren har blivit riktigt het. Men, strutbräken klarar sig alldeles utmärkt som solist också. Mot en faluröd eller mörkgrå vägg blir den en primadonna, komplett med svulstigt koketta strutsfjädrar.

Ormbunkar börjar återigen bli på modet. Kanske för att de passar bra i en trädgård av gammalt snitt likaväl som att de kan användas i en modern minimalistisk anläggning. Vi kanske inte får se den viktorianska erans besatthet och samlarmani, men en trädgård där ormbunkar utgör den perenna stommen skulle inte alls behöva bli trist eller sakna variation.

Få växter andas lika mycket urtid som strutbräken och andra ormbunkar. Som barn lurar en Tyrannosaurus i skuggan bakom...