Det klättrar och det klänger... Del I

Lejongapsranka (Lophospermum)

I varmare klimat än vårt klättrar och klänger det nästan överallt känns det som, men varför inte testa lite exotiska klättrare? Många kan odlas som ettåriga eller låtas övervintra i ett inglasat frostfritt uterum.

Lejongapsranka (Lophospermum erubescens, tidigare Asarina e.) och liten lejongapsranka (L. purpusii, tidigare) ser man sällan som planta, men frö brukar finnas till den förra och den är inte särskilt svårodlad. Sol och näringsrik jord är egentligen allt som behövs. Den hinner kanske inte bli så stor på en säsong, men kan bli desto mer praktfull om den får övervintra svalt och ljust. Första året passar den även bra planterad i ampel. Oftast är blommorna purpurrosa men det finns också vitblommande sorter som är mycket vackra.

Luktärter i all ära, men snäckbönan (Vigna caracalla) är nog snäppet coolare. Namnet är passande eftersom blommorna är spiralformade som snäckor. Ursprunget är Central- och Sydamerika. Ibland dyker det upp plantor, men de tenderar att vara rätt dyra. Frön finns hos flera firmor. Liksom hos många andra ärtväxter är fröskalet hårt och det är bra att blötlägga fröna i ljummet vatten över natten. Rispa dem eventuellt med en vass nål. Jorden bör vara neutral till svagt sur, växten är inte någon kalkälskare. Snäckbönan, med sitt tropiska ursprung, tycker om sol och värme (bilden är, liksom de andra, tagen utanför Los Angeles, i Gettymuséets trädgård), så ett varmt skyddat läge är att föredra om den ska trivas utomhus i Sverige. Ljus och sval övervintring ger större och kraftigare plantor (även om de under rätt förhållanden kan nå avsevärd storlek redan första året). Eventuellt kan man testa att klippa ner den och övervintra plantan mörkt och kallt i t.ex. matkällaren.

Snäckböna (Vigna caracalla)

Troligtvis helt okänd i Sverige är växten med de vackert orangeröda blommorna, Pseudogynoxus chenopodiodes (tidigare det något mer "lättsmälta" Senecio confusus, vilket betyder ungefär "förvirrad gammal man"...). Ett par av de engelska namnen är Mexican flame vine och Mexican love vine. Flamranka kanske skulle ha varit ett passande svenskt namn, men tyvärr är det redan upptaget (av katalpasläktingen Pyrostegia venusta). Namnet kärleksranka kanske skulle få den populär! Den har en fantastisk växtkraft och förökas lätt både med frö och sticklingar, om man kan få tag i det. Ursprunget är Mexiko så det är en värmeälskande växt. För att få riklig blomning kan man försöka hålla tillbaka tillväxten något genom att beskära långa rankor, vara lite försiktig med kvävegödslingen och låta jorden torka upp mellan vattningarna (den är, sina rätt tunna blad till trots, en halvökenväxt). Vissna blommor bör plockas bort. Även utan blommor är växten vackert frodig och friskt grön. Bladen är mer eller mindre utdraget hjärtformade och lite naggade i kanten. Igen är ljus och sval övervintring att föredra, men sticklingar tagna på sensommaren övervintrar antagligen rätt bra även i ett inte så svalt, men ljust, fönster. Ett litet minus får den för att den är svagt giftig. Ett stort plus i kanten får den däremot för att dess nektarrika blommor lockar humlor, bin och fjärilar.

"Kärleksranka" (Pseudogynoxus chenopodiodes, syn. Senecio confusus)