Sensommardofter...

Orientkejsarlilja 'Conca d'Or', Röd solhatt med attityd 'Hot
Papaya', och en okänd flox (möjligen juniflox)

Sensommarens dofter kan vara rätt tunga och välkryddade. Vårdofter är kanske inte alltid lätta, men i augusti och september är tyngd nog mer allmänt förhärskande. De tenderar också att vara komplexa. Den ofta fuktigare luften är kanske en bättre doftbärare än den torrare sommarluften. Nu är det ju inte bara blommorna som doftar. Fruktträd med dignande grenar och, senare, fallfrukt ger den här tiden på året ytterligare dimensioner. Alla är kanske inte njutbara (jästa plommon är kanske getingarnas favorit, men inte min), men kontrasterna gör det behagliga än mer behagligt. Bland blommorna finns flera favoriter.

Solhattarna (Echinacea) har ofta en rätt tydlig söt doft, så man önskar ibland att man var en humla och fick rumla runt lite smårusigt från blomma till blomma. För svenskt klimat är nog fortfarande de fröförökade 'Magnus' och 'Alba' bland de bästa, både vad gäller växtkraft och övervintringsförmåga. Bland de nyare sorterna med lite häftigare färger verkar den fyllda orange 'Marmalade' och den hett rödorange 'Hot Papaya' höra till de som kan fördra även en mellansvensk vinter. Överdriven vinterfukt är nog det som oftast knäcker dem.

Höstflox (Phlox paniculata) har, om man har tur en härlig och kraftfull doft. Märkligt nog får doften mig ofta att tänka på curry! Tyvärr har doften inte alltid hängt med i förädlingen av de nyare sorterna. Här i trädgården finns för tillfället bara en, men den har, som tur är, en god "lagom" stark doft. Sorten är gammal och har odlats i Hälsingland under lång tid. Eventuellt är det en sort av juniflox (Phlox x arendsii), vilken, namnet till trots ska kunna blomma relativt sent (här slår den ut i mitten av augusti). Om det är dess identitet så är den en korsning mellan blåflox (Phlox divaricata) och just höstflox. Man har alltså korsat en tidigt och en sent blommande art. De flesta sorterna togs fram på 1910-talet, men verkar idag mer eller mindre bortglömda.

Om man korsar en massa olika arter av doftande liljor så borde resultatet bli ett antal doftbomber. Det är i princip vad man gjort för att ta fram orientkejsarliljorna (Lilium Orient-Regale-Gruppen). I handeln kallas de ofta "trädliljor" då flera av dem kan nå avsevärd höjd. Här växer sorten 'Conca d'Or', och det räcker med att den första blomman är halvt utslagen för att man ska kunna upptäcka doften i större delen av trädgården. Liljebaggarna brukar ta några bett ur bladen, men den verkar inte vara deras favorit (det finns tillräckligt med krolliljor i området...). Den verkar lättodlad trots att den står i en rätt tung och bitvis hård lera. Att plocka in en kvist kräver nog ett hus med stor volym, om inte parfymen ska bli alltför bedövande.