Träff eller bom(area)?..

Alströmeria känner nog de flesta, som har köpt snittblommor, till. Den är tacksam och hållbar i buketter, där blommorna ofta håller två veckor eller mer. Några arter och hybrider kan även användas som trädgårdsväxter i vårt klimat.

Många av arterna har vackert mönstrade
blommor i orange och rött

En nära nog okänd släkting på våra breddgrader är bomarean (Bomarea spp.). Släktet beräknas ha upp till ett hundratal arter och de förekommer från Mexiko i norr till Chile i söder. Vissa är upprätta örter, men många har ett klättrande växtsätt. En egenhet släktets arter har är att bladskaften är vridna 180° så det vi ser som bladets ovansida i själva verket är undersidan! Blommorna är klockformade och har oftast glödande färger i gult, rött orange eller rosa, många är också vackert mönstrade inuti. Blomklasarna sitter i ändarna på skotten.

De är generellt lätta att dra upp från frö (de kan även förökas genom delning men då de ogillar att rötterna störs så kan det vara en riskabel manöver). Det tar runt tre år innan fröplantorna är redo att blomma. Den som har tur att få tag i frö måste komma ihåg att plantera om plantorna i takt med att de växer. I likhet med släktingen alströmeria ogillar den att ha det trångt om rötterna. En planta som står för trångt vägrar växa och kommer aldrig att blomma. Räkna med att de större arterna kommer att kräva en kruka som rymmer runt 20 liter jord som vuxna. Jorden bör vara näringsrik och väldränerad, men fuktighetshållande.

Bomarea (möjligen B. superba) draperad
över en stubbe i San Franciscos
botaniska trädgård

De flesta arterna kommer från områden med klimat som liknar medelhavets och trivs med ungefär samma förhållande som citrus, lager och oliv. Det gör dem ideala för vinterträdgårdar och frostfria inglasade utrymmen. De ogillar alltför stark hetta och tycker om svala nätter, varför de trivs utmärkt utomhus under den svenska sommaren. Frost skadar dem, men den som är glömsk om hösten kan antagligen känna sig lugn. Även om rankorna skulle dö så överlever roten några minusgrader. Många av arterna har mycket lång blomningstid, vilket borde göra dem intressanta som krukväxter/utplanteringsväxter. Som krukväxt borde den rosablommande B. hirtella (saknar svenskt namn men rosenbomarea känns rätt bra) höra till de bättre eftersom den kommer från tropiska områden och inte är i behov av en svalare viloperiod. Den kan blomma nästan året runt så länge ljuset räcker till.

Världen är full av spännande växter...

Likt balsam(in) för själen...

Flitiga Lisa, lyckliga Lotta och balsamin är alla relativt välkända växter. Alla tillhör släktet Impatiens och är hos oss krukväxter eller ettåriga prydnadsväxter och ogräs. De har generellt kraftiga saftiga stjälkar och blad, som efter första nattfrosten reduceras till en slemmig sörja. I varmare klimat är många fleråriga halvbuskar. Dit hör I. sodenii, vilken mest liknar en lyckliga Lotta som har getts någon form av anabola steroider och vuxit till jätteformat. På engelska kallas den “Poor man’s Rhododendron”, fattigmansrododendron.  Första gången jag såg den, på lite håll i en trädgård i San Francisco, trodde jag också att det var en något märklig rododendron. Det enda svenska namnet jag har kunnat hitta är buskbalsamin, ett rätt passande namn då den kan bli närmare två meter! Ibland används dock det namnet även på den gammeldags krukväxten balsamin (I. balsamina). Att kalla den "jätte-Lotta kanske inte faller i god jord...

Blommorna är stora,ofta 7-8 cm i diameter, och vita, ljusrosa eller vita med "rouge på kinderna". Blomningen är långvarig och avbryts först vid frosten. Liksom många av sina släktingar trivs den, i motsats till många utplanteringsväxter, i skuggiga lägen, ytterligare en attraktiv egenskap.

I en tid när de flesta utplanteringsväxter förädlats för att bli så kompakta och små som möjligt kanske buskbalsaminen inte har någon plats i våra nordiska trädgårdar, men visst vore det intressant att någon gång prova att odla den som en rätt häftig utplanteringsväxt. Enligt uppgift växer den snabbt och bör kunna bli rätt stor även under en sommarsäsong. Kanske är den något för en parkförvaltning i någon stad med nyfikenhet och vilja att prova det okända.

Det som kan klättra kan krypa...

Hur täcker man en större yta utan att behöva bli ruinerad? Vad gör man med en "hopplös" slänt där man inte vill klättra med en gräsklippare eller trimmer?

Förvånansvärt nog verkar de flesta tro att klätter- och slingerväxter måste ha en spaljé eller upprätt stolpe som stöd. Om en växt är för vek för att hålla sig upprätt av sig själv borde steget inte vara så långt till att tänka sig att den borde kunna användas liggande också.

Småblomig klematis (Clematis Atragene-
Gruppen)

Ett av de få egentliga problemen med att använda växter som egentligen klättrar är att de klättrar upp i buskar och träd om dessa finns planterade i ytan man vill täcka. Det bästa är att det behövs förhållandevis få plantor för att täcka en stor yta.

En ogräsbevuxen slänt kommer ingen marktäckare att rå på. Det finns två vägar att gå. Den ena är att rensa bort allt rotogräs före plantering. När plantorna börjar växa fästs de med märlor (t.ex. av tillböjd grövre ståltråd). De flesta klätterväxter slår rot längs med rankorna när de får långvarig kontakt med marken. Det gör att de också hjälper till att binda jorden, särskilt önskvärt om slänten är brant. Det andra alternativet är att helt enkelt täcka över slänten med någon form av markduk. Över den spänns linor, som växter med klängen, eller de som slingrar, kan klänga runt, alternativt så lägger man ut armeringsmatta och förankrar denna.


Växter med sugrötter (murgröna, klätterhortensia och klättervildvin) klär också gärna in sluttningar klädda med betong eller sten.

Flera av våra vanligaste klätterväxter blir utmärkta marktäckare.

• Klematis (Clematis spp.), främst sorter med tidig blomning (Atragene-Gruppen) eftersom dessa inte behöver klippas ner på våren men även olika typer av helbladig klematis (C. integrifolia, samt sorter ur Diversifolia-Gruppen), som vissnar ner helt under vintern och blommar sensommar-höst. Även de mycket kraftigväxande skogsklematis (C. vitalba) och dess kusin 'Paul Farges' (syn. 'Summer Snow') borde kunna användas.
• Murgröna (Hedera helix i sorter) har fördelen att den är vintergrön. Den bristande härdigheten gör den dock säker bara i de södra delarna av landet. Nyligen har det släppts tre sorter med status av E-planta på marknaden. Dessa är 'Grafik', 'Huldra' och hymn. Alla är utvalda kloner av murgröna som hittats ute i den svenska naturen. Som marktäckare bör de klara sig åtminstone upp till zon V. Den som odlar buxbom bör inte använda murgröna under den, de utkämpar ett kemiskt krig och trivs inte i sällskap med varandra! Kanske bäst i åtminstone halvskuggigt läge men sol går bra om man är beredd att skydda mot vårsolen de första åren.
• Klätterhortensia (Hydrangea anomala ssp. petiolaris) blir en mycket fin marktäckare i halvskuggiga-skuggiga lägen. Den kan vara trög att få att börja växa men har stor växtkraft när den väl har etablerat sig. För den som önskar en mer småvuxen planta finns sorten 'Cordifolia', som i allt är mindre än ursprunget. En ovanlig sort som lyser upp är 'Mirranda' med gulkantade blad.
• Kaprifol (Loncera spp.) är nog den bästa för solstekta slänter. Halvskugga går också bra. Om man blandar sorter med olika blomtid kan man ha en slänt som blommar och doftar (mer eller mindre) från första halvan av juni fram till frosten.



Vildvin (Parthenocissus quinquefolia)

• Vildvin (Parthenocissus quinquefolia) är en mycket effektiv marktäckare med frodig grönska. Blomningen är oftast intetsägande men vissa år är den riklig och resulterar i mängder av små blådaggiga bär (endast till lyst), som kontrasterar fint mot löven, som på hösten går över i lysande rött. Klättervildvin (P. q. var. engelmannii) bör också kunna användas men är spensligare och häftar sig fast vid det mesta som kommer i dess väg. Trivs i sol-skugga men höstfärgen får antagligen mest stuns om läget inte är alltför mörkt.

Zeus blomma...

Nejlikans vetenskapliga namn, Dianthus, betyder just gudens blomma, och i detta fall avses Zeus.

Nejlikor har uppskattats i våra trädgårdar under mycket lång tid. En bidragande orsak är att många arter besitter en utsökt väldoft. Det bör ha varit särskilt attraktivt i en tid när personlig hygien inte var en besatthet, som idag. De har kanske hamnat lite i skymundan i dagens trädgårdar, trots att många är mycket odlingsvärda. Blomningstiden ligger främst under högsommaren, efter de tidiga perennerna och innan höstblommarna.

Många nejlikor har en dekorativ ring av avvikande färg (här en
fjädernejlika (D. plumarius), möjligtvis sorten 'Raspberry Sundae')

I Sverige finns fyra vilda arter; backnejlika (Dianthus deltoides), praktnejlika (D. superbus), sandnejlika (D. arenarius) och knippnejlika (D. armeria). Dessutom påträffas några andra odlade arter då och då förvildade. De tre förstnämnda är alla trevliga trädgårdsväxter och det finns flera trädgårdssorter av både backnejlika och praktnejlika, med större blommor och i avvikande färger.

Nejlikorna är främst den torra rabattens blommor. Särskilt sant är det för backnejlikan. Trädgårdssorterna är vita, rosaröda eller tvåfärgade (sorten 'Arctic Fire'). Den enskilda blomman är liten men i gengäld så är de många. De klarar sig bra där det är för torrt och magert för många andra. Den ursprungliga vilda formen är ett vackert tillskott i torrängen.

Praktnejlikan är en elegant uppenbarelse med kronblad som är så djupt flikade att de nästan är fjäderlika. Det är en växt man gärna studerar på nära håll. Då får man också uppleva den fina doften. Vanligtvis är blomman ljust rosa men den kan variera och vara både ljusare och mörkare. Frösorten 'Spooky' har större och extremt flikiga blommor.

Sandnejlikan är mycket sällsynt som vild, och inte heller vanlig i odling, men är lätt att odla i t.ex. ett stenparti. Liksom hos praktnejlikan är blomman flikig, men i detta fallet vit.

Fjädernejlika (Dianthus plumarius 'Mrs Sinkins'), kanske
den starkast doftande nejlikan?

Trädgårdsnejlikan (D. caryophyllus) är kanske den mest kända av de odlade arterna eftersom den är anfader till de nejlikor vi köper som snittblommor. Däremot är den ovanlig som trädgårdsväxt. Anledningen är att härdigheten inte räcker till annat än för landets sydligaste delar. Ofta finns dock fina plantor till salu lämpliga att odla i krukor. Längre norrut är fjädernejlikan (D. plumarius) ett bättre alternativ.

Det finns ett rätt stort antal namngivna sorter av fjädernejlika. De allra flesta har stark och delikat doft men frågan är om någon kan slå den gamla engelska sorten 'Mrs Sinkins'. De vita blommorna har djupt fransade kronblad, som ger blomman ett rufsigt intryck, vilket förstärks av att stödbladen ofta inte orkar hålla ihop blomman, som därmed får ett oregelbundet utseende. Det senare anses som ett fel i kännarkretsar men, det gör mig personligen detsamma eftersom sorten innehar en väldoft som är i det närmaste berusande! Eftersom den funnits i handeln under lång tid så verkar förtjänsterna väga tyngre än eventuella brister! Tyvärr är den svår att hitta i Sverige, så den som åker till England kan gärna håla utkik efter den, eller den dekorativt tvåfärgade (mjukt rosa med rött öga) 'Doris'.

Fjädernejlikorna har liksom flera andra arter ett dekorativt grågrönt vintergrönt bladverk, som gör att de pryder sin plats även när de inte blommar. De flesta sorter som odlas idag har fyllda blommor, men fröblandningarna innehåller i allmänhet även enkla sorter. Fjädernejlikan är mycket fin att plantera som kant framför t.ex. rosor.

En uppskattad stenpartiväxt är bergnejlikan (D. gratianopolitanus). Den bildar vackra mattor av grågröna smala blad och blommar rikligt med företrädesvis enkla blommor ('Pink Jewel' är en halvfylld rosa sort och 'Rubin' har dubbla mörkröda blommor).

En riktig mormorsperenn är borstnejlikan (D. barbatus). Med sina täta samlingar av blommor kan den knappast blandas ihop med någon annan art. Ofta uppträder den som tvåårig men plantorna kan överleva några år längre. Borstnejlikan är en mycket fin snittblomma så varför inte sätta några plantor i kanten av grönsakslandet så att det känns lättare att skära av stänglar till buketter?

Sommarnejlikan (D. chinensis) odlas mest som en mycket uppskattad sommarblomma men, det händer att plantor övervintrar och lever och blommar ett år till.

Ampel- eller tyrolernejlika (D. x semperflorens) är en idag smått bortglömd ampelväxt. Oftast hittar man den i plantskolornas sticklingssortiment tidigt på våren. Vanligtvis är den röd men vita och rosa sorter förekommer. Kan övervintras ljust och frostfritt.

En underskattad och smått okänd art är brödranejlikan (D. carthusianorum). Den liknar lite ett mellanting mellan back- och borstnejlika med små knippen av lysade rosaröda blommor på åtminstone halvmeterhöga stänglar. Tyvärr ses den sällan i handeln. Frön till en dvärgsort finns hos vissa fröfirmor.

Borstnejlikan (Dianthus barbatus) finns i nejlikornas alla
färger, men även i former där de enskilda blommorna växlar
färg med åldern!

I princip alla vilda nejlikarter har blommor i nyanser av vitt över rosa till mörkt purpur. Undantaget är svavelnejlikan (D. knappii), som är just svavelgul. Andra kanske lyckas bättre med odlingen men jag upplever den som kortlivad. Det brukar ofta anges att härdigheten bara är medelgod. Den är ändå värd ett försök.

Den enda färg som saknas hos nejlikorna är blått. Blå eller blålila snittnejlikor är endera färgade (alla knallblå) eller genetiskt modifierade (de flesta som är blålila).

De flesta nejlikor är mycket enkla att föröka med frö, vilket gör det enkelt att för en billig penning skaffa ett stort antal plantor. De namngivna sorterna däremot förökas vanligen med sticklingar. Särskilt gäller det sorter av trädgårds- fjäder- och bergnejlikor. Det är heller inte svårt, men det finns ett par trick att ta till. Det största problemet med nejliksticklingar är att de har lätt för att ruttna. Använd såjord eller blanda jord med sand/perlit eller små lecakulor. Överst lägger man ett tunt (någon millimeter) lager sand. Till sticklingar används skott utan blomknoppar. De nedre bladparen avlägsnas och sticklingen sticks genom sandlagret och sedan hålls jorden lagom fuktig till dess att rötter har bildats. Detta är ett sätt att få fler plantor av favoritnejlikan.

För den som är intresserad finns många fler arter av nejlikor. De flesta passar utmärkt i stenpartiet eller i framkant av rabatten. Många är utmärkta snittblommor.

Regnvått...

Efter några nästan sensommarvarma soliga dagar kom regnet, om än utan den efterlängtade åskurladdningen.

Regn och dis kan verkligen göra både naturen och trädgården vackrare. Det mest magiska ögonblicket är kanske när regnet upphört och de första solstrålarna bryter fram, och ljuset gnistrar i vattendropparna. Då krävs inga sällsynta växter, ingen stor trädgård, inga konstlade arrangemang. Naturen är mästaren, människan härmaren...

Likt gyllne klockor...

Guldrams (Uvularia grandiflora) tillsammans
med vitsippor (Anemone nemorosa 'Bracteata')
och vitt fänrikshjärta (Dicentra formosa 'Alba')

Det verkar som om jag fastnat lite i ett gult träsk... Med tanke på att jag sällan är särskilt förtjust i gult är det förvånande hur många gulblommande växter jag tycker om!

Vissa växter verkar man döpa om bara för att göra dem mer kommersiellt gångbara. Sorgklocka (Uvularia grandiflora) kallas numer guldrams. Personligen tycker jag att båda namnen är tilltalande. Växten har onekligen en rätt melankolisk, men elegant, utstrålning. Namnändringen verkar inte ha gjort den mer allmän tyvärr. Kanske är problemet i handeln att plantorna ofta är små, saknar blommor och prislappen närmar sig ofta hundringen. Den som förbarmar sig över den blir belönad redan våren efter med två till tre stänglar med vackert nickande gyllene klockor. I motsats till många arter av rams så är det här inte en växt som sprider sig aggressivt. Bestånden blir så småningom tätare men guldramsen håller sig på sin plats.

Liksom många andra ovanliga växter är den inte särskilt svårodlad. Mullrik jord i halvskuggigt till skuggigt läge är allt som krävs. Härdigheten är det inget fel på. Gissningsvis så klarar den sig i större delen av landet. Jag har den nog egentligen i ett för torrt läge under en stor häggmispel och jorden är ett hopkok av lite allt möjligt men, den blommar snällt varje vår.

Guldramsen är ytterligare en oförtjänt okänd växt som det vore trevligt att se lite mer av.

Så gräsligt...

Visst finns det mycket både gräsligt och gräs-likt i världen. Ibland är dock gräsligheterna riktigt trevliga!

Det finns många vackra prydnadsgräs och oftast är det kanske de mer storvuxna som får mest fokus. Men, det finns ju en hel del mer småvuxet som också förtjänar att uppmärksammas.

Det händer då och då att man träffar på en växt som ger upphov till blixtförälskelse. Den gulbladiga kruståteln (Deschampsia flexuosa 'Tatra Gold') är en sådan (för mig personligen åtminstone). Vi är inte bortskämda med gulbladiga gräs, särskilt inte med riktigt härdiga och lättodlade sådana!

Kruståtel i sig är Sveriges kanske vanligaste gräs. Ofta kan man på hyggen, som är något år gamla, se ett gräs som när det blommar är som ett rödaktigt dis, som svävar några decimeter ovanför marken. Den klarar sig alltså på magra och eländiga jordar och även den gulbladiga "fina" kusinen har ärvt det mesta av tåligheten och anspråkslösheten. Troligtvis räcker härdigheten till för större delen av Sverige.

Gulbladig kruståtel (Deschampsia
flexuosa 'Tatra Gold')

Den gulbladiga kruståteln är dekorativ hela växtsäsongen, men lyser som mest intensivt gul på våren och försommaren, när bladen är unga. Senare blir tonen mer grönlime. Under sommaren blommar den med sirliga vippor på tunna stänglar. Namnet kruståtel kommer från de "krusade" sytrådstunna grenarna i vipporna.

Med sin ringa storlek så passar kruståteln kanske bäst i mindre rabatter, på graven, eller i krukor. Lite sol vill den nog ha, men den verkar finna sig tillrätta även i rätt skuggiga och torra lägen, just där det brukar vara svårast att hitta växter som utvecklas bra! Den skulle även vara fin i grupper tillsammans med barrväxter eller kanske rödbladig berberis.

Det här är inte ett gräs som sprider sig ohämmat. Det finns inga underjordiska utlöpare att vara rädd för och den verkar inte heller sprida sig med frö, så det är knappast någon risk att den utvecklar sig till ett monster i still med t.ex. det ökända randgräset!