Carmencita lilla vän...

Att säga åt nån att plantera en rönn brukar allt som oftast bemötas med en fnysning. Varför plantera nåt som skogen är full av (nåja, de flesta hyggen med några år på nacken åtminstone)?

Ung 'Carmencita' "beskuren" av älg två
vintrar i rad, men som återhämtat sig.

Det här är inte alls en "vanlig" rönn utan en liten tjuserska med rötter i asien då den sannolikt är en form av eller korsning med japansk rönn (Sorbus commixta). Den har en "asiatisk" utstrålning som gör att den skiljer sig markant från de rönnar vi är vana vid.

Bladen är blanka, mörkt gröna och spetsiga, inte matta och mer trubbiga som hos vår inhemska rönn (Sorbus aucuparia). Bladskaften är vackert röda, en liten detalj som bidrar starkt till trädets charm. Blomklasarna är relativt små och de röda bären, som kommer på hösten är ca 3-4 mm stora. Höstfärgen är i olika nyanser av rost.

Särskilt för den lilla trädgården är carmencitarönnen ett värdefullt träd. Sluthöjden ligger mellan 3-4 m. Kronan är rundad till klotformig, kanske särskilt på toppympade exemplar. Bottenympade exemplar verkar enligt min erfarenhet kunna bli något mer upprätta. Trädet tål beskärning bra men utvecklas generellt fint utan ingrepp. Det enda som behövs är uppstamning till önskad höjd och avlägsnande av överflödiga grenar. Den ses i handeln kanske främst som stamträd men även som flerstammigt träd eller buske är 'Carmencita' vacker.

Då rönnar generellt har rätt snälla rötter går det bra att sam- eller underplantera utan att konkurrensen blir alltför svår. Den mörka bladfärgen hos carmencitarönnen ger en bra bakgrund till växter med ljusa blommor och/eller blad.

Något som ligger 'Carmencita' i fatet är att härdigheten oftast anges räcka bara upp till växtzon III. Erfarenheterna runt om i landet visar att den klarar sig en bra bit upp. Zon V verkar inte vara något problem och även skyddade lägen i zon VI. Frågan är bara om bären hinner mogna alla år längst i norr.

Det är alltså en tålig liten sak. Kraven på jord och växtplats är små. Det gör den till ett bra val även för naturtomten. Förhoppningsvis får fler och fler upp ögonen för den.

Jakten på den gula härdiga rosen...

'J.P. Connell' är återigen en förvånansvärt okänd ros. Med den hype andra rosor från kanada fått är det lite märkligt att inte denna blivit särskilt populär. Gula härdiga rosor är vi inte bortskämda med!

Nu ska det kanske sägas att blommorna är absolut vackrast i det stadie de är på bilderna. När knopparna öppnar sig och precis innan blommorna är fullt öppna kan 'J.P. Connell' tävla i skönhet med vilken ädel snittros som helst. Formen är perfekt och färgspelet med de olika gula och gulvita nyanserna är fantastiskt.

Det som händer sedan är att blomman öppnar sig, får en mer flat form och färgen bleknar till krämvitt. För vissa är det en stor besvikelse medan för andra (inklusive mig) bidrar det till charmen! Meningarna om blommornas doft verkar gå isär och angivelserna varierar från stark till svag. För mig är den svag. Blomningen är remonterande med en tydlig sommar- och höstperiod med enstaka blommor mellan. Dess skiftningar i milda gula nyanser gör den idealisk att blanda med de flesta andra färger.

 Halvt utslagna blommor är bra snittblommor. Någon har till och med kallat den för "brudbukettrosen"! Det kanske är en tanke...

Det här är en ros som kan ta lite tid på sig så det gäller att vara tålmodig. Den kan ta ett eller två år på sig att etablera sig och börja växa bra. Den kan efter något år bli strax över metern hög och nästan lika bred. Grenarna har sympatiskt lite taggar. Bladverket är modernt och vackert men kan på instängda platser ibland angripas av svartfläcksjuka. Härdigheten är god och den bör klara sig upp till växtzon VI.

'J.P. Connell' är en spännande ros för kallare zoner och borde definitivt odlas mer. Den är kanske inte perfekt men det positiva överväger. Särskilt i kallare växtzoner är den värdefull. Den skulle, trots sin höjd kunna ersätta en del mindre härdiga rabattrosor.

Joy to the World!

Växtförädling tar tid. Det är inte bara att hitta en fantastisk planta och sen börja sälja den. Det krävs år av tester för att avgöra om det man fått fram faktiskt platsar på marknaden. Är sorten tillräckligt unik? Är den verkligen bättre än det som redan finns? Sedan ska den förökas i tillräcklig mängd för att kunna säljas så det kanske inte är så underligt att, trots att den korsades fram redan 1977, så släpptes inte 'Prairie Joy' på marknaden förrän 1990.

Sorten togs fram av Henry H. Marshall i Kanada och är således en av de s.k. kanadensiska rosorna (en benämning jag verkligen avskyr, men mer om det vid ett senare tillfälle...). 'Prairie Joy' är kanske inte den mest kända av de kanadensiska sorterna men borde vara det. Den är "lagom" i storleken, ca 1-1,5 m, växtsättet är städat, grenarna måttligt taggiga, blommorna vackert formade, den remonterar och det dekorativa bladverket håller sig oftast friskt (inte fallet med alla kanadensare, särkilt inte i de södra delarna av landet). Härdig till zon VI är den också! Den enda egentliga nackdelen är att doft mer eller mindre saknas.

Släktträdet är intressant och innehåller tehybrider, floribundor, wichurana-hybrider och vildarterna Rosa suffulta, R. spinosissima och R. laxa Retzius. Det är alltså en rätt häftig cocktail, som har gett upphov till en mycket sympatisk ros. Utseendet balanserar mellan modernt och gammaldags, vilket ger den ett visst släktskap med de s.k. "engelska" rosorna framtagna av David Austin, men med bättre härdighet.

'Prairie Joy' bör fortfarande ha en chans att bli populär. Den har mycket av det som efterfrågas. Det som kanske ligger den lite i fatet är färgen, rosa rosor finns det gott om, men det här är en riktigt bra rosa ros! Den har vissa likheter med den klassiska 'Louise Odier' men utan dess sjukdomsproblem.

Fler borde testa 'Prairie Joy' i rabatten, inblandad i lägre buskage eller varför inte som häck?

Amorous Leander, beautiful and young...

Så börjar en av verserna i Christopher Marlowes poem om den tragiska kärlekshistorien mellan Hero och Leander.

Rosen med samma namn är lätt att förälska sig i men den kärleken torde i de allra flesta fall få ett lyckligt slut.

Engelsmannen David Austin har vigt sitt liv åt att förena gammalt med nytt. Gammaldags rosor har ofta doft och vackra bulliga, tätt fyllda blommor. Däremot är färgskalan begränsad och större delen av dem blommar bara en period per sommar (om än oftast mycket rikt). De moderna rosorna har ett brett färgspektra och blommar mer eller mindre kontinuerligt. Tyvärr såg man under lång tid mest till blommans färg och form, vilket har gjort att bara ett fåtal har stark doft.

Det David Austin har gjort är att korsa gammaldags och moderna sorter och fått fram moderna rosor med de gammeldags rosornas doft och blomform men med en modern färgskala och förmåga att blomma om. I det hela är det ett lyckat recept men tyvärr räcker inte härdigheten särskilt långt upp i Sverige. Det finns dock undantag.

Ett lysande sådant är just 'Leander', en närmast schizofren ros! Bara att beskriva färgen bereder stora svårigheter eftersom den är så variabel. Den kan vara allt från rosa till orangeaprikos med bruna toner. Det är just en av tjusningarna med den. Blomman är dock alltid vacker, rundad och tätt fylld. Doftar gör den naturligtvis också. Blomningen är remonterande snarare än kontinuerlig.

Bladverket är vackert, modernt men halvmatt (vilket tilltalar mig personligen) och, för att vara en modern ros, rätt friskt.

Det luriga med många av de engelska rosorna (det namn Austin själv myntat för sina skapelser) är att räkna ut hur de växer. I ett varmt klimat är 'Leander' en rätt pampig klätterros medan den i zon IV-V snarare blir en kraftig rabattros kring metern hög. Sensommarblomningen sker ofta på kraftiga skott som kommer ända nerifrån.

Andra engelska rosor värda att prova i lite kärvare klimat är 'Abraham Darby', Crown Princess Margareta', 'Graham Thomas', 'Mary Rose', 'Winchester Cathedral' och 'Wild Edric'. Alla blommar om pålitligt, vilket gör att det inte spelar nån roll om de fryser ner en del.

Trots att ett av målen får David Austins förädlingsarbete varit återblommande rosor så finns några engångsblommande sorter som är väl värda att odla. De är dessutom generellt härdigare än övriga sorter. Den kanske bästa och vackraste är rosen som startade det hela, nämligen den rosa 'Constance Spry', vars doft ska påminna om myrra! Den intresserade bör också försöka få tag i den vinröda 'Chianti' och den ljuvliga rosavita 'Shropshire Lass'. Den sistnämnda är tyvärr idag svår att få tag i. Den är en något märklig, men lyckad, korsning mellan en klassisk tehybrid ('Madame Butterfly') och en albaros ('Mme Legras de St. Germain').

Törnrosa...

'Dornröschen' (Syn. 'Belle au Bois Dormant'; 'Sleeping Beauty'), kärt barn har många namn...
Här har vi en ros som har den angenäma egenheten att den verkar bli bättre när den odlas lite längre norrut. I södra Sverige kan nog angreppen av svartfläcksjuka bli mer besvärande. Den sägs också blomma bättre under lite svalare förhållanden, igen ett poäng till norr!

Det här är en i många hänseenden enastående ros. Till största delen är den en tehybrid men med en dos gener från den mycket härdiga arten finnros (Rosa acicularis). Från den senare har den fått härdighet, och växtkraft. I zon III blir den närmare 2 m hög! Längre norrut får man nog nöja sig med 1-1,5 m men det räcker långt. Härdigheten räcker till åtminstone för zon V och kanske mer med täckning. Eftersom den blommar på årsskotten gör det inte så mycket om den lidit en aning under vintern.

De klarrosa blommorna har, särskilt precis när de slår ut, starkt tycke av ädelros. De skulle säkert kunna pryda många vaser men se upp! 'Dornröschen' är precis lika taggig som man skulle kunna förvänta sig av en riktig törnrosaros.

Det verkar råda skilda åsikter om doften men jag har hittills inte blivit besviken. Det här är en ros som både ser ut som och doftar som en ros.

Förädlare är den tyska firman Kordes, vilka har gett oss många fina rosor, ofta härdiga. T.ex. så har de gett oss 'Flammentanz', 'Frühlingsduft' (och resten av Frühlingsserien), 'Leverkusen' och många andra.

Sweets for my sweets, honey for my honey...

Honungsrosen (Rosa (Helenae-Gruppen) 'Hybrida') är i sanning en fängslande växt. Varför skulle någon vettig människa vilja föra in en taggig lian med kapacitet att strimla de mest förstärkta trädgårdshandskar den mänskliga vetenskapen kan framställa? Den som nånsin försökt beskära inser snart hur det skulle vara attbefinna sig mitt i ett slagsmål mellan ca tio katter! Den är en tortyrkammare i växtform! Taggarna är kloböjda, som för att kunna orsaka största möjliga skada...

Kanske för att den har många förtjänster. Den är härdig, i allmänhet frisk, doftar, växer med raketfart och har en färg som gifter sig med det mesta.

Blomningen är kanske inte den allra längsta men den kan knappast kallas för snål. Vackert badverk och mängder med dekorativa nypon förlänger tiden växten är en prydnad i trädgården.

Den som vill ha en honungsros på en portal bör nog använda sig av den taggfria 'Lykkefund'. Annars får man efter rätt kort tid svårt att ta sig in på sin egen tomt. 'Lykkefund' anges oftast vara sämre härdig än 'Hybrida' men i zon IV verkar den klara sig rätt bra.

Den som vill ha den bästa trädklättraren håller sig däremot till det taggiga ursprunget, Det är just de kloböjda taggarna som gör att rankorna kan hålla fast sig!

Kom ihåg att det stöd man väljer behöver vara kraftigt! En storvuxen ros är ingen lättviktare! Dessutom blir den lätt ett vindfång. Handelns tunna spaljéer av plast eller tunna träribbor förslår inte långt. Eventuella portaler måste också vara väl förankrade. Det är lätt att missbedöma vad som behövs i framtiden när man håller i en liten späd planta.

Den som har tillräckligt med utrymme kan prova att använda honungsrosen som buske. Med lite stöd blir den en stor kupol av blommor. För att täcka in större slänter bör den också kunna vara användbar. Kom ihåg att den ska planteras längst ner i slänten. Ytterst få växter vill eller klarar av att växa neråt.

Det verkar smått märkligt att honungsrosen inte har använts mer flitigt i växtförädlingen. I nuläget finns bara en handfull sorter och bara 'Hybrida' och 'Lykkefund' har egentligen slagit igenom på den svenska marknaden. 'Starkodder' och 'Aksel Olsen' börjar dyka upp. Har vi tur kanske 'Christine Hélène' (mjukt gul, remonterande), 'Longford' (karminröd, dubbel), 'Patricia Macoun' (vit, dubbel)´eller 'Trappendalrosen' (ljust lilarosa, fylld) får en chans att visa om de är värdiga en plats i de svenska trädgårdarna. Det känns som om det finns stor potential som än så länge knappast har utnyttjats alls!

Honungsrosorna producerar ofta mängder med nypon, så varför inte testa och så några frön. Sannolikheten att resultatet blir fantastiskt och ger ekonomiskt oberoende är mikroskopiskt liten men, det finns alltid en liten, liten chans... Om inte annat så blir det en spännande väntan på resultatet!


En fläkt av tropikerna...

Man behöver inte nödvändigtvis gå över ån efter vatten, bara att se lite närmare på det man har omkring sig kan räcka för att hamna på en helt annan plats. Ibland räcker det med att titta i närmaste dike...

En rätt vanlig men kanske ändå okänd växt är missne (Calla palustris). Om man kallar den vild kalla så blir den genast mer spännande. Den tillhör precis som krukväxten fredskalla och floristernas kallor kallafamiljen (Araceae). Blomman har samma uppbyggnad med en gul kolv besatt med de små egentliga blommorna omsluten av ett dekorativt vitt hölsterblad.

Den är varken storvuxen eller färggrann men när man väl är medveten om den så känns den mer och mer som en exotisk fågel som av misstag landat i den svenska naturen. Varken blad eller blommor liknar någon annan svensk växts. Den växer vild på fuktiga/blöta platser i nästan hela landet utom i fjällen, så den har en synnerligen tålig konstitution.

Den finns ibland med i plantskolornas sortiment av dammväxter så varför inte bjuda in en svensk "exot" i trädgården?