Zeus blomma...

Nejlikans vetenskapliga namn, Dianthus, betyder just gudens blomma, och i detta fall avses Zeus.

Nejlikor har uppskattats i våra trädgårdar under mycket lång tid. En bidragande orsak är att många arter besitter en utsökt väldoft. Det bör ha varit särskilt attraktivt i en tid när personlig hygien inte var en besatthet, som idag. De har kanske hamnat lite i skymundan i dagens trädgårdar, trots att många är mycket odlingsvärda. Blomningstiden ligger främst under högsommaren, efter de tidiga perennerna och innan höstblommarna.

Många nejlikor har en dekorativ ring av avvikande färg (här en
fjädernejlika (D. plumarius), möjligtvis sorten 'Raspberry Sundae')

I Sverige finns fyra vilda arter; backnejlika (Dianthus deltoides), praktnejlika (D. superbus), sandnejlika (D. arenarius) och knippnejlika (D. armeria). Dessutom påträffas några andra odlade arter då och då förvildade. De tre förstnämnda är alla trevliga trädgårdsväxter och det finns flera trädgårdssorter av både backnejlika och praktnejlika, med större blommor och i avvikande färger.

Nejlikorna är främst den torra rabattens blommor. Särskilt sant är det för backnejlikan. Trädgårdssorterna är vita, rosaröda eller tvåfärgade (sorten 'Arctic Fire'). Den enskilda blomman är liten men i gengäld så är de många. De klarar sig bra där det är för torrt och magert för många andra. Den ursprungliga vilda formen är ett vackert tillskott i torrängen.

Praktnejlikan är en elegant uppenbarelse med kronblad som är så djupt flikade att de nästan är fjäderlika. Det är en växt man gärna studerar på nära håll. Då får man också uppleva den fina doften. Vanligtvis är blomman ljust rosa men den kan variera och vara både ljusare och mörkare. Frösorten 'Spooky' har större och extremt flikiga blommor.

Sandnejlikan är mycket sällsynt som vild, och inte heller vanlig i odling, men är lätt att odla i t.ex. ett stenparti. Liksom hos praktnejlikan är blomman flikig, men i detta fallet vit.

Fjädernejlika (Dianthus plumarius 'Mrs Sinkins'), kanske
den starkast doftande nejlikan?

Trädgårdsnejlikan (D. caryophyllus) är kanske den mest kända av de odlade arterna eftersom den är anfader till de nejlikor vi köper som snittblommor. Däremot är den ovanlig som trädgårdsväxt. Anledningen är att härdigheten inte räcker till annat än för landets sydligaste delar. Ofta finns dock fina plantor till salu lämpliga att odla i krukor. Längre norrut är fjädernejlikan (D. plumarius) ett bättre alternativ.

Det finns ett rätt stort antal namngivna sorter av fjädernejlika. De allra flesta har stark och delikat doft men frågan är om någon kan slå den gamla engelska sorten 'Mrs Sinkins'. De vita blommorna har djupt fransade kronblad, som ger blomman ett rufsigt intryck, vilket förstärks av att stödbladen ofta inte orkar hålla ihop blomman, som därmed får ett oregelbundet utseende. Det senare anses som ett fel i kännarkretsar men, det gör mig personligen detsamma eftersom sorten innehar en väldoft som är i det närmaste berusande! Eftersom den funnits i handeln under lång tid så verkar förtjänsterna väga tyngre än eventuella brister! Tyvärr är den svår att hitta i Sverige, så den som åker till England kan gärna håla utkik efter den, eller den dekorativt tvåfärgade (mjukt rosa med rött öga) 'Doris'.

Fjädernejlikorna har liksom flera andra arter ett dekorativt grågrönt vintergrönt bladverk, som gör att de pryder sin plats även när de inte blommar. De flesta sorter som odlas idag har fyllda blommor, men fröblandningarna innehåller i allmänhet även enkla sorter. Fjädernejlikan är mycket fin att plantera som kant framför t.ex. rosor.

En uppskattad stenpartiväxt är bergnejlikan (D. gratianopolitanus). Den bildar vackra mattor av grågröna smala blad och blommar rikligt med företrädesvis enkla blommor ('Pink Jewel' är en halvfylld rosa sort och 'Rubin' har dubbla mörkröda blommor).

En riktig mormorsperenn är borstnejlikan (D. barbatus). Med sina täta samlingar av blommor kan den knappast blandas ihop med någon annan art. Ofta uppträder den som tvåårig men plantorna kan överleva några år längre. Borstnejlikan är en mycket fin snittblomma så varför inte sätta några plantor i kanten av grönsakslandet så att det känns lättare att skära av stänglar till buketter?

Sommarnejlikan (D. chinensis) odlas mest som en mycket uppskattad sommarblomma men, det händer att plantor övervintrar och lever och blommar ett år till.

Ampel- eller tyrolernejlika (D. x semperflorens) är en idag smått bortglömd ampelväxt. Oftast hittar man den i plantskolornas sticklingssortiment tidigt på våren. Vanligtvis är den röd men vita och rosa sorter förekommer. Kan övervintras ljust och frostfritt.

En underskattad och smått okänd art är brödranejlikan (D. carthusianorum). Den liknar lite ett mellanting mellan back- och borstnejlika med små knippen av lysade rosaröda blommor på åtminstone halvmeterhöga stänglar. Tyvärr ses den sällan i handeln. Frön till en dvärgsort finns hos vissa fröfirmor.

Borstnejlikan (Dianthus barbatus) finns i nejlikornas alla
färger, men även i former där de enskilda blommorna växlar
färg med åldern!

I princip alla vilda nejlikarter har blommor i nyanser av vitt över rosa till mörkt purpur. Undantaget är svavelnejlikan (D. knappii), som är just svavelgul. Andra kanske lyckas bättre med odlingen men jag upplever den som kortlivad. Det brukar ofta anges att härdigheten bara är medelgod. Den är ändå värd ett försök.

Den enda färg som saknas hos nejlikorna är blått. Blå eller blålila snittnejlikor är endera färgade (alla knallblå) eller genetiskt modifierade (de flesta som är blålila).

De flesta nejlikor är mycket enkla att föröka med frö, vilket gör det enkelt att för en billig penning skaffa ett stort antal plantor. De namngivna sorterna däremot förökas vanligen med sticklingar. Särskilt gäller det sorter av trädgårds- fjäder- och bergnejlikor. Det är heller inte svårt, men det finns ett par trick att ta till. Det största problemet med nejliksticklingar är att de har lätt för att ruttna. Använd såjord eller blanda jord med sand/perlit eller små lecakulor. Överst lägger man ett tunt (någon millimeter) lager sand. Till sticklingar används skott utan blomknoppar. De nedre bladparen avlägsnas och sticklingen sticks genom sandlagret och sedan hålls jorden lagom fuktig till dess att rötter har bildats. Detta är ett sätt att få fler plantor av favoritnejlikan.

För den som är intresserad finns många fler arter av nejlikor. De flesta passar utmärkt i stenpartiet eller i framkant av rabatten. Många är utmärkta snittblommor.

Regnvått...

Efter några nästan sensommarvarma soliga dagar kom regnet, om än utan den efterlängtade åskurladdningen.

Regn och dis kan verkligen göra både naturen och trädgården vackrare. Det mest magiska ögonblicket är kanske när regnet upphört och de första solstrålarna bryter fram, och ljuset gnistrar i vattendropparna. Då krävs inga sällsynta växter, ingen stor trädgård, inga konstlade arrangemang. Naturen är mästaren, människan härmaren...

Likt gyllne klockor...

Guldrams (Uvularia grandiflora) tillsammans
med vitsippor (Anemone nemorosa 'Bracteata')
och vitt fänrikshjärta (Dicentra formosa 'Alba')

Det verkar som om jag fastnat lite i ett gult träsk... Med tanke på att jag sällan är särskilt förtjust i gult är det förvånande hur många gulblommande växter jag tycker om!

Vissa växter verkar man döpa om bara för att göra dem mer kommersiellt gångbara. Sorgklocka (Uvularia grandiflora) kallas numer guldrams. Personligen tycker jag att båda namnen är tilltalande. Växten har onekligen en rätt melankolisk, men elegant, utstrålning. Namnändringen verkar inte ha gjort den mer allmän tyvärr. Kanske är problemet i handeln att plantorna ofta är små, saknar blommor och prislappen närmar sig ofta hundringen. Den som förbarmar sig över den blir belönad redan våren efter med två till tre stänglar med vackert nickande gyllene klockor. I motsats till många arter av rams så är det här inte en växt som sprider sig aggressivt. Bestånden blir så småningom tätare men guldramsen håller sig på sin plats.

Liksom många andra ovanliga växter är den inte särskilt svårodlad. Mullrik jord i halvskuggigt till skuggigt läge är allt som krävs. Härdigheten är det inget fel på. Gissningsvis så klarar den sig i större delen av landet. Jag har den nog egentligen i ett för torrt läge under en stor häggmispel och jorden är ett hopkok av lite allt möjligt men, den blommar snällt varje vår.

Guldramsen är ytterligare en oförtjänt okänd växt som det vore trevligt att se lite mer av.

Så gräsligt...

Visst finns det mycket både gräsligt och gräs-likt i världen. Ibland är dock gräsligheterna riktigt trevliga!

Det finns många vackra prydnadsgräs och oftast är det kanske de mer storvuxna som får mest fokus. Men, det finns ju en hel del mer småvuxet som också förtjänar att uppmärksammas.

Det händer då och då att man träffar på en växt som ger upphov till blixtförälskelse. Den gulbladiga kruståteln (Deschampsia flexuosa 'Tatra Gold') är en sådan (för mig personligen åtminstone). Vi är inte bortskämda med gulbladiga gräs, särskilt inte med riktigt härdiga och lättodlade sådana!

Kruståtel i sig är Sveriges kanske vanligaste gräs. Ofta kan man på hyggen, som är något år gamla, se ett gräs som när det blommar är som ett rödaktigt dis, som svävar några decimeter ovanför marken. Den klarar sig alltså på magra och eländiga jordar och även den gulbladiga "fina" kusinen har ärvt det mesta av tåligheten och anspråkslösheten. Troligtvis räcker härdigheten till för större delen av Sverige.

Gulbladig kruståtel (Deschampsia
flexuosa 'Tatra Gold')

Den gulbladiga kruståteln är dekorativ hela växtsäsongen, men lyser som mest intensivt gul på våren och försommaren, när bladen är unga. Senare blir tonen mer grönlime. Under sommaren blommar den med sirliga vippor på tunna stänglar. Namnet kruståtel kommer från de "krusade" sytrådstunna grenarna i vipporna.

Med sin ringa storlek så passar kruståteln kanske bäst i mindre rabatter, på graven, eller i krukor. Lite sol vill den nog ha, men den verkar finna sig tillrätta även i rätt skuggiga och torra lägen, just där det brukar vara svårast att hitta växter som utvecklas bra! Den skulle även vara fin i grupper tillsammans med barrväxter eller kanske rödbladig berberis.

Det här är inte ett gräs som sprider sig ohämmat. Det finns inga underjordiska utlöpare att vara rädd för och den verkar inte heller sprida sig med frö, så det är knappast någon risk att den utvecklar sig till ett monster i still med t.ex. det ökända randgräset!

Sirlig men sällan sedd...

Vippspirea (Holodiscus discolor)

Jag tänkte fortsätta lite på temat bortglömda skönheter och den här gången har turen kommit till vippspirean (Holodiscus discolor). Kanske är den lite för storvuxen för moderna trädgårdar eller så för själva namnet spirea tankarna till den överplanterade brudspirean och gör intresset svalare. Trots sin storlek (äldre exemplar kan passera tremetersstrecket) så är det en elegant buske med dekorativt bladverk och sirligt överhängande växtsätt. Relativt anspråkslös och trivs i normal, relativt näringsrik trädgårdsjord. Härdigheten anges i böckerna till zon III men den bör klara sig även en eller två zoner högre upp.

Något som gör vippspirean värdefull är den sena blomningen, som infaller under senare delen av juli-första delen av augusti när den står som en kaskad av hängande blomsamlingar.

Det finns även en andra art, tyvärr mer svår att få tag i, nämligen liten vippspirea (Holodiscus dumosus). Den är ,som namnet antyder, mer lågvuxen och ska också vara härdigare. Möjligtvis vill den har något mer väldränerad jord eftersom den växer i torrare trakter än sin släkting.

Igen är det en växt som borde ha en plats även i våra moderna trädgårdar. Framtoningen är både romantisk och elegant, och odlingen inte svår.

Måste och måste inte...

-Det finns inget en trädgård MÅSTE vara, men oändligt mycket den KAN vara-

För alltför många är trädgården ett ok de känner sig tvungna att bära. Gräsmattan ska hållas välansad och ogräsfri, buskar och träd ska tuktas till underkastelse, växterna ska stå i spikraka rader och i allt finns varken hjärta eller kärlek.

Jag kanske är extrem åt andra hållet istället. Jag kan tolerera, och till och med bli glad för, en myriad av smånunneört (Corydalis intermedia) i gruset. Efter några veckor har de vissnat ner och kan sopas bort. Jag känner inget behov av att rusa efter ogräshackan och utrota dem för att de valt att slå sig ner på "fel" plats.

Ett "ogräs" är ju helt enkelt en växt som råkat hamna på fel plats. Ibland hamnar till och med ogräs rätt! Vitmåra (Galium boreale) bland lägre gammeldags rosor är en utmärkt ersättare till den betydligt kinkigare brudslöjan (Gypsophila paniculata). Den klättrar upp bland rosgrenarna och draperar sig med skyar av små vita stjänblommor. Mycket mer raffinerat kan det knappast bli!

Vi lär oss hur man "ska" beskära buskar och träd, hur de "ska" föryngras och tuktas för att uppnå någon form av idealtillstånd. Vi lär oss mer sällan att beskära med skönhetsupplevelsen som främsta mål. Kanske det knotiga äppelträdet ger mer till trädgården om det gamla och knotiga framhävs istället för att fokus ligger på frukten? Den övervuxna schersminen kanske inte behöver jämnas med marken utan tunnas ur och stammas upp.

Visst finns det råd att följa för att öka chansen att lyckas med en trädgård. Men, samtidigt måste det finnas utrymme för experimentlusta. Att misslyckas är också lärorikt! Likaså, om man konstant misslyckas trots att man gör precis allt enligt "regelboken" så kan man upptäcka att receptet för att lyckas är att bryta mot reglerna. Att ge allmängiltiga råd är en omöjlighet! De är oftare att ses som en fingervisning, inte som lag.

Det som mest borde styra vad en trädgård blir är ägarens egna intressen och känslor, inte modenycker eller konventioner. Hur trist är det inte att åka genom ett bostadsområde där alla trädgårdar liknar varandra? Där ingen riktigt vågar att sticka ut och helt fräckt bara vara sig själv? För, vad SKA grannarna säga?!

Hur många känner att de pysslar i trädgården bara för att den ska se ut som de tror att andra tycker att den borde se ut? Hur många är för rädda för att tillåta sig att bara vara sig själva även i trädgården?

Nu är allt bara mina egna åsikter och det finns lika många andra som det finns trädgårdsägare och trädgårdar. I min värld så är de enda tvång och måsten i trädgården de du själv har pålagt dig.

Bortglömd skönhet...

Ibland undrar man varför vissa växter blir populära och andra förblir mer eller mindre bortglömda. Varför ratas vissa växter bara för att de inte är välkända? Det finns många som odlats i Sverige under lång tid utan att någonsin nå nån större popularitet. Ibland kanske det är en växt som helt enkelt inte fyller en funktion, har för kort blomning, problem med sjukdomar eller på annat sätt inte håller måttet. Men, andra står tålmodigt och väntar på att få en ny chans i våra trädgårdar. Parksyrenen (Syringa x chinensis) är kanske en av dem.

Den är en förmodad korsning mellan persisk syren (S. x persica) och bondsyren (S. vulgaris) och förenar förenar egenskaper från båda föräldrarna. Busken har funnits i odling i svenska parker och trädgårdar sedan åtminstone första halvan av 1800-talet.

Parksyren (Syringa x chinensis),
troligtvis sorten 'Saugeana'

Parksyrenen är en värdig ersättare till de betydligt vanligare ädelsyrenerna, trots att sorturvalet är betydligt mer begränsat. Vanligast är den rödlila 'Saugeana'. Har man tur så hittar man den lilavita 'Alba' eller 'Bicolor', som har rosavita blommor med ett litet mörkt öga. Det finns ytterligare en rödlila sort kallad 'Rothomagensis', men det är osäkert att den finns i sverige.

Blomningstiden infaller i mellansverige i början-mitten av juni. Blomklasarna är stora men ändå skira och doften är fin. Efter blomning är den en något vackrare buske än bond- och ädelsyrener, möjligen något gles. Från den persiska syrenen har den ärvt det spensliga grenverket och små bladen. Den blir slutligen 2-3 m hög och ungefär lika bred.

Syrener har kraftfulla rotsystem men ändå kan det vara värt ett försök att samplantera parksyrenen med en senblommande klematis, gärna ur Diversifolia-Gruppen, som oftast saknar klängen och alltså blir lättare att avlägsna när de ska klippas ner. Oxblodsröd slingerstormhatt (Aconitum 'Red Wine') är ett annat alternativ.

Parksyren är en lättodlad buske som trivs på de flesta, ej för våta, jordar. Klarar som etablerad torka och förorening. Blomningen blir rikligast i full sol men den verkar kunna trivas även i rätt skuggiga lägen. Amerikanska källor anger att den är känslig för mjöldagg men det är inget jag personligen har sett och det är inte säkert att det är ett problem i vårt klimat med relativt korta somrar. Långlivad är den definitivt eftersom det går att hitta mycket gamla exemplar i äldre trädgårdar. Härdigheten bör räcka till för zon V åtminstone.