Doldisar...

Det är bara att konstatera att det finns MÅNGA trädgårdsväxter. Vissa blir populära, vinner spridning, och ses i var och varannan trädgård, medan andra hamnar i skymundan. Att det skulle handla om att vissa växter är mer lättodlade än andra behöver inte alls vara sant. Ibland rör det sig om att växter passar mer eller mindre bra i moderna odlingar. För odlaren är det främst önskvärt att växterna som odlas utvecklas bra och jämnt i odlingssystemet, så att resultatet blir en bra vara att sälja. Och, helst på så kort tid som möjligt, tid är pengar. Det är inte alltid att det går hand i hand med att växten beter sig lika exemplariskt i trädgården.

Brödranejlika (Dianthus carthusianorum)

Att en växt är ovanlig kan alltså bero på att den inte beter sig tillräckligt förutsägbart i odling. Den kan också ogilla att stå i en tät plastkruka, eller så växer den långsamt, och blir därigenom dyr att odla och svår att sälja. Turligt nog finns det ett flertal trädgårdsföreningar i Sverige, med intresserade och duktiga medlemmar, som ofta också älskar utmaningen att dra upp plantor av såna växter som ratas av plantskolorna. Att gå med och få tillgång till deras växtmarknader och plantbytardagar kan vara värdefullt. Dessutom anordnar många resor till intressanta trädgårdar och även växtmarknader utanför Sveriges gränser.

Brödranejlika (Dianthus carthusianorum) liknar ett mellanting av borst- och backnejlika, men är resligare än båda, ofta halvmeterhög. Perfekt som vävarväxt tillsammans med t.ex. kantnepeta, gräs, perovskia, blodnäva ,och andra som trivs åt det lite magrare hållet. Lite extra kalk i jorden skadar inte. I en mer odlad "äng" skulle den också passa in. Det här är en växt som knappast borde bereda plantskolorna några större problem i produktionen, även om den kanske inte är den mest attraktiva plantan när den är liten.

Klippnejlika (Petrorhagia saxifraga)

En tacksam ettåring som fått ett stort uppsving de senaste åren är grusnejlika (Gypsophila muralis), men nästan okänd verkar dess perenna "kusin" klippnejlikan (Petrorhagia saxifraga) vara. En trevlig bekantskap för stenpartier, framkanter av soldränkta rabatter, eller på den där hopplöst kruttorra graven där sommarblommorna aldrig trivs. Tumregeln är att den blir vackrare ju magrare växtplatsen är. För mycket vatten och näring ger en hopplös platt och trasslig härva (troligaste anledningen till att den sällan finns till salu)... Det kanske verkar bisarrt att svält skulle kunna vara nåt positivt, men i växtvärlden är det inte helt ovanligt. Trevligt nog blommar den under en lång period från högsommaren och framåt.

Jätteprästkrage med en dålig hårdag... (Leucanthemum x superbum 'Beauté Nivelloise')

Ibland uppstår mer udda former av vanliga växter. Eftersom jag oftast inte har några varmare känslor för bulliga kompakta växter, eller de som känns nästan konstlat perfekta, är det kanske naturligt att jag faller för den rufsiga charmen hos jätteprästkragen (Leucanthemum x superbum) 'Beauté Nivelloise' (i handeln oftast som 'Old Court'). Snygg i blandade "mormorsrabatter" eller i en rabatt avsedd för snittblommor. De ger stor effekt i sommarens buketter. Den verkar lite trög i starten och är kanske därför ovanlig i handeln. Hittar man några exemplar brukar de se rätt magra ut, men med lite kärlek och omvårdnad så kommer man långt. Väl värd att leta upp.

"Blålockar" (Trichostema 'Blue Bonnet')

En sympatisk växt behöver inte alltid ha ett accepterat svenskt namn. Trichostema 'Blue Bonnet' är just en sån växt som är i princip okänd i svensk odling. Det engelska namnet är "bluecurls", men "blålockar" känns inte som ett så snyggt svenskt alternativ... Hur långt upp i landet den är odlingsvärd återstår att se. Överlevnaden verkar inte vara ett problem en bra bit upp, men frågan är hur långt norrut den hinner blomma, eller om den reagerar negativt på de korta sommarnätterna (precis som höstaster). Blommorna är spännande och ser mest ut att höra hemma på en rent tropisk växt. Den är också en släkting till krukväxten blåvingeklerodendrum (Clerodendrum myricoides 'Ugandense'), med samma, smått obehagliga, doft när man gnuggar bladen. Den är högvuxen (runt 1,5 m) och buskig så den kräver robusta grannar. Trichostema är lätt att föröka, så någon odlare borde kunna tänkas nappa på att ha den i sitt specialsortiment.

Man kan inte odla "allt" i sin trädgård, men det finns mängder av intressanta och odlingsvärda växter som aldrig får en rad skriven om sig i de populärhortikulturella tidsskrifterna, eller som blir framlyfta av trädgårdsexperterna i tv-sofforna.

Tre vita i rostidens början...

'Alba Maxima'

Även om vitt inte är en personlig favoritfärg så finns det många vackra och odlingsvärda vita rosor. Några äldre sorter biter sig envist, och välförtjänt, kvar i sortimentet.

'Katharina Zeimet'

Att ha över 500 år på nacken och fortfarande vara både populär och beundrad är imponerande. Albarosen 'Alba Maxima' har hunnit vara med om en hel del under årens lopp. Vissa kanske fnyser åt att den endast blommar en period per sommar, men dygderna är många. Växten är kraftig och når lätt över två meter, vilket gör den användbar både som buske och klätterros. Eftersom härdigheten är god kan den tjänstgöra som ersättare för mindre tåliga sorter på spaljéer och i rostorn. Doften är just så som den borde vara, kokett, men med tyngd. Kanske inte så oskuldsfull som blommans utseende ger vid handen. Att 'Alba Maxima' dessutom hör till de rosor som tolererar även en rätt skuggig växtplats gör den än mer användbar. Det grågröna bladverket får också ett vackert skimmer när ljuset avtar.

Med sina blott 115 år ter sig polyantharosen 'Katharina Zeimet' som rena ungdomen i jämförelse. I motsats till många av sina gelikar är hon en tålig dam, som klarar vintrarna en bit upp i landet (större delen av Norrlandskusten åtminstone). Blommorna är inte stora, men i gengäld många, och nya kommer mer eller mindre kontinuerligt. Doften är inte den allra starkaste, men söt, nära påminnande om honung. Hon håller sig i allmänhet i lagom rabattroshöjd (ca 60 cm), men kan i söder bli mer än meterhög. 'Katharina Zeimet' är perfekt för en rosenhäck. Den som har några tvivel kan bege sig till Rosenlunds Rosarium i Jönköping. Här finns en klanderfritt skött häck av sorten. Blomningen sträcker sig här in i oktober.

'Morden Snowbeauty'

Med ett hopp framåt hamnar vi på år 1984, födelseåret för 'Morden Snowbeauty', vilken inte introducerades på marknaden förrän 2001 (att ta fram en ny ros tar tid, och är en komplicerad process). Det är alltså tal om en verklig ungdom i sammanhanget. Klassificerad som en modern buskros går många förbi den. Men, med sina ca 70-80 cm är den mer lämpad som rabattros än placerad ensam i gräsmattan. Den lite rufsiga blomman kanske inte tilltalar den som tycker att en "ros ska se ut som en ros" (med vilket i de allra flesta fall menas att de ska se ut som de man får i floristernas buketter), men det rör sig om en tålig ros som med stor sannolikhet klarar sig en bra bit upp i landet. Den har en otvungen naturlig skönhet, som förstärks av bladens närmast gräsgröna färg.

Det finns en nästan overklig mängd rosor. De väcker alltid känslor. Oftast, men långt ifrån alltid, positiva. De förutfattade meningarna är många, och det kan vara nyttigt att försöka släppa taget om dem. Ja, vissa sorter blommar bara en gång per sommar, men i gengäld är det ofta när blomningen i trädgården i övrigt tar en liten paus. Ja, en del vackra och eftertraktade rosor är kinkfröknar med smått omöjliga krav, så tänk om och var öppen för nåt nytt, eller acceptera att frustrationen gör glädjen över den enda perfekta blomman så mycket starkare. När man öppnar upp sitt synfält dyker fler möjligheter upp. Många vill ha en tålig långblommande buske i trädgården, men så fort ordet "ros" nämns blir det stopp. En ros är en ros, är en...är ett falskt antagande. Oavsett om en trädgård är gammal eller ny, stor, liten eller en balkong, ligger i söder eller norr, sköts som ett barn eller knappt ägnas en tanke finns en ros som kan fylla en funktion, och skänka ett mått av skönhet.

Tänk Dig en Strut Utan Karameller...

Ibland blir man förälskad i banala ting. Strutbräken (Matteuccia struthiopteris) tillhör kategorin livslånga förälskelser. Det är nog en av de första växter jag minns. När man är liten och bladen nästan når en över huvudet så är de en egen liten djungel! Doften av den finns också för evigt inpräntad i hjärnan. Den är speciell och symboliserar vår och försommar.

Sant, den kan nästan bli ogräsartad om den trivs riktigt bra, men den är, i mitt tycke, ett välkommet ogräs. Om man vill kan man ju till och med äta upp den (även om det debatteras hur nyttigt det är). Jag känner mig rätt nöjd med att titta på den, och kanske låta den ingå i en bukett nån gång ibland. Den som vill ha känslan men inte samma spridningsförmåga kan odla den likartade japansk strutbräken (Matteuccia orientalis), som inte lär breda ut sig på samma sätt.

Gamla plantor, särskilt de som växer vid rinnande vatten (där en del av jorden eroderats bort), brukar få små korta stammar, som får dem att likna trädormbunkar i miniformat. Har lekt med tanken att plantera några i rör klädda med rep eller nåt annat rustikt och skapa en liten ormbunksskog på låtsas. Jag har, än så länge, inte tagit mig till Nya Zeeland, men åtminstone fått vandra under äkta trädormbunkar i San Francisco Botanical Garden.

Strutbräken hör ihop med skugga, fukt och vatten. Den är en bra stämningsskapare. Tillsammans med annan grönska gör den det gröna extra frodigt och saftig. Som bakgrund kan den framhäva andra. Min favoritkombination är nog när den får vara tillsammans med strandiris/rabattiris (Iris Sibirica-Gruppen). Båda har sin verkliga höjdpunkt samtidigt, innan sommaren har blivit riktigt het. Men, strutbräken klarar sig alldeles utmärkt som solist också. Mot en faluröd eller mörkgrå vägg blir den en primadonna, komplett med svulstigt koketta strutsfjädrar.

Ormbunkar börjar återigen bli på modet. Kanske för att de passar bra i en trädgård av gammalt snitt likaväl som att de kan användas i en modern minimalistisk anläggning. Vi kanske inte får se den viktorianska erans besatthet och samlarmani, men en trädgård där ormbunkar utgör den perenna stommen skulle inte alls behöva bli trist eller sakna variation.

Få växter andas lika mycket urtid som strutbräken och andra ormbunkar. Som barn lurar en Tyrannosaurus i skuggan bakom...

En underskattad trio...

Det finns mängder av växter som känns underskattade. Ibland för att få känner till dem, ibland på grund av missuppfattningar och fördomar. Här är en trevlig trio.

Taurusmåra (Asperula taurina) är ett trevligt alternativ till den betydligt mer välkända (och besläktade) myskmadran (Galium odoratum). Den är i allt en grövre växt, men det innebär inte att den ger ett grovt intryck, tvärtom. En matta av taurusmåra är nog i de flesta fall luftigare, inte den täta filt som myskmadran utvecklas till. Blomningen är långvarig och doften ljuvlig (inget man känner på avstånd, men stick näsan i den och du vill ha mer). Myskmadran drabbas ibland av irriterande svampangrepp, medan kusinen lär hålla sig frisk.

Det finns många odlingsvärda klematis bland de småblommiga. 'Love Child' är en favorit (perfekt att para ihop med den fantastiska 'Georg'), mycket för att den milda ljusgula färgen passar till nästan allt, samt att den ger åtminstone en hyfsad extra omgång blommor. Den snarlika 'Pointy' verkar ha hamnat lite i skymundan. Kanske för att den i princip saknar förmåga att remontera. Blomman är desto mer elegant, täckt av ett fint damm av purpurfärgade prickar. Den innehar den typ av lågmäld skönhet man blir förälskad i över tid och så småningom lär sig uppskatta mer och mer. Det är inte strikt nödvändigt, men om den klipps den ner efter blomning hålls den fin och tät nerifrån och upp. Som marktäckare i t.ex. en slänt kommer den att på våren likna en storblommig vitsippsäng.

Släktet Primula är stort och innehåller många arter, hybrider och sorter som är odlingsvärda. Trots det så verkar det svårt att få gemene man att omfamna mycket mer än gullvivor... I England finns flera samlare som är mer eller mindre besatta av trädgårdsaurikler (Primula x pubescens), och med tanke på hur stor färgvariationen är (hela regnbågen plus lite till) så är det märkligt att de inte nått nån större popularitet här i Sverige. Är de synnerligen svårodlade? Nej, inte alls. Att de inte har gullvivans närmast ohämmade spridningsförmåga borde snarast vara en positiv egenskap. På pluskontot finns dessutom att många av dem doftar (testa gärna att odla en av ursprungsarterna, den gula Primula auricula). Det borde vara en växt man hittar i varje trädgård, men så är inte fallet, än. Den förtjänar att vara mer än en samlarväxt. Kanske lider den av att inte alltid vara lika attraktiv när den står i en svart plastkruka på en bänk hos handelsträdgården, som en tuva gullvivor i full blom. Trädgårdsaurikeln tillhör kategorin växter som kommer till sin verkliga rätt först i trädgården.

Trädgårdstänk...

En trädgård kan vara mycket. Kanske framför allt ett sätt att uttrycka sin personlighet. En trädgård kommer alltid att vara beroende av sin skapare och den som sköter om den. Utan omvårdnad upphör den snart att existera, och bara spåren blir kvar en längre tid.

Många tror att de vet vad en trädgård SKA vara, eller så frågar de hur den BORDE vara, så att de inte gör några misstag. Slappna av, en trädgård blir det du GÖR den till, och det finns bara en enda sak någon kan garantera, nämligen att du KOMMER att misslyckas, om och om igen... Favoritväxten kommer att vägra växa, rådjuren kommer att utse ditt grönsaksland till deras salladsbar, din sambo kommer att köra över den svindyra pionen du nyss planterade med gräsklipparen, och du kommer att föra en ojämn kamp mot ogräset bland annat. Men, har du en gång börjat odla, så kommer du troligen aldrig att sluta...

För vissa är en trädgård ett sätt att visa att de "hänger med" och är trendkänsliga. För andra är den en medicin som hjälper till att hela djupa sår. Många har den som sin största njutning. Mig hjälper den att tömma hjärnan och göra tankarna klarare.

Oavsett en persons relation till trädgård så räknas den. Det finns inga absoluta sanningar, och inget egentligt rätt eller fel. Men, om du sliter i trädgården bara för att hålla grannarna nöjda bör du kanske sätta dig ner och tänka lite. Att odla bör ge mer än det tar, åtminstone är det min personliga övertygelse. Att få göra nåt man tycker om, utan någon annans pekpinnar kan ge energi, även om du på kvällen går till sängs fullständigt utmattad.

Trädgården är din, och inga idéer är för galna. Ja, du kan misslyckas rejält, men resultatet kan lika gärna bli oväntat fantastiskt. En trädgård är en bit tämjd natur, men den kommer alltid att göra motstånd och hitta sina egna vägar. Det är ett fantastiskt dynamiskt samspel.

Ibland är det kanske bra att påminna sig om att den trädgård du verkligen avskyr älskas av någon annan. Respektera och förundras över olikheterna. Lev och låt leva är en alldeles utmärkt filosofi.

In the jungle, the mighty jungle, the lion sleeps tonight...

Jag känner för att, lite som Gert Fylking, utbrista i ett "Äntligen!" Malmö Slottsträdgårds senaste tillskott "Turbo-Trädgården" är för ung för att visa sitt rätta jag än, men den är redan en upplevelse. Det är lite grann den trädgård jag har drömt om, men aldrig skapat. Mer eller mindre exotiska växter i ett något kontrollerat kaos fyllt av otyglad växtkraft. Mängder av bladformer som spelar mot och med varandra. Även texturer är viktiga här. Tulpanträd, magnolior och perukbuske har glatta blad medan kejsarträd och kungsljus är betydligt strävare. Längst ut på den andra sidan hittar man djävulsklubban/igelkottsaralian med sina grova blad, ilsket beväpnade med taggar, vilka finns i lika riklig mängd på bladskaft och stammar. Detta till trots (eller kanske just tack vare) så är det en av mina favoritväxter. Det vetenskapliga namnet, Oplopanax horridus, faller jag också för.

Det storbladiga ger tyngd och förstärker den exotiska känslan av djungel medan skobandssolrosen (måtte den aldrig blomma...) lyckas med konststycket att vara både skir och kraftfull samtidigt. De vita kungsljusen skär effektivt genom det gröna medan det lysande gula hos perukbusken 'Golden Spirit' agerar solglitter.

En av tankarna med trädgården är att många av träden ska kapas ner till stubbar med regelbundna mellanrum. På så sätt accentueras den kraftiga tillväxten och bladen blir extremt stora. Det är ett bruk med traditioner, men använt på ett nytt sätt.

Turbo-Trädgården är säkerligen vissa människors värsta mardröm. Så mycket otyglad växtkraft samlad på så liten yta kan säkert verka skrämmande för den som vill ha sin trädgård tuktad med raka rader av växter som håller sig inom ramarna. Denna moderna djungel har en ram, en mycket stadig därtill, men kommer att göra sitt bästa för att spränga den.

Det ÄR en väldigt grön trädgård, men den innehåller massor och ju mer man tittar, desto mer upptäcker man. Det finns både spänning och lugn, och jag ser fram emot att se den mer uppvuxen. Det finns flera fina visningsträdgårdar i området, men Turbo-Trädgården har, tillsammans med sin eldfängda och extremt färgglada granne (mer vid ett senare tillfälle) blivit mina favoriter. Över lag är Slottsträdgården en fantastisk plats och väl värd ett besök.

Ett stort tack till trädgårdens mästare Peter Linder, som har skapat något riktigt, riktigt häftigt. Förhoppningsvis kommer detta lilla stycke djungel att inspirera andra till att släppa loss fantasin och skapa mer i en liknande anda. Turbo-Trädgården är en uppvisning i växtnörderi (i positiv bemärkelse) på hög nivå, men utan att den blir otillgänglig. Vem som helst, oavsett ålder eller bakgrund, kan hitta nåt att njuta, inspireras eller imponeras av.

Växtlista och fler tankar bakom finns här!

Vita tankar...

Stormhattsranunkel (Ranunculus
aconitifolius 'Pleniflorus'), smultronblom
och albarosen 'Gudhem'

 Vitt ute vitt inne, vitt i hjärta vitt i sinne...

Nej, jag vill varken ha ett vitt hem eller en vit trädgård. Vitt hjärta och vitt sinne? Bra föresatser, men det är kanske bättre att vara realistisk. Ingen är, eller bör vara, helt perfekt.

Det sagt så är det ju fullt möjligt att njuta av vitt i lagom dos. Här är nog försommaren den vitaste perioden. Stormhattsranunkeln är nästan sötsliskigt gullig med små, tätt fyllda, fluffiga bollar svävande på tunna stjälkar. Ofta svår att få tag, dyr, men sympatiskt lättodlad. Det är bara det att man gärna vill ha mer än en... Just nu får en ensam planta sväva bland frilandsorkidéer och humleblomster.

Smultronblom tillhör också favoriterna eftersom de andas svensk sommar och lovar sommargodis till långt ut på hösten. 'Yellow Wonder', gulvita som mogna och fåglarna har (hittills) låtit bli dem.

Den vita rosen 'Gudhem' har inte fått ett hem här än, men det kan nog bli så så småningom. Kanske som en reaktion mot alla de som vill att en ros ska se ut som en "ros"... Med andra ord, som de konstlade snittrosorna. Det är alltid intressant att se reaktionen när man visar dem en mer ursprunglig blomma istället.

Det kanske viktigaste i trädgården under vår och försommar är att, trots stressen, sätta sig ner och bara vara en liten stund. Att se allt som händer runtomkring och inte bara tänka på allt som måste göras, allt som inte hunnits med, allt ogräs som vuxit upp när man vände ryggen till och, framförallt, strunta i den lila rösten som undrar: "Vad ska grannarna säga?.."

Sitt ner en stund och njut av syren och hagtorn. Kontrasten
gör att man uppskattar båda mer

Trädgården är, under alla årstider, fylld av dofter. Vissa har större betydelse och framkallar starkare minnen än andra. För att hålla fast vid det vita temat så är en av vårens behov, i brist på bättre ord, kontrasten och samspelet mellan doften av syrener och den tunga söta, på gränsen till obehagliga, doften av hagtorn. I år har nog hagtornsträden slagit rekord i blom. Bladen har knappt synts alls. Syrenerna har också varit ovanligt blomvilliga, så både syn- och doftintrycket har varit maximalt. Nu falnar det vita och andra färger tar vid, som alltid ackompanjerade av en symfoniorkester av gröna nyanser. Nya solister och ensembler avlöser varandra tills sommaren avslutas med höstvindsackord i starka klara färger innan det vita kommer igen. Det frusna och gnistrande vita den gången. På samma gång hårt och ogästvänligt, mjukt och inbjudande...