Trädgårdstänk...

En trädgård kan vara mycket. Kanske framför allt ett sätt att uttrycka sin personlighet. En trädgård kommer alltid att vara beroende av sin skapare och den som sköter om den. Utan omvårdnad upphör den snart att existera, och bara spåren blir kvar en längre tid.

Många tror att de vet vad en trädgård SKA vara, eller så frågar de hur den BORDE vara, så att de inte gör några misstag. Slappna av, en trädgård blir det du GÖR den till, och det finns bara en enda sak någon kan garantera, nämligen att du KOMMER att misslyckas, om och om igen... Favoritväxten kommer att vägra växa, rådjuren kommer att utse ditt grönsaksland till deras salladsbar, din sambo kommer att köra över den svindyra pionen du nyss planterade med gräsklipparen, och du kommer att föra en ojämn kamp mot ogräset bland annat. Men, har du en gång börjat odla, så kommer du troligen aldrig att sluta...

För vissa är en trädgård ett sätt att visa att de "hänger med" och är trendkänsliga. För andra är den en medicin som hjälper till att hela djupa sår. Många har den som sin största njutning. Mig hjälper den att tömma hjärnan och göra tankarna klarare.

Oavsett en persons relation till trädgård så räknas den. Det finns inga absoluta sanningar, och inget egentligt rätt eller fel. Men, om du sliter i trädgården bara för att hålla grannarna nöjda bör du kanske sätta dig ner och tänka lite. Att odla bör ge mer än det tar, åtminstone är det min personliga övertygelse. Att få göra nåt man tycker om, utan någon annans pekpinnar kan ge energi, även om du på kvällen går till sängs fullständigt utmattad.

Trädgården är din, och inga idéer är för galna. Ja, du kan misslyckas rejält, men resultatet kan lika gärna bli oväntat fantastiskt. En trädgård är en bit tämjd natur, men den kommer alltid att göra motstånd och hitta sina egna vägar. Det är ett fantastiskt dynamiskt samspel.

Ibland är det kanske bra att påminna sig om att den trädgård du verkligen avskyr älskas av någon annan. Respektera och förundras över olikheterna. Lev och låt leva är en alldeles utmärkt filosofi.

In the jungle, the mighty jungle, the lion sleeps tonight...

Jag känner för att, lite som Gert Fylking, utbrista i ett "Äntligen!" Malmö Slottsträdgårds senaste tillskott "Turbo-Trädgården" är för ung för att visa sitt rätta jag än, men den är redan en upplevelse. Det är lite grann den trädgård jag har drömt om, men aldrig skapat. Mer eller mindre exotiska växter i ett något kontrollerat kaos fyllt av otyglad växtkraft. Mängder av bladformer som spelar mot och med varandra. Även texturer är viktiga här. Tulpanträd, magnolior och perukbuske har glatta blad medan kejsarträd och kungsljus är betydligt strävare. Längst ut på den andra sidan hittar man djävulsklubban/igelkottsaralian med sina grova blad, ilsket beväpnade med taggar, vilka finns i lika riklig mängd på bladskaft och stammar. Detta till trots (eller kanske just tack vare) så är det en av mina favoritväxter. Det vetenskapliga namnet, Oplopanax horridus, faller jag också för.

Det storbladiga ger tyngd och förstärker den exotiska känslan av djungel medan skobandssolrosen (måtte den aldrig blomma...) lyckas med konststycket att vara både skir och kraftfull samtidigt. De vita kungsljusen skär effektivt genom det gröna medan det lysande gula hos perukbusken 'Golden Spirit' agerar solglitter.

En av tankarna med trädgården är att många av träden ska kapas ner till stubbar med regelbundna mellanrum. På så sätt accentueras den kraftiga tillväxten och bladen blir extremt stora. Det är ett bruk med traditioner, men använt på ett nytt sätt.

Turbo-Trädgården är säkerligen vissa människors värsta mardröm. Så mycket otyglad växtkraft samlad på så liten yta kan säkert verka skrämmande för den som vill ha sin trädgård tuktad med raka rader av växter som håller sig inom ramarna. Denna moderna djungel har en ram, en mycket stadig därtill, men kommer att göra sitt bästa för att spränga den.

Det ÄR en väldigt grön trädgård, men den innehåller massor och ju mer man tittar, desto mer upptäcker man. Det finns både spänning och lugn, och jag ser fram emot att se den mer uppvuxen. Det finns flera fina visningsträdgårdar i området, men Turbo-Trädgården har, tillsammans med sin eldfängda och extremt färgglada granne (mer vid ett senare tillfälle) blivit mina favoriter. Över lag är Slottsträdgården en fantastisk plats och väl värd ett besök.

Ett stort tack till trädgårdens mästare Peter Linder, som har skapat något riktigt, riktigt häftigt. Förhoppningsvis kommer detta lilla stycke djungel att inspirera andra till att släppa loss fantasin och skapa mer i en liknande anda. Turbo-Trädgården är en uppvisning i växtnörderi (i positiv bemärkelse) på hög nivå, men utan att den blir otillgänglig. Vem som helst, oavsett ålder eller bakgrund, kan hitta nåt att njuta, inspireras eller imponeras av.

Växtlista och fler tankar bakom finns här!

Vita tankar...

Stormhattsranunkel (Ranunculus
aconitifolius 'Pleniflorus'), smultronblom
och albarosen 'Gudhem'

 Vitt ute vitt inne, vitt i hjärta vitt i sinne...

Nej, jag vill varken ha ett vitt hem eller en vit trädgård. Vitt hjärta och vitt sinne? Bra föresatser, men det är kanske bättre att vara realistisk. Ingen är, eller bör vara, helt perfekt.

Det sagt så är det ju fullt möjligt att njuta av vitt i lagom dos. Här är nog försommaren den vitaste perioden. Stormhattsranunkeln är nästan sötsliskigt gullig med små, tätt fyllda, fluffiga bollar svävande på tunna stjälkar. Ofta svår att få tag, dyr, men sympatiskt lättodlad. Det är bara det att man gärna vill ha mer än en... Just nu får en ensam planta sväva bland frilandsorkidéer och humleblomster.

Smultronblom tillhör också favoriterna eftersom de andas svensk sommar och lovar sommargodis till långt ut på hösten. 'Yellow Wonder', gulvita som mogna och fåglarna har (hittills) låtit bli dem.

Den vita rosen 'Gudhem' har inte fått ett hem här än, men det kan nog bli så så småningom. Kanske som en reaktion mot alla de som vill att en ros ska se ut som en "ros"... Med andra ord, som de konstlade snittrosorna. Det är alltid intressant att se reaktionen när man visar dem en mer ursprunglig blomma istället.

Det kanske viktigaste i trädgården under vår och försommar är att, trots stressen, sätta sig ner och bara vara en liten stund. Att se allt som händer runtomkring och inte bara tänka på allt som måste göras, allt som inte hunnits med, allt ogräs som vuxit upp när man vände ryggen till och, framförallt, strunta i den lila rösten som undrar: "Vad ska grannarna säga?.."

Sitt ner en stund och njut av syren och hagtorn. Kontrasten
gör att man uppskattar båda mer

Trädgården är, under alla årstider, fylld av dofter. Vissa har större betydelse och framkallar starkare minnen än andra. För att hålla fast vid det vita temat så är en av vårens behov, i brist på bättre ord, kontrasten och samspelet mellan doften av syrener och den tunga söta, på gränsen till obehagliga, doften av hagtorn. I år har nog hagtornsträden slagit rekord i blom. Bladen har knappt synts alls. Syrenerna har också varit ovanligt blomvilliga, så både syn- och doftintrycket har varit maximalt. Nu falnar det vita och andra färger tar vid, som alltid ackompanjerade av en symfoniorkester av gröna nyanser. Nya solister och ensembler avlöser varandra tills sommaren avslutas med höstvindsackord i starka klara färger innan det vita kommer igen. Det frusna och gnistrande vita den gången. På samma gång hårt och ogästvänligt, mjukt och inbjudande...

Nästan nya bekantskaper...

Klematis är ingen ny bekantskap, men det händer spännande saker och intressanta nya sorter dyker konstant upp och det återstår att låta tiden avgöra om de är steg i rätt riktning eller inte. Det "senaste" verkar vara småvuxna sorter lämpliga för att odla i krukor eller amplar, eller som marktäckare. Det har lett till (hittills) två förälskelser... Trevligt nog är det svenskförädlade sorter, vars existens vi har "Mr. Clematis", Magnus Johnsson, för. För några år sedan introducerades KAJSA E, remonterande och doftande (åtminstone om det är hyggligt varmt). Puts och ans ger rikligare blomning, men jag vill nog gärna se lite fluffiga fröställningar också, så vi får se hur jag gör.

Kajsa

Nyare är TINDRA E, den kanske ännu snyggare "systern". Det återstår att se om hon är lika sympatisk som Kajsa. Blommorna är stora för att sitta på en småblommig klematis. Doften finns där, om än i mindre grad än hos Kajsa. Däremot är färgspelet hos blomman betydligt mer intressant. "Framsidan" har rufsiga, lätt ekivoka, volanger som omger ett grönvitt öga, men "baksidan" är minst lika vacker med sina subtila skiftningar. Hur länge den blommar verkar det råda olika åsikter om, men hittills så finns gott om små knoppar i skottspetsarna medan den första omgången blommor är mer eller mindre fullt utslagen.

En tredje syster är TUVA E, en sval vit skönhet jag hittills bara sett live en enda gång, som ett strängt bevakat visningsexemplar. Den är, liksom övriga, mycket vacker men har ett rufsigare utseende och sägs inte ha lika bra remonterande egenskaper som de två övriga. Det kan möjligen inverka negativt på populariteten, men det återstår att se.

Troligtvis kommer det att dröja ett tag innan gemene man har lärt sig att se klematis i ett lite nytt, och mer nyanserat, ljus. Släktet är stort och innehåller så mycket mer än kraftigväxande klätterväxter. Och, det är så oändligt mycket mer än 'Jackmanii'...

Tindras baksida

Tindras framsida

Några vårtankar...

Snödropparna förökar sig och har nog
passerat tusentalet vid det här laget

Så var det ett tag sen sist igen. Som valigt blir jag inte klok på hur Blogger vill placera bilder och text...

Efter en osedvanligt mild vinter har våren återvänt till trädgården. Nu återstår att se om allt som mer eller mindre kastades ner i backen i höstas har klarat vintern. En härdigare typ av japansk kryptomeria (Cryptomeria japonica fk Göteborg) verkar ha klarat sig utan skydd och trots sen plantering. Snömintbusken (Prostanthera cuneata) verkar också ha tagit sig igenom en mild sydhälsingsk vinter trots att den har sitt ursprung på södra halvklotet. Övrigt får vi nog vänta och se hur det har gått med. Ibland är det kul att göra precis tvärtom mot för vad man har lärt sig och helt enkelt se vad som händer. Rosorna blev planterade med hjälp av jordborr under föga ceremoni. En rejäl dos gödsel ska de få så snart de börjar växa lite, men i övrigt så får vi se vilka som klarar av den styvmoderliga behandlingen.

Den vitblommande tibasten går i väntans
tider...

Snödropparna är som vanligt först ut och i år verkar blomningen vara ovanligt läge. Trots tidig vårvärme så har nätterna varit kalla. Den vita tibasten står ännu bara i knopp. Snön gick hårt åt den och den verkar ha vält lite ytterligare, fast det spelar ingen större roll. Den vita varianten är vacker men den rosa som man ser här och var här doftar (i mitt tycke) lite godare. Åtminstone påminner mig doften hos min buske lite för mycket om billig överparfymerad tvål. Men, smaken är som baken och jag är säker på att andra inte alls håller med mig. Den rosablommande får röda bär medan den här får gula. Nån enstaka fröplanta brukar dyka upp.

Den manchuriska valnöten sover än men förhoppningsvis blir det lika mycket nötter i år. Förra året blommade den och satte frukt för första gången. Ca 15 år från frö tog det. Bladen har blivit en aning mindre och grenarna har börjat förgrena sig mer. Det kanske egentligen blir ett lite för stort träd här, men den är svår att stå emot. Jag misstänker att det är en fördel att plantera ett lite större exemplar. De första vintrarna frös toppskotten varje år medan den inte fått minsta lilla skada ens under riktigt hårda vintrar efter att tillväxten äntligen satte fart.

En annan växt som haft en svår etablering är den blå järneken (Ilex x meservae). Slarv med skyddet mot vårsolen första året reducerade den till ca 10 cm, men sen dess har den klarat sig helt själv och vuxit till bra. Tyvärr kanske på ett lite olämpligt ställe lite för nära rabattkanten mot gräsmattan så det är nog på tiden att den får flytta en bit in. Vi får se. Eller, då kanske den får bli klippt till ett klot. Det skulle också kunna vara en trevlig kontrast i en annars rufsig och förvildad rabatt. Den har åtminstone bevisat att den tål hård rotkonkurrens av både lönn, praktlysing och kvickrot...

Den manchuriska valnötens knoppar
kommer snart att börja svälla

Några hösttankar...

Höst kan vara blä, usch och "sommaren är slut, buhu". Men, hösten kan också vara den mest underbara tiden på året. Sällan är färgerna lika mättade, som när solen står lite lägre på himlen. Sommaren är färgglad, men det starka ljuset gör den ibland lite urblekt. Sensommarens och höstens ljus har en annan sorts intensitet. Särskilt tydligt blev det på en tur genom bergen norr om Albuquerque i New Mexico. Mitt på dagen var allt lite trist brunaktigt och dammigt, medan färgerna var helt annorlunda någon timme senare. Plötsligt var bergen randade i bruna, röda, gula och grönaktiga jordfärger, popplarnas höstlöv lysande gula och himlen overkligt blå. Den svenska hösten är också vacker, men det finns också platser där skalan blir så extrem att man, åtminstone ett tag efteråt, ser världen lite annorlunda.

Många växter som varit mer eller mindre osynliga fram tills nu blir plötsligt spektakulära. Av nån anledningar verkar vi svenskar ännu inte ha fattat vitsen med växter med fantastiska höstfärger. I både Norge och Finland är höstfärg mer ofta en avgörande faktor när man väljer växter till trädgården. Här har vi kanske mest upptäckt aronian. Att bären dessutom är användbara är ett stort plus. En annan växt som har sin glanstid på hösten är ginnalalönnen (Acer tatarica ssp. ginnala). Höstfärg och färgglada lönnäsor gör den till en favorit för många. Det vore kanske önskvärt om det kom ett par förädlade sorter. 'Hot Wings' är en med vackert röda näsor som börjar få lite spridningen. Problemet med en del frösådda ginnalalönnar är att näsorna inte släpper från busken/trädet utan sitter kvar gråa och vissna även år två, inte särskilt snyggt.

Bland buskar, träd, perenner och t.o.m. barrväxter finns det många som har en glansperiod på hösten. Vissa kanske vi inte ens tänker på, just för att de är så mycket mer förknippade med t.ex. sina vackra blommor. Flera buskrosor t.ex. har starka höstfärger. Till de vackraste hör dockros (Rosa nitida), dess hybrider (t.ex. 'Dart's Defender') och vresroskorsningen 'Thérèse Bugnet'. Spireor flammar ofta upp på hösten. Björkspirea (Spiraea betulifolia, och särskilt sorten 'Umeå') blir vacker och de flesta rosen-/praktspireor (S. japonica med sorter) får fina höstfärger. En smått bisarr sort av den senare är den nästan groteskt storbladiga 'Macrophylla', som mest liknar en storbladig basilika. Blommorna är små, så den odlas främst för bladverket och den färgsprakande finalen. Bland perennerna så har flera nävor vackra färger på hösten, likaså trebladsspira (Gillenia trifoliata). Bland barrväxterna så är nog lärkarnas gula färg den mest utmärkande, men även flera som behåller barren hela vintern skiftar färg. Oftast är det förknippat med ett inbyggt skydd mot kyla och uttorkning.

Hösten är också äpplenas tid. När man pratar med någon om vilka äpplen han eller hon tycker om förstår man snart att ett äpple inte alltid är bara ett äpple. Ofta är det samma sorter som föräldrar eller mor-och farföräldrar hade som man längtar efter. Ibland är det äpplena man pallade hos grannen... För mig blir det svårt att välja en favorit. Det finns många, både nya och gamla. Rent nostalgiskt skulle min apelgård innehålla 'Risäter', 'Åkerö', 'Wealthy', 'Gyllenkroks Astrakan' och 'P.J. Bergius'. Alla har sina förtjänster. Bland nyare bekantskaper så mumsar jag gärna i mig 'Höstdessert' ('Sügisdessert'), som smakar som en mix av 'Cox' Orange Pippin', 'Ingrid Marie' och Astrakan. Andra favoriter är 'Petteri' (finskt mörkrött sommaräpple med förvånansvärt god smak), 'Sandra' (systersort till 'Petteri', mycket lik till utseendet men höstfrukt), 'Apollo' (mycket underskattad höstfrukt) och olika typer av kaneläpplen (med smått överraskande kryddlik eftersmak, men ofta spretigt och fult växtsätt). Listan kan egentligen göras oerhört lång! Mitt livs vidrigaste äpple (hittills) ligger för närvarande i en påse i kylen för senare utvärdering. Förhoppningsvis bättrar det på sig om det får ligga en månad...eller två... I nuläget vill man helst borsta tungan efter ett bett! Troligen en frösådd, eller någon mycket gammal sort av vinteräpple. Trädet de kommer ifrån ska kunna vara planterat för bortåt två hundra år sen så det är potentiellt ett stycke levande historia...om än ett beskt och surt stycke...

När det gäller senblommande växter, så hade jag väl aldrig trott att jag nånsin skulle slå ett slag för ölandstok. Men, det är ju aldrig heller för sent att ändra sig. Sant, det är en växt som har använts sönder av anläggare under rätt många årtionden vid det här laget, och det är kanske varje "billig och lättodlad" växts öde. Att vara överdrivet vanlig ger en tråkstämpel som kan vara svår att tvätta bort. Att sen många inte tycker om gula blommor är ofta nästa spik i kistan. Men, nu var det ju det där med färgen, varför nöja sig med gult när det finns vita, rosa, röda, orangea och limefärgade att välja på? Sant, de gula kommer nog alltid att vara de mest lättodlade, med de vita som god tvåa. Här kommer nästa men, sluta tänka på ölandstok som en växt mer eller mindre enbart för plantering i stora grupper. De flesta av de sorter som har mer "exotiska" färger är relativt småvuxna och stannar runt halvmetersstrecket, vilket gör att man kan tänka på dem mer som perenner, där såna färger som orange och rött ofta är en bristvara i vårt klimat. Vi är, tvärtemot vad vi kanske tror, ytterst sällan fördomsfria i trädgården. Det är intressant att höra en person beskriva vad de skulle vilja ha i trädgården, vilket läget är och vilka förväntningar de har. Inte sällan får den växt som uppfyller alla kriterier kalla handen. Då är det tur att det oftast finns mer än ett alternativ!

Robusta rosa rosor...

Rosa torde vara den allra vanligaste färgen på en ros. Kanske är det just därför andra färger verkar vara mer eftertraktade. Men, det gör också att det finns en mängd riktigt bra rosa rosor. Några är riktiga tuffingar som klarar det mesta.

Vresrosen (Rosa rugosa) har hamnat på listan över de "ogräs" och främmande växter som hotar den svenska naturen, men det går inte att komma ifrån att dess gener har berikat våra trädgårdar. Ett stort antal av de härdigaste och friskaste rosorna vi odlar har gener just ifrån vresrosen. Vissa visar med all tydlighet upp släktskapet medan andra knappt visar några typiska vresrosdrag över huvud taget.

'Jens Munk'

'Jens Munk' hör till den första gruppen, beväpnad med mängder av vassa taggar och typiska grovådrade blad. Blomningen kommer i omgångar men det blir sällan några nypon. Däremot har den en lite mer behaglig rosa färg än den rena arten, eller 'Hansa' den mest kända av dem.

Den tillhör inte dem med den starkaste doften, men i övrigt finns egentligen bara fördelar om man söker efter en frisk, härdig och lättodlad ros. Det är kanske inte en ros man ägnar en hel rabatt, men den har många användningsområden. Som de flesta vresrosor tål den hård beskärning och kan användas i alltifrån häckar, buskage och större rabatter. Eftersom vresrosen i grunden är en strandväxt så är olika prydnadsgräs trevliga kompisar.

Tyvärr verkar många fnysa åt 'Jens Munk'. Kanske är det de vassa taggarna som avskräcker, eller någon inneboende aversion som väcks till liv så fort man nämner ordet "vresros". Sedd som buske generellt och inte "bara" som ros så kanske förtjänsterna lyser igenom mer...

Föräldrar till 'Jens Munk' är två riktigt trevliga vresrosor, nämligen 'Schneezwerg' och 'Dagmar Hastrup'

Lite längre bort kommer man med den populär 'Thérèse Bugnet'. Släktskapet med vresrosen kan nog främst anas på bladen, trots att de är betydligt slätare och mer grågrönt. Sympatiskt nog är taggarna få (utom vid basen). Som extra bonus är grenarna brunröda och dekorativa på vintern, och bladen får vackra höstfärger (fin kontrast till de sista blommorna). Blomfärgen varierar något med väderleken verkar det som. De senare blommorna är ofta mer färgstarka. Doft finns en lagom dos av. Nypon blir det däremot bara några enstaka av, men det gör kanske inte så mycket.

'Thérèse Bugnet'

Igen rör det sig om en lättodlad och mycket användbar ros. Perfekt passar den som sommarstuge- eller torpros, eftersom den, trots att den är en relativt modern ros, utstrålar gammaldags charm. Det kan vara en idé att beskära den lite grann de första åren för att få den lite bättre förgrenad från basen, annars kan den ibland bli lite kal nertill. Å andra sidan gör det att den lättare kan kombineras med perenner eller mindre buskar placerade framför eller runtom. Som häckväxt är den heller inte dum.

'Thérèse Bugnet' har en komplex bakgrund med flera olika vildrosor inblandade. Man är inte helt säker på alla. Men säkert är däremot att blandningen blev lyckad!

Ytterligare ett steg bort från vresrosursprunget är 'John Cabot', också en robust buskros, som kan användas även som klätterros. Den har en av de mest lysande rosa färger man kan tänka sig. Bladverket är blankt, slätt, och "modernt". Härdigheten kommer nog från versrosursprunget medan de glansiga bladen, och en del av motståndskraften mot sjukdomar, nog kommer från kryprosen (Rosa wichurana).

Liksom hos de flesta återblommande rosorna påskyndas nästa omgång knoppar av att man klipper bort överblommade klasar så snart som möjligt. Klipp bort hela klasen plus ett par blad, inte bara själva den vissna blomman.

'John Cabot'

Precis som de föregående är 'John Cabot' en ros med flera användningsområden. Med ytterst lite beskärning, en alldeles lagom stor klätterros. Rätt hårt beskuren, en vacker buskros. Den som är lite äventyrlig kan testa vad engelsmännen kallar "pegging down". Långa årsskott krokas fast i spetsen så att de bildar bågar ner mot marken. Det gör att busken stimuleras att bilda blomskott längs med hela längden av skotten och rosen bildar en matta/låg kupol full av blommor. Det är kanske inte en helt enkel metod, men beskrivningar finns på nätet för den som är intresserad.

förutom vresros och krypros har 'John Cabot' vildrosen Rosa laxa (osäker artstatus) och den minst sagt färgglada floribundarosen 'Masquerade' i bakgrunden.

Det finns som sagt många felr odlingsvärda rosa rosor, men de spar vi till en annan gång...