I all enkelhet...

Kanske blir man ibland mätt på det högt förädlade och förändrade, särskilt efter att för femtioelfte gången hört: "Jag vill ha en ros som ser ut som en ros"... Vad de flesta menar är en ros som ser precis ut som den man köper hos floristen, en onekligen vacker skapelse, med hårt packade  kronblad och elegant hög mitt. Ibland kan jag inte motstå att visa på en ros som är enkelblommande, precis som de vilda rosorna. Kommentaren blir oftast: "Nej, jag vill inte ha en nyponros!"

Det finns många odlingsvärda rosor med enkla blommor, både riktigt gamla trädgårdssorter och nyare. Sen får vi inte glömma alla olika vildrosor från olika delar av världen!

Daggros (Rosa glauca)

Först ut är en ros där jag erkänner att jag faktiskt kan hoppa över blomningen helt! Daggrosens (Rosa glauca) främsta tillgång är dess fantastiska bladverk, som skimrar i mörkt rött och blågrönt. Den är en ypperlig kontrastväxt och särskilt engelsmännen använder den effektivt. Den platsar i den större perennarabatten om man varje vår skär ner den hårt. Då blir bladverket extra frodigt. Blomningen är mycket kort men blommorna tål nära inspektion. Mörkrosa med vit mitt kontrasterar de vackert mot bladverket. En ännu mycket ovanlig sort, som förtjänar att uppmärksammas, är 'Louis Riel'. Sorten kommer från Kanada och är resultatet av en korsning mellan daggrosen och en varietet av pimpinellrosen. Bladverket är likt daggrosen om än något grönare medan blommorna har ärvt pimpinellrosens vita färg och är rundare/"fylligare" än hos daggrosen. Kontrasten är slående och mycket vacker. Det är en sort som får mig att undra varför inte daggrosen använts mer i förädlingsarbetet. Det daggigt röda bladverket vore trevligt att se hos fler sorter. Arten har en rätt komplicerad genetik, men det går att komma runt för den som har tid och intresse.

'Gudhem'

Den andra rosen får bli 'Gudhem', en ros som blivit både omskriven och omtyckt. De enkla vita blommorna är vackra mot det grågröna bladverket. Doften finns där men är inte den starkaste. Det är en robust och lättodlad ros, som gör sig lika bra i rosenträdgården som vid sommartorpet. Sorten upptäcktes i Gufhem, utanför Falköping under slutet av 1980-talet. Troligtvis är den en sport (mutation) av 'Alba Maxima' eller 'Suaveolens', två av de äldsta alba-rosorna. En annan möjlighet är att det rör sig om en fröplanta av någon av de ovanstående. Den blommar i en period och på hösten pryds busken av vackra avlånga nypon (till lyst eller nyponsoppa!). Liksom hos de flesta inom gruppen är bladverket dekorativt grågrönt. Härdigheten räcker till för en stor del av landet.

Sist ut för den här gången är en personlig förälskelse. Jag erkänner att jag ibland tycker att David Austins "engelska" rosor är överskattade. Få kan skryta med någon större härdighet och inte sällan har de sjukdomsproblem. Det hindrar inte att det finns flera sorter inom gruppen som jag hyser varma känslor för. Den kanske ljuvligaste av alla är 'The Alexandra Rose'. Vid första anblicken liknar den den mest banala nyponros, men färgskiftningarna är annorlunda. Här finns en hel skala pastelltoner från vitt till aprikosgult och rosa. De varma färgerna är starkast når blomman är nyutslagen och sedan bleknar den behagfullt. Sorten har en dos alba-blod i sig då den ena föräldern ('Shropshire Lass') är just en alba-korsning. David Austin använde sig av den vackra vita 'Madame Legras de St. Germain' i sitt arbete. Av det ursprunget anas bara lite, främst i de något grågröna bladen. Växtsättet är sirligt och elegant. Möjligtvis har den nämnda madamen fört in gener från kina- eller noisetterosor. Dess ursrpung är höljt i dunkel men den är knappast en ren alba-ros. 'The Alexandra Rose' är kanske inte den härdigaste men i zon 3-4 borde den klara sig. Blommar om pålitligt gör den också.

'The Alexandra Rose'