Tänk Dig en Strut Utan Karameller...

Ibland blir man förälskad i banala ting. Strutbräken (Matteuccia struthiopteris) tillhör kategorin livslånga förälskelser. Det är nog en av de första växter jag minns. När man är liten och bladen nästan når en över huvudet så är de en egen liten djungel! Doften av den finns också för evigt inpräntad i hjärnan. Den är speciell och symboliserar vår och försommar.

Sant, den kan nästan bli ogräsartad om den trivs riktigt bra, men den är, i mitt tycke, ett välkommet ogräs. Om man vill kan man ju till och med äta upp den (även om det debatteras hur nyttigt det är). Jag känner mig rätt nöjd med att titta på den, och kanske låta den ingå i en bukett nån gång ibland. Den som vill ha känslan men inte samma spridningsförmåga kan odla den likartade japansk strutbräken (Matteuccia orientalis), som inte lär breda ut sig på samma sätt.

Gamla plantor, särskilt de som växer vid rinnande vatten (där en del av jorden eroderats bort), brukar få små korta stammar, som får dem att likna trädormbunkar i miniformat. Har lekt med tanken att plantera några i rör klädda med rep eller nåt annat rustikt och skapa en liten ormbunksskog på låtsas. Jag har, än så länge, inte tagit mig till Nya Zeeland, men åtminstone fått vandra under äkta trädormbunkar i San Francisco Botanical Garden.

Strutbräken hör ihop med skugga, fukt och vatten. Den är en bra stämningsskapare. Tillsammans med annan grönska gör den det gröna extra frodigt och saftig. Som bakgrund kan den framhäva andra. Min favoritkombination är nog när den får vara tillsammans med strandiris/rabattiris (Iris Sibirica-Gruppen). Båda har sin verkliga höjdpunkt samtidigt, innan sommaren har blivit riktigt het. Men, strutbräken klarar sig alldeles utmärkt som solist också. Mot en faluröd eller mörkgrå vägg blir den en primadonna, komplett med svulstigt koketta strutsfjädrar.

Ormbunkar börjar återigen bli på modet. Kanske för att de passar bra i en trädgård av gammalt snitt likaväl som att de kan användas i en modern minimalistisk anläggning. Vi kanske inte får se den viktorianska erans besatthet och samlarmani, men en trädgård där ormbunkar utgör den perenna stommen skulle inte alls behöva bli trist eller sakna variation.

Få växter andas lika mycket urtid som strutbräken och andra ormbunkar. Som barn lurar en Tyrannosaurus i skuggan bakom...

En underskattad trio...

Det finns mängder av växter som känns underskattade. Ibland för att få känner till dem, ibland på grund av missuppfattningar och fördomar. Här är en trevlig trio.

Taurusmåra (Asperula taurina) är ett trevligt alternativ till den betydligt mer välkända (och besläktade) myskmadran (Galium odoratum). Den är i allt en grövre växt, men det innebär inte att den ger ett grovt intryck, tvärtom. En matta av taurusmåra är nog i de flesta fall luftigare, inte den täta filt som myskmadran utvecklas till. Blomningen är långvarig och doften ljuvlig (inget man känner på avstånd, men stick näsan i den och du vill ha mer). Myskmadran drabbas ibland av irriterande svampangrepp, medan kusinen lär hålla sig frisk.

Det finns många odlingsvärda klematis bland de småblommiga. 'Love Child' är en favorit (perfekt att para ihop med den fantastiska 'Georg'), mycket för att den milda ljusgula färgen passar till nästan allt, samt att den ger åtminstone en hyfsad extra omgång blommor. Den snarlika 'Pointy' verkar ha hamnat lite i skymundan. Kanske för att den i princip saknar förmåga att remontera. Blomman är desto mer elegant, täckt av ett fint damm av purpurfärgade prickar. Den innehar den typ av lågmäld skönhet man blir förälskad i över tid och så småningom lär sig uppskatta mer och mer. Det är inte strikt nödvändigt, men om den klipps den ner efter blomning hålls den fin och tät nerifrån och upp. Som marktäckare i t.ex. en slänt kommer den att på våren likna en storblommig vitsippsäng.

Släktet Primula är stort och innehåller många arter, hybrider och sorter som är odlingsvärda. Trots det så verkar det svårt att få gemene man att omfamna mycket mer än gullvivor... I England finns flera samlare som är mer eller mindre besatta av trädgårdsaurikler (Primula x pubescens), och med tanke på hur stor färgvariationen är (hela regnbågen plus lite till) så är det märkligt att de inte nått nån större popularitet här i Sverige. Är de synnerligen svårodlade? Nej, inte alls. Att de inte har gullvivans närmast ohämmade spridningsförmåga borde snarast vara en positiv egenskap. På pluskontot finns dessutom att många av dem doftar (testa gärna att odla en av ursprungsarterna, den gula Primula auricula). Det borde vara en växt man hittar i varje trädgård, men så är inte fallet, än. Den förtjänar att vara mer än en samlarväxt. Kanske lider den av att inte alltid vara lika attraktiv när den står i en svart plastkruka på en bänk hos handelsträdgården, som en tuva gullvivor i full blom. Trädgårdsaurikeln tillhör kategorin växter som kommer till sin verkliga rätt först i trädgården.

Trädgårdstänk...

En trädgård kan vara mycket. Kanske framför allt ett sätt att uttrycka sin personlighet. En trädgård kommer alltid att vara beroende av sin skapare och den som sköter om den. Utan omvårdnad upphör den snart att existera, och bara spåren blir kvar en längre tid.

Många tror att de vet vad en trädgård SKA vara, eller så frågar de hur den BORDE vara, så att de inte gör några misstag. Slappna av, en trädgård blir det du GÖR den till, och det finns bara en enda sak någon kan garantera, nämligen att du KOMMER att misslyckas, om och om igen... Favoritväxten kommer att vägra växa, rådjuren kommer att utse ditt grönsaksland till deras salladsbar, din sambo kommer att köra över den svindyra pionen du nyss planterade med gräsklipparen, och du kommer att föra en ojämn kamp mot ogräset bland annat. Men, har du en gång börjat odla, så kommer du troligen aldrig att sluta...

För vissa är en trädgård ett sätt att visa att de "hänger med" och är trendkänsliga. För andra är den en medicin som hjälper till att hela djupa sår. Många har den som sin största njutning. Mig hjälper den att tömma hjärnan och göra tankarna klarare.

Oavsett en persons relation till trädgård så räknas den. Det finns inga absoluta sanningar, och inget egentligt rätt eller fel. Men, om du sliter i trädgården bara för att hålla grannarna nöjda bör du kanske sätta dig ner och tänka lite. Att odla bör ge mer än det tar, åtminstone är det min personliga övertygelse. Att få göra nåt man tycker om, utan någon annans pekpinnar kan ge energi, även om du på kvällen går till sängs fullständigt utmattad.

Trädgården är din, och inga idéer är för galna. Ja, du kan misslyckas rejält, men resultatet kan lika gärna bli oväntat fantastiskt. En trädgård är en bit tämjd natur, men den kommer alltid att göra motstånd och hitta sina egna vägar. Det är ett fantastiskt dynamiskt samspel.

Ibland är det kanske bra att påminna sig om att den trädgård du verkligen avskyr älskas av någon annan. Respektera och förundras över olikheterna. Lev och låt leva är en alldeles utmärkt filosofi.

In the jungle, the mighty jungle, the lion sleeps tonight...

Jag känner för att, lite som Gert Fylking, utbrista i ett "Äntligen!" Malmö Slottsträdgårds senaste tillskott "Turbo-Trädgården" är för ung för att visa sitt rätta jag än, men den är redan en upplevelse. Det är lite grann den trädgård jag har drömt om, men aldrig skapat. Mer eller mindre exotiska växter i ett något kontrollerat kaos fyllt av otyglad växtkraft. Mängder av bladformer som spelar mot och med varandra. Även texturer är viktiga här. Tulpanträd, magnolior och perukbuske har glatta blad medan kejsarträd och kungsljus är betydligt strävare. Längst ut på den andra sidan hittar man djävulsklubban/igelkottsaralian med sina grova blad, ilsket beväpnade med taggar, vilka finns i lika riklig mängd på bladskaft och stammar. Detta till trots (eller kanske just tack vare) så är det en av mina favoritväxter. Det vetenskapliga namnet, Oplopanax horridus, faller jag också för.

Det storbladiga ger tyngd och förstärker den exotiska känslan av djungel medan skobandssolrosen (måtte den aldrig blomma...) lyckas med konststycket att vara både skir och kraftfull samtidigt. De vita kungsljusen skär effektivt genom det gröna medan det lysande gula hos perukbusken 'Golden Spirit' agerar solglitter.

En av tankarna med trädgården är att många av träden ska kapas ner till stubbar med regelbundna mellanrum. På så sätt accentueras den kraftiga tillväxten och bladen blir extremt stora. Det är ett bruk med traditioner, men använt på ett nytt sätt.

Turbo-Trädgården är säkerligen vissa människors värsta mardröm. Så mycket otyglad växtkraft samlad på så liten yta kan säkert verka skrämmande för den som vill ha sin trädgård tuktad med raka rader av växter som håller sig inom ramarna. Denna moderna djungel har en ram, en mycket stadig därtill, men kommer att göra sitt bästa för att spränga den.

Det ÄR en väldigt grön trädgård, men den innehåller massor och ju mer man tittar, desto mer upptäcker man. Det finns både spänning och lugn, och jag ser fram emot att se den mer uppvuxen. Det finns flera fina visningsträdgårdar i området, men Turbo-Trädgården har, tillsammans med sin eldfängda och extremt färgglada granne (mer vid ett senare tillfälle) blivit mina favoriter. Över lag är Slottsträdgården en fantastisk plats och väl värd ett besök.

Ett stort tack till trädgårdens mästare Peter Linder, som har skapat något riktigt, riktigt häftigt. Förhoppningsvis kommer detta lilla stycke djungel att inspirera andra till att släppa loss fantasin och skapa mer i en liknande anda. Turbo-Trädgården är en uppvisning i växtnörderi (i positiv bemärkelse) på hög nivå, men utan att den blir otillgänglig. Vem som helst, oavsett ålder eller bakgrund, kan hitta nåt att njuta, inspireras eller imponeras av.

Växtlista och fler tankar bakom finns här!

Vita tankar...

Stormhattsranunkel (Ranunculus
aconitifolius 'Pleniflorus'), smultronblom
och albarosen 'Gudhem'

 Vitt ute vitt inne, vitt i hjärta vitt i sinne...

Nej, jag vill varken ha ett vitt hem eller en vit trädgård. Vitt hjärta och vitt sinne? Bra föresatser, men det är kanske bättre att vara realistisk. Ingen är, eller bör vara, helt perfekt.

Det sagt så är det ju fullt möjligt att njuta av vitt i lagom dos. Här är nog försommaren den vitaste perioden. Stormhattsranunkeln är nästan sötsliskigt gullig med små, tätt fyllda, fluffiga bollar svävande på tunna stjälkar. Ofta svår att få tag, dyr, men sympatiskt lättodlad. Det är bara det att man gärna vill ha mer än en... Just nu får en ensam planta sväva bland frilandsorkidéer och humleblomster.

Smultronblom tillhör också favoriterna eftersom de andas svensk sommar och lovar sommargodis till långt ut på hösten. 'Yellow Wonder', gulvita som mogna och fåglarna har (hittills) låtit bli dem.

Den vita rosen 'Gudhem' har inte fått ett hem här än, men det kan nog bli så så småningom. Kanske som en reaktion mot alla de som vill att en ros ska se ut som en "ros"... Med andra ord, som de konstlade snittrosorna. Det är alltid intressant att se reaktionen när man visar dem en mer ursprunglig blomma istället.

Det kanske viktigaste i trädgården under vår och försommar är att, trots stressen, sätta sig ner och bara vara en liten stund. Att se allt som händer runtomkring och inte bara tänka på allt som måste göras, allt som inte hunnits med, allt ogräs som vuxit upp när man vände ryggen till och, framförallt, strunta i den lila rösten som undrar: "Vad ska grannarna säga?.."

Sitt ner en stund och njut av syren och hagtorn. Kontrasten
gör att man uppskattar båda mer

Trädgården är, under alla årstider, fylld av dofter. Vissa har större betydelse och framkallar starkare minnen än andra. För att hålla fast vid det vita temat så är en av vårens behov, i brist på bättre ord, kontrasten och samspelet mellan doften av syrener och den tunga söta, på gränsen till obehagliga, doften av hagtorn. I år har nog hagtornsträden slagit rekord i blom. Bladen har knappt synts alls. Syrenerna har också varit ovanligt blomvilliga, så både syn- och doftintrycket har varit maximalt. Nu falnar det vita och andra färger tar vid, som alltid ackompanjerade av en symfoniorkester av gröna nyanser. Nya solister och ensembler avlöser varandra tills sommaren avslutas med höstvindsackord i starka klara färger innan det vita kommer igen. Det frusna och gnistrande vita den gången. På samma gång hårt och ogästvänligt, mjukt och inbjudande...

Nästan nya bekantskaper...

Klematis är ingen ny bekantskap, men det händer spännande saker och intressanta nya sorter dyker konstant upp och det återstår att låta tiden avgöra om de är steg i rätt riktning eller inte. Det "senaste" verkar vara småvuxna sorter lämpliga för att odla i krukor eller amplar, eller som marktäckare. Det har lett till (hittills) två förälskelser... Trevligt nog är det svenskförädlade sorter, vars existens vi har "Mr. Clematis", Magnus Johnsson, för. För några år sedan introducerades KAJSA E, remonterande och doftande (åtminstone om det är hyggligt varmt). Puts och ans ger rikligare blomning, men jag vill nog gärna se lite fluffiga fröställningar också, så vi får se hur jag gör.

Kajsa

Nyare är TINDRA E, den kanske ännu snyggare "systern". Det återstår att se om hon är lika sympatisk som Kajsa. Blommorna är stora för att sitta på en småblommig klematis. Doften finns där, om än i mindre grad än hos Kajsa. Däremot är färgspelet hos blomman betydligt mer intressant. "Framsidan" har rufsiga, lätt ekivoka, volanger som omger ett grönvitt öga, men "baksidan" är minst lika vacker med sina subtila skiftningar. Hur länge den blommar verkar det råda olika åsikter om, men hittills så finns gott om små knoppar i skottspetsarna medan den första omgången blommor är mer eller mindre fullt utslagen.

En tredje syster är TUVA E, en sval vit skönhet jag hittills bara sett live en enda gång, som ett strängt bevakat visningsexemplar. Den är, liksom övriga, mycket vacker men har ett rufsigare utseende och sägs inte ha lika bra remonterande egenskaper som de två övriga. Det kan möjligen inverka negativt på populariteten, men det återstår att se.

Troligtvis kommer det att dröja ett tag innan gemene man har lärt sig att se klematis i ett lite nytt, och mer nyanserat, ljus. Släktet är stort och innehåller så mycket mer än kraftigväxande klätterväxter. Och, det är så oändligt mycket mer än 'Jackmanii'...

Tindras baksida

Tindras framsida

Några vårtankar...

Snödropparna förökar sig och har nog
passerat tusentalet vid det här laget

Så var det ett tag sen sist igen. Som valigt blir jag inte klok på hur Blogger vill placera bilder och text...

Efter en osedvanligt mild vinter har våren återvänt till trädgården. Nu återstår att se om allt som mer eller mindre kastades ner i backen i höstas har klarat vintern. En härdigare typ av japansk kryptomeria (Cryptomeria japonica fk Göteborg) verkar ha klarat sig utan skydd och trots sen plantering. Snömintbusken (Prostanthera cuneata) verkar också ha tagit sig igenom en mild sydhälsingsk vinter trots att den har sitt ursprung på södra halvklotet. Övrigt får vi nog vänta och se hur det har gått med. Ibland är det kul att göra precis tvärtom mot för vad man har lärt sig och helt enkelt se vad som händer. Rosorna blev planterade med hjälp av jordborr under föga ceremoni. En rejäl dos gödsel ska de få så snart de börjar växa lite, men i övrigt så får vi se vilka som klarar av den styvmoderliga behandlingen.

Den vitblommande tibasten går i väntans
tider...

Snödropparna är som vanligt först ut och i år verkar blomningen vara ovanligt läge. Trots tidig vårvärme så har nätterna varit kalla. Den vita tibasten står ännu bara i knopp. Snön gick hårt åt den och den verkar ha vält lite ytterligare, fast det spelar ingen större roll. Den vita varianten är vacker men den rosa som man ser här och var här doftar (i mitt tycke) lite godare. Åtminstone påminner mig doften hos min buske lite för mycket om billig överparfymerad tvål. Men, smaken är som baken och jag är säker på att andra inte alls håller med mig. Den rosablommande får röda bär medan den här får gula. Nån enstaka fröplanta brukar dyka upp.

Den manchuriska valnöten sover än men förhoppningsvis blir det lika mycket nötter i år. Förra året blommade den och satte frukt för första gången. Ca 15 år från frö tog det. Bladen har blivit en aning mindre och grenarna har börjat förgrena sig mer. Det kanske egentligen blir ett lite för stort träd här, men den är svår att stå emot. Jag misstänker att det är en fördel att plantera ett lite större exemplar. De första vintrarna frös toppskotten varje år medan den inte fått minsta lilla skada ens under riktigt hårda vintrar efter att tillväxten äntligen satte fart.

En annan växt som haft en svår etablering är den blå järneken (Ilex x meservae). Slarv med skyddet mot vårsolen första året reducerade den till ca 10 cm, men sen dess har den klarat sig helt själv och vuxit till bra. Tyvärr kanske på ett lite olämpligt ställe lite för nära rabattkanten mot gräsmattan så det är nog på tiden att den får flytta en bit in. Vi får se. Eller, då kanske den får bli klippt till ett klot. Det skulle också kunna vara en trevlig kontrast i en annars rufsig och förvildad rabatt. Den har åtminstone bevisat att den tål hård rotkonkurrens av både lönn, praktlysing och kvickrot...

Den manchuriska valnötens knoppar
kommer snart att börja svälla