En oväntad trädgårdsväxt...

Häftiga blommor har den...

 Ibland har man saker i huvudet som liksom bara inte kopplar. Mor och barn (Tolmiea menziesii) är en känd gammal krukväxt och så är det med det, eller? Inte förrän en kvinna kommer och säger att hon har den i trädgården sen sju år tillbaka föll slanten äntligen ner. Jag hade ju sett den utomhus i Uppsala en gång för länge sen men inte tänkt på det mer förrän den dagen säkert tjugo år senare!

Det är ju lite roligt att den krukväxt jag tyckt om så länge, men sällan lyckats med, visar sig trivas alldeles utmärkt ute i trädgården istället, där den dessutom bjuder på spännande purpurbruna blommor (vilket nog aldrig händer inomhus i rumstemperatur)! Om man läser på lite så upptäcker man snart att det konstiga snarare är hur någon kom på att den skulle trivas inomhus. Det naturliga utbredningsområdet sträcker sig från norra Kalifornien till Alaska!..

Ett lite spännande komplement till all alunrötter, spetsmössor och klockvippor (vilka den inte helt oväntat är nära släkt med). Den verkar kunna trivas både i sol och skugga. Misstänker att den egentligen vill ha en mer humusrik jord än min tunga lera, men den verkar inte lida någon större nöd. Det återstår att se vilken användning den får, svårodlad verkar den åtminstone inte vara och hittills verkar inte dess inomhusnemesis mjöldaggen visa sig när den står i rabatten.

Vanligast i handeln idag verkar den
gulmelerade 'Taff's Gold' vara

En häftig "bakvänd" blomma...

Aloe speciosa, San Francisco Botanical
Garden

   Aloe speciosa har inget svenskt namn, men ledd av det vetenskapliga så kanske praktaloe kan passa, för praktfull är denna sydafrikan. Den kanske är lite stor att härbärgera i ett fönster, men ett inglasat uterum borde ge den en chans att utvecklas fint. I naturen kan stammen/stammarna nå en höjd på närmare sex meter. Eftersom den liksom andra suckulenter klarar långa perioder av torka är den en uppskattad trädgårdsväxt i områden där man inte kan slösa på dricksvattnet för att få en prunkande trädgård.

   Praktaloen har ett par egenheter. Den ena är att bladrosetten i toppen av plantan i stort sett alltid lutar. Den visar nämligen "framsidan" för solen, vilket innebär att den i sitt hem på södra halvklotet lutar mot norr och på det norra halvklotet mot söder. Innan man använder den som kompassväxt så bör man komma ihåg att om det finns skuggande träd i närheten så lutar den bladrosetten åt det håll den får mest ljus, alltså inte nödvändigtvis mot solens högsta punkt. Den andra egenheten är att det är blomknopparna som är färgrika, medan själva blomman är diskret vitgrön, alltså "bakvänt" mot för vad vi är vana. Blomningen inträffar på våren. I naturen pollineras praktaloen av solfåglar, Afrikas, Asiens och Australiens motsvarighet till Amerikas kolibrier.

   Där växten förekommer naturligt används bladen för att färga ylle rosa. Ovanligt nog behöver garnet/tyget inte betas för att färgen ska fästa.

   Släktet Aloe är stort och innehåller många spännande växter som är lättodlade krukväxter. Mest känd är antagligen äkta aloe (A. vera), men även zebraaloe (A. variegata) och trädaloe (A. arborescens) har en lång historia i Sverige. Idag kan man hitta rätt många olika arter och sorter i trädgårdshandeln. Att många inte vet om att de kan blomma beror på att de behöver en sval och torr period för att sätta knoppar.

Det klättrar och det klänger... Del II

Klätterdalechampia (Dalechampia
dioscoreifolia)

Tillbaka till de exotiska klättrarna och klängarna!

Först ut en växt som kan träffas på som krukväxt ibland, nämligen den vackra växten med det kanske inte så vackra namnet klätterdalechampia (Dalechampia dioscoreifolia). Den som är familjär med näsduksträdet (Davidia involucrata) känner igen stuket på "blomman" (själva blommorna sitter oansenliga mitt emellan de minst sagt färggranna högbladen. Nu är de inte släkt utan istället så hör dalechampian till familjen törelväxter och är alltså släkt med bl.a. julstjärnan. De tunna bladen till trots så lär den kunna tåla att torka ut en aning, men torka och brist på ljus ger dålig blomning. Den tål temperaturer ner till strax under nollstrecket, när den är ordentligt avhärdad, så den borde kunna vara användbar i ett varmt läge ute under sommar och höst. Jorden bör ha ett neutralt eller svagt surt pH. Ursprunget är Sydamerika. Eftersom den tillhör törelfamiljen så kan växtsaften orsaka irritation hos känsliga personer.

Klätterbahuinia (Bauhinia corymbosa)

Nummer två är en klättrare som är en udda fågel i sitt släkte. Bauhiniasläktet består mest av buskar och träd, vanliga som prydnadsträd i varmare klimat. Blommorna är orkidélika, vilket gett upphov till namnet orkidéträd, medan de karaktäristiska bladen gjort att de också kallas kamelfotsträd. Bauhinia corymbosa har inget svenskt namn, men klätterbauhinia skulle följa namnskicket i övrigt. Det är en finlemmad, men ändå kraftfull, klättrare som blommar med små ljusrosa orkidélika blommor i skira klasar från vår/försommar till höst. Blommorna är kanske inte lika kalrt färgade och stora som hos många andra arter, men de är nog så vackra och tål att studeras nära. Växten kommer från sydöstra Asien och klarar en liten frostknäpp på hösten om man skulle glömma plantan ute. Den är också relativt torktålig. Jag har inte sett den till salu i Sverige än, men den vore ett intressant tillskott till kategorin terassväxter.

Nummer tre är en annan klättrare man ibland ser i svenska växtbutikers sortiment av s.k. medelhavsväxter, violranka (Hardenbergia violacea). Man störter också på släktingen ametistranka (H. comptoniana), men de är i blom mycket lika. De kommer båda från Australien. Blomningen infaller på senvintern/våren, så den bästa placeringen är kanske i ett inglasat uterum/vinterträdgård, där den kan få utvecklas fritt. Bladen är i det närmaste läderartade, vilket hjälper växten att klara torra perioder. Den trivs i lite tyngre (men fortfarande väldränerad) jord, så inblandning av lera/tyngre trädgårdsjord kan vara att rekommendera för att få den att trivas så bra som möjligt. Växten tål en frostknäpp på ca -5C, men blir kylan långvarig kan den få rätt omfattande skador. Då klipper man helt sonika tillbaka plantan. Så länge nederdelen är frisk växer den upp igen.

Violranka (Hardenbergia violacea)

Violranka i San Francisco i närheten av
Castro-distriktet

Det klättrar och det klänger... Del I

Lejongapsranka (Lophospermum)

I varmare klimat än vårt klättrar och klänger det nästan överallt känns det som, men varför inte testa lite exotiska klättrare? Många kan odlas som ettåriga eller låtas övervintra i ett inglasat frostfritt uterum.

Lejongapsranka (Lophospermum erubescens, tidigare Asarina e.) och liten lejongapsranka (L. purpusii, tidigare) ser man sällan som planta, men frö brukar finnas till den förra och den är inte särskilt svårodlad. Sol och näringsrik jord är egentligen allt som behövs. Den hinner kanske inte bli så stor på en säsong, men kan bli desto mer praktfull om den får övervintra svalt och ljust. Första året passar den även bra planterad i ampel. Oftast är blommorna purpurrosa men det finns också vitblommande sorter som är mycket vackra.

Luktärter i all ära, men snäckbönan (Vigna caracalla) är nog snäppet coolare. Namnet är passande eftersom blommorna är spiralformade som snäckor. Ursprunget är Central- och Sydamerika. Ibland dyker det upp plantor, men de tenderar att vara rätt dyra. Frön finns hos flera firmor. Liksom hos många andra ärtväxter är fröskalet hårt och det är bra att blötlägga fröna i ljummet vatten över natten. Rispa dem eventuellt med en vass nål. Jorden bör vara neutral till svagt sur, växten är inte någon kalkälskare. Snäckbönan, med sitt tropiska ursprung, tycker om sol och värme (bilden är, liksom de andra, tagen utanför Los Angeles, i Gettymuséets trädgård), så ett varmt skyddat läge är att föredra om den ska trivas utomhus i Sverige. Ljus och sval övervintring ger större och kraftigare plantor (även om de under rätt förhållanden kan nå avsevärd storlek redan första året). Eventuellt kan man testa att klippa ner den och övervintra plantan mörkt och kallt i t.ex. matkällaren.

Snäckböna (Vigna caracalla)

Troligtvis helt okänd i Sverige är växten med de vackert orangeröda blommorna, Pseudogynoxus chenopodiodes (tidigare det något mer "lättsmälta" Senecio confusus, vilket betyder ungefär "förvirrad gammal man"...). Ett par av de engelska namnen är Mexican flame vine och Mexican love vine. Flamranka kanske skulle ha varit ett passande svenskt namn, men tyvärr är det redan upptaget (av katalpasläktingen Pyrostegia venusta). Namnet kärleksranka kanske skulle få den populär! Den har en fantastisk växtkraft och förökas lätt både med frö och sticklingar, om man kan få tag i det. Ursprunget är Mexiko så det är en värmeälskande växt. För att få riklig blomning kan man försöka hålla tillbaka tillväxten något genom att beskära långa rankor, vara lite försiktig med kvävegödslingen och låta jorden torka upp mellan vattningarna (den är, sina rätt tunna blad till trots, en halvökenväxt). Vissna blommor bör plockas bort. Även utan blommor är växten vackert frodig och friskt grön. Bladen är mer eller mindre utdraget hjärtformade och lite naggade i kanten. Igen är ljus och sval övervintring att föredra, men sticklingar tagna på sensommaren övervintrar antagligen rätt bra även i ett inte så svalt, men ljust, fönster. Ett litet minus får den för att den är svagt giftig. Ett stort plus i kanten får den däremot för att dess nektarrika blommor lockar humlor, bin och fjärilar.

"Kärleksranka" (Pseudogynoxus chenopodiodes, syn. Senecio confusus)

Svartögda Susanna och hennes snygga systrar...

Svartöga (Thunbergia alata)

Svartöga (Thunbergia alata) kallas i engelsktalande länder oftast black eyed Susan, alltså svartögda Susanna. Hm, det låter kanske lite svartsjukt på svenska... I vilket fall så är det en vacker afrikanska.

Hos oss är svartöga en sympatisk och tacksam (hos oss) ettårig slingerväxt, vanligtvis med orangea blommor med svart mitt, men de kan lika gärna vara gula eller vita, med eller utan öga. För ett antal år sen kom sorten 'African Sunset', som har blommor i sköna solnedgångsfärger.

Klockthunbergia (T. grandiflora)

Svartöga har några riktigt snygga, men ovanliga, släktingar. Till dem hör en av mina favoritväxter (trots att jag hittills inte ens odlat den själv), nämligen klockthunbergian (Thunbergia grandiflora). Bördig från relativt varma delar av Asien kräver den liknande behandling som t.ex. citrus och oliv, med ljus och lite sval övervintring. Den som har ett inglasat frostfritt utrymme har här ett, än så länge, rätt okänt paradnummer. Den går även att odla som ettårig om man lyckas få tag på frön. Det finns också en utsökt vitblommande form, men frågan är om inte det lavendelblå originalet är vackrast.

Hos oss är klockthunbergian en skönhet som kräver omsorg för att överleva i ett kargt klimat. I Australien räknas den däremot som ett allvarligt ogräs!

Praktthunbergia (T. mysorensis)

En annan av svartögats kusiner är praktthunbergian (Thunbergia mysorensis), en växt som är både praktfull och bisarr. Blomklasarna gör att den ser ut lite som en korsning mellan lejongap och gullregn. Det är en praktfull primadonna från södra Indien. Där är det inte bin som pollinerar den utan fåglar. För att lyckas med den krävs nog ett uppvärmt växthus, men visst vore den värd ett försök. I rätt miljö kan den bli mycket omfångsrik. Uppgifterna varierar men den ska i hemlandet kunna få rankor 6-10 m långa. Exemplaret på bilden växer på en liten pergola i San Franciscos Conservatory of Flowers.

Thunbergiasläktet är intressant för oss svenskar på grund av namnet. Släktet är uppkallat efter den svenske botanikern Carl Peter Thunberg.

Älskliga Ellen...

Utanför fönstret är det (till slut) vitt och vinter, men det känns som att hösten bara precis tagit slut, trots att vi har kommit mer än en vecka in på det nya året. Jag dröjer kvar lite i hösten innan jag tacklar nästa årstid.

I den norra halvan av landet är ofta höstastrar (Aster (Novi-belgii-Gruppen)) ett osäkert kort, som sätter knopp tidigt men knappt hinner blomma innan snön kommer. Det bästa är kanske att se sig om efter vad som finns i grannskapets trädgårdar. Ofta kan man hitta plantor som funnits länge på orten och som man kan vara säker på att de faktiskt hinner blomma åtminstone de allra flesta år.

Tyvärr är det svårt att veta vilka av de sorter som finns i handeln som är riktigt bra. Från Finland kommer sorten 'Ellen' (tidigare kallad "tidig röd"). Den kan vara svår att hitta då den inte verkar finna hos någon svensk perennaodlare än. Den förgyller höstträdgården med sina halvfyllda lilarosa blommor. En trevlig snittblomma och verkar, enligt min erfarenhet, sällan angripas av mjöldagg (ofta ett gissel i torra lägen).

Blir ca 70 cm här och är stabil.

Lättare att få tag i är den lilla oktoberastern (Aster dumosus) 'Early Blue'. Sitt svenska namn till trots så bör den hinna blomma i en stor del av Norrland. Som sortnamnet säger är den just tidig och är definitivt igång med att producera en mängd blå blommor redan rätt tidigt i september. Den hör däremot inte till de högrestas skara med sina 30 cm, men just det kanske bara gör den mer användbar. Den tar inte för stor plats och gör inte mycket väsen av sig förrän blommorna slår ut. Det sagt så är bladverket dekorativt mörkgrönt, så den skämmer inte ut sig innan heller.

I äldre trädgårdar finns ofta olika typer av senblommande astrar, i allmänhet med enkla ljuslila blommor. Tyvärr sprider sig många i det närmaste ogräsartat och är mindre lämpade för mer städade rabatter. Tillsammans med andra kraftigväxande "mormorsperenner" (t.ex. lysing, toppklocka, såpnejlika m.m.) bör de kunna odlas med framgång och vara ett värdefullt tillskott, framför allt i den norra halvan av Sverige. Även hos flera kommersiella perennaodlare börjar flera mer eller mindre oförädlade asterarter att dyka upp. Ofta är de småblommiga och bäst använda i drivor för masseffektens skull. Flera är ypperliga utfyllnadsväxter.

Den sköna 'Ellen'

Drömma kan man ju alltid...

Ibland blir man förälskad i en växt man vet att man inte har en chans att lyckas med. En sådan är kejsardahlian (Dahlia imperialis), som får även den största av våra trädgårdsdahlior att se ut som småvuxna dvärgar. Kejsardahlian kan man gå under eftersom den bildar stora buskar, på gränsen till små träd. Den som föredrar de riktigt storblommiga och färggranna är den kanske en besvikelse men enkla eleganta blommor i svalt lilarosa passar nog bättre på den här jätten.

Odlad i kruka i Sverige blir den i och för sig också rätt imponerande men utan en vinterträdgård modell större lär man knappast få se några blommor.

Det blir till att fortsätta njuta av den på resor till mildare klimat. I San Francisco syns den till här och var. Sen höst och vinter har man störst chans att få se den i blom.

Kejsardahlia (Dahlia imperialis) i San Francisco Botanical Garden