Högsommarfärger...

Nej, jag hann inte i år heller, och nu är sommaren snart slut... Så kanske det känns vid den här tiden. Slutet kommer smygande med krysantemum, prydnadskål, silverek, cyklamen, och den första ljungen. Den första frosten, den stora förgöraren, lurar om hörnet...

Men, sensommaren är de mättade färgernas tid. Mustiga, djupa och, ofta, varma. Nu känns gult mer välkommet än bara för någon vecka sen. Resliga rudbeckior, dagöga och höstöga får så småningom sällskap av perenna solrosor (en grupp underskattade senblommare). Min teori är att vi är mer i behov av gult under vår och höst än annars. Färgen värmer både kyliga vårdagar och håller sommarvärmen kvar längre under hösten.

Solhattar i dammigt gammelrosa svävar som små flygande tefat både högt och lågt. De äldre frösådda sorterna i just rosa och även vitt är de mest pålitliga. Bland alla nyheter med blommor i en färgskala från grönt och gult till orange och mörkrött får man prova sig fram. Den fyllda orange 'Marmalade', den mer kraftfullt färgade 'Hot Papaya' hör till de mer spektakulära sorterna som brukar kunna klara sig bra. Överdriven vinterfukt och alltför mullhaltig jord är nog ofta bovar när solhattar inte tar sig igenom vintern. En trend är att den ursprungliga blomformen, med hängande/nedåtriktade kantblommor börjar bli på modet. Ursprungligen liknade alla solhattar mest en befjädrad badmintonboll på en pinne. Genom urval (svensken Magnus Johnsson var en pionjär) bland tusentals fröplantor fick blomman den form vi är mest vana vid, med kantblommorna som en välstärkt krage horisontellt kring mitten. Oavsett sort så är deras tid nu.

Alunrot finns i så många nyanser att man skulle kunna använda dem för att skapa en tredimensionell persisk matta i mustiga färger. Generellt är de grön- och rödbladiga sorterna de tåligaste, medan lime- eller kolafärgade sorter tenderar att vara känsligare. 'Marmalade' och 'Ginger Ale' tillhör de tåligare undantagen med sköna höstlövsfärger. Den gamla rödbladiga sorten 'Palace Purple' är användbar om man är ute efter en lite yvigare planta. Den är härdig (överlever utan problem även oskyddad i kruka i större delen av landet), men tillhör de som gärna "kryper upp" ur jorden och som behöver omplanteras med några års mellanrum, den kan också självså sig rikligt. Bland de mörkbladiga finns det mängder av sorter att välja mellan. Den nästan svarta 'Obsidian' och den snarlika, men rosaspräckliga' 'Midnight Rose' hör till de mest populära. 'Blackberry Jam' har vackra mörka blad med ett metalliskt rosa skimmer. Sorten hör inte till de allra vanligaste, men är mycket odlingsvärd, eftersom den har visat sig vara både härdig och lättodlad (håller sig låg och kan stå länge utan omplantering).

Gräsen kommer också till sin rätt den här tiden på året. Framför allt de mer högvuxna närmar sig sin fulla effekt. Jättetåteln bildar enorma fontäner, medan olika typer av miskanthus generellt är grövre och stelare. Tuvrör passar där utrymmet är begränsat men där man ändå vill ha ett högt gräs. De flesta sorterna är strikt upprätta, och, i det närmaste, stormfasta. Olika typer av starr är trist nog förbisedda, trots att det finns många sorter, av vilka flera kan ersätta solälskande gräs i mer skuggiga lägen. Palmstarr gör kanske inte så mycket väsen av sig, men är vacker i stora sjok, som botten åt högre växter, medan spikklubbestarren inte alls är så vass som namnet antyder utan ser smått utomjordisk ut.

Nu är också fjärilstider. Genom att välja rätt växter läggs ytterligare en dimension till trädgården. Flera av sensommarens höjdare är även fjärilsfavoriter. Fläckflockeln (blandas ofta ihop med den nästan identiska rosenflockeln, vilken sällan syns i handeln) är välbesökt, och bland buskarna är olika sorter av vipphortensia (de med främst fertila småblommor, exempelvis 'Praecox', 'Wim's Red' och 'Kyushu') särskilt omtyckta. I kryddträdgården finns många växter som lockar både humlor, bin och fjärilar, exempelvis olika myntor, oregano, sten- och vinterkyndel. Humlorna surrar nöjt runt bland kärleksörtens blomkvastar.

Sensommarens perenner är ofta resliga, även om moderna förädlare verkar göra sitt bästa för att krympa även de högsta till knappt knähöga kopior av sitt högvuxna ursprung. I vissa fall kanske man vinner fördelar, framför allt att plantorna blir mer stabila och inte kräver stöttning. Men, rätt ofta försvinner en del av charmen. Växterna blir lite för knubbiga och stela. De mister sin förmåga att blanda sig spontant med varandra. Det som gör storvuxna växter lite extra fascinerande är just att de på våren börjar om från ingenting, för att på sensommaren och hösten nå över huvudet. En spännande tanke vore att bygga en mindre trädgård nästan enbart med stora perenner, så att den just startar från noll varje år och sen byggs upp i princip av sig själv. Ett stort rum blir allteftersom sommaren fortskrider flera mindre när de levande väggarna växer upp.

Har jag glömt något? Jo, massor. Sensommaren och hösten innehåller så otroligt mycket. Ett par tips för att skapa en sensommarträdgård som verkligen vibrera av färg är att våga blanda kalla och varma färger av ungefär samma styrka, samt att lägga till ett litet stänk blått, vilket tänder glöden i en eldig rabatt. Att plocka små buketter, eller att ta enstaka blad och blommor och lägga ut dem tillsammans gör det lättare att lägga till och dra ifrån tills man hittar en blandning som tilltalar en. I slutänden är det ändå inte värre än att en felplacerad växt flyttas eller ersätts. Trädgården är till för att njutas, och vara ett laboratorium fyllt av experimentlusta.