Tankar bakom häcken... Kapitel 2

Vackert tuktade buxbomshäckar, snart
ett minne blott?

På senare år har det varit mycket diskussion kring buxbomssotens härjningar och vad man kan använda som ersättning. I nordliga delar av Sverige har ju frågan varit aktuell mycket längre eftersom härdigheten ofta inte räckt till. Ska vi desperat söka efter något som ser så lika ut som möjligt, eller hellre se efter växter som kan användas på ett likartat sätt?

I södra Sverige kan japansk järnek (Ilex crenata) vara ett alternativ och det verkar vara den som hela Europa vänder sin tilltro till just nu. Fördelen är att den liknar buxbom i allt väsentligt. Tyvärr är härdigheten inte bättre och kraven på jorden något större.

I norra delen av landet har vi ingen egentlig tradition av låga, städsegröna infattningshäckar men många sneglar söderut och vill göra nåt liknande. Alternativen är tyvärr få. Möjligen skulle någon lågväxande klottuja (ex. Thuja occidentalis 'Danica') fungera. Försök har även gjorts med lingon (Vaccinium vitis-idaea), men eftersom det är en surjordsväxt blir användningsområdet begränsat.

Engelskbördiga Hilda Munthe var en resursfull kvinna och när hemlandets buxbom dukade under använde hon, till god effekt, dvärgspirea/rosenspirea (Spiraea japonica i sorter) istället. Den är inte vintergrön och grönskan är avsevärt ljusare men den går utmärkt att tukta hårt och ger fina täta häckar. Hildasholm utanför Leksand är väl värt ett besök.

Häck av murgröna (Hedera helix) i
Malmö

En annan typ av "häck", som borde få mer uppmärksamhet, utgörs av klätter-/klängväxter, som låts klättra på någon form av glest staket eller stängsel. I de södra delarna av landet kan murgröna (Hedera helix) används på detta sätt. Längre upp i landet fungerar t.ex. vildvin (Phartenocissus quinquefolia).

Även buskar som annars skulle vara för veka att använda till häck kan stöttas på liknande vis. Skogholmsoxbär (Cotoneaster x suecicus 'Skogholm') kan behandlas på det sättet i södra halvan av landet. Varför inte försöka med liten stefanandra (Stephanandra incisa 'Crispa'? En måbärshäck (Ribes alpinum) kan göras hög men samtidigt mycket smal om den stöttas med ett enkelt gunnebostängsel.

Den som vill fylla trädgården med ätliga frukter och bär gör sin häck av fristående spaljéfruktträd, eller spaljerar bärbuskar mot ett lågt stängsel. Att komma ihåg när man använder fruktträd är att de bör vara förädlade på en svagväxande grundstam, ex. B9 (kanske den bästa för de nordliga delarna av landet). Eftersom spaljéklippta träd ofta är mycket dyra kan det vara en idé att beställa s.k. spön. De består, som namnet antyder, av en enda "pinne", som man sen själv får beskära och forma från grunden. Handelsträdgårdar har dem sällan hemma till försäljning så de kan behöva beställas redan under hösten/vintern.

En häck behöver inte nödvändigtvis vara grön. Många växter finns i sorter med röda, limegula, silvriga eller brokiga blad, och kan användas för att skapa extra kontrast. Det man kanske bör tänka på är att en sån häck oftast blir vackrast använd som en effekt. Att inhägna en jättetomt med vitbrokig kornell blir kanske lite "för mycket"...

Jag vet inte om jag vågar slå ett slag för berberis. Den hör nog till en av de mest hatade häckväxterna eftersom den onekligen är något av det mest infernaliskt taggiga man över huvud taget kan plantera i sin trädgård. Jag hade inte heller tänkt föreslå den som avgränsning mot grannen, vilket antagligen skulle påverka grannsämjan negativt. Däremot finns många mer småvuxna sorter med blad i olika nyanser av grönt, lime, purpur och orangerött, som skulle kunna användas inom trädgården som gränsmarkeringar.

Häckväxter med dekorativa blad:

Häckberberis - Berberis thunbergii i sorter
Blodbok - Fagus sylvatica (Purpurbladiga Gruppen), frösådda plantor rekommenderas då det ger häcken mer liv. En klonförökad sort tenderar att bli väl dyster
Havtorn - Hippophae rhamnoides, vackert silvrig. Sorten 'Hikul' rekommenderas, tätvuxen hanklon som inte skickar ut så mycket rotskott
Rödbladig smällspirea - Physocarpus opulifolius 'Diabolo', 'Diable d'Or', 'Summerwine', 'Little Devil' etc
Rosenspirea - Spiraea japonica 'Firelight', 'Goldmound' etc

Dvärgspirea (Spiraea japonica sort),
Hildasholm, Leksand

Inte heller är det så att det bara är vintergröna häckar som har ett prydnadsvärde även på vintern. En välklippt häck av de flesta lövfällande växter kommer att vara vacker även på vintern när bara själva skelettet står kvar. Sen finns det ju också flera växter som har särskilt dekorativa stammar/grenar. Kornellerna står sig härvidlag bra. Den man kanske bör avråda för är korallkornellen (Cornus alba 'Sibirica') och flera av de andra som hör till samma art. Den är ute efter vackert röda grenar gör bättre i att plantera videkornell (Cornus sericea 'Farba'), som dessutom uppnått status som E-planta och därmed anses särskilt odlingsvärd. Den liknar korallkornellen men stammarna är något mörkare röda. Blad och blommor är fräschare och mer dekorativa. Gullkornellen (Cornus stolonifera 'Flaviramea') har dekorativt gröngula stammar istället. Gemensamt för dem är att de bör beskäras hårt med några års mellanrum eftersom unga grenar har de mest lysande färgerna.

En häck kan alltså vara lite av varje om man inte stirrar sig blind på vad den "borde" eller (värre) "ska" vara.

Tankar bakom häcken... Kapitel 1

Höga, låga, tuktade, friväxande, lövfällande, vintergröna, sjuka, friska, älskade, hatade...

De finns i många former och kan ha olika funktion. Vissa häckar ropar "Hit, men inte längre!" medan andra lockar till att utforska vad som finns bakom dem. Häckar kan vara resliga för att skydda mot insyn (eller utsyn) eller bara vara en låg markering av en gräns. En kryddhäck kan vara tio centimeter medan de allra högsta når över tiometersstrecket och behöver skylift för att ansas En häck kan både vara bakgrunden som framhäver andra växter eller trädgårdskonst och spela huvudrollen alldeles på egen hand.

Vippslide (Aconogonon divaricatum)

Man kan konstatera att häckar ofta väcker starka känslor. I vissa områden är alla nitiskt ansade och nåde den som inte följer den rådande smaken! På andra ställen kan man se på häcken och få en uppfattning om ägarens egen inställning. Jag kanske förespråkar den konstnärliga friheten mer än regelrytteri men, visst är det trevligare att se välskötta häckar än de som tydligt missköts vare sig det är av lathet eller okunskap. Det kanske är så att vi ska välja häck efter sinnelag och inte efter vad man "ska" ha. Det finns en häck för alla och i vissa fall kanske det är just utan man ska vara.

Visst finns det många vackra traditionella häckväxter men ibland vore det trevligt om fler tänkte lite (eller mycket) utanför de gängse ramarna. Många smått oväntade växter kan tuktas och ännu fler kan användas som friväxande häck. Det behöver inte ens vara en buske eller ett träd man använder sig av. Det viktigaste är ju att den växt man valt fyller sin specifika funktion.

Ett av det vanligaste problemen är antagligen häckar som hamnar i vägen för snöröjning. Visst tål vissa buskar mycket och reser sig även om de på våren kan se väl så tilltufsade ut men, varför inte satsa på en häck av perenner istället? De vissnar ner på vintern och skadas inte av tung snö. På våren finns den där redo att växa upp och åter fylla sin funktion. Generellt bör man välja en perenn som står stadigt utan att behöva bindas upp. Det bör också vara en som är någorlunda långlivad och inte kräver upprepad delning för att trivas. Undvik helst växter som sprider sig ohämmat. Park- och jätteslide är visserligen vackra och växer fascinerande snabbt men, tyvärr gör rotsystemet det också.  Läge och jord kommer också att spela stor roll i valet av växt.

Några lämpliga kandidater

Högre än 100 cm:

Vippslide - Aconogonon divaricatum
Finnslide - Aconogonon fennicum
Plymspirea - Aruncus dioicus (oftast fröförökad = ojämna plantor, delning är att föredra)
Rosenflockel/fläckflockel - Eupatorium och E. maculatum
Kärrtörel - Euphorbia palustris
Septembersolros - Helianthus 'Lemon Queen'
Libbsticka - Levisticum officinale
Japanskt gräs - Miscanthus i sorter
Kungsbräken - Osmunda regalis

Tuvrör (Calamagrostis x acutiflora) och dagliljor
(Hemerocallis)

50-100 cm:

Dagliljor - Hemerocallis spp.
Funkia - Hosta arter och sorter
Strandiris - Iris (Sibirica-Gruppen)
Strutbräken - Matteuccia struthiopteris
Pioner - Paeonia arter och sorter
Höstflox - Phlox paniculata i sorter
Strålrudbeckia - Rudbeckia fulgida i sorter
Stäppsalvia - Salvia nemorosa i sorter

Rabatt/häck av kantnepeta (Nepeta sp.),
Jättevallmo (Papaver orientale) och
höstflox (Phlox paniculata) vid
Karldfeldtsgården, Sångs i Sjugare

Lägre än 50 cm:

Koreansk plymspirea - Aruncus aethusifolius
Fänrikshjärta med släktingar - Dicentra spp.
Gulltörel - Euphorbia polychroma
Funkia - Hosta arter och sorter
Kärleksört - Hylotelephium spp.

Inte alla perenner är snabba ur jorden på våren så det kan ta ett tag innan häcken har vuxit upp igen. En möjlighet är att samplantera med tåliga lökväxter.

Ibland kanske man behöver en tillfällig lösning och då kan häcken till och med tänkas vara ettårig! Varför inte en häck av solrosor eller gladiolus? Det kan också vara ett sätt att täcka jorden om häckplanteringen som skulle ske på våren istället måste vänta till hösten.

En intressant idé skulle vara att på en större gräsyta bygga upp en parterr där mönstret utgjordes av lökväxthäckar. Påskliljor och andra narcisser kunde vara lämpliga kandidater. Intensivt blå Scilla skulle vara vackert men eftersom den sprider sig villigt så skulle mönstret lösas upp efter några år, en heller inte helt oäven tanke i och för sig. Det går att leka mycket med vad en häck egentligen är.

Längtans blå blomma...

Strandiris (Iris sibirica), äldre typ

Strandirisen är nog en av de mest pålitliga trädgårdsvännerna. Långlivad, robust, frisk och lättodlad borde den kunna vinna mångas hjärtan. Sant, blomningen är inte den längsta men det gör inte så mycket. Bladverket är dekorativt hela säsongen och efter blomning bildas frökapslar, som sitter kvar genom vintern. Höjden på ca 60-90 cm gör den också värdefull som en övergång mellan lägre och högre växter.

Egentligen är den en strandväxt, som ofta ses i plantskolornas sortiment av vattenväxter. Men, den är anpassningsbar som få och trivs i de flesta lägen, på de flesta jordar. Ofta ser man plantor i gamla trädgårdar och vid ödetorp, tillsammans med, exempelvis, brandgul lilja och gula dagliljor. De passar alla i en klassisk "bondtäppa" och härdigheten sträcker sig långt upp i landet.

Strandirisen passar naturligtvis alldeles ypperligt vid kanten av trädgårdsdammen eller vid sommarstugestranden, men användningsområdet är större än så. Dess små krav gör att den går att kombinera med ett oerhört brett urval växter. I ett halvskuggigt hörn tillsammans med ormbunkar och limefärgade funkior, som blommande inslag i en sten-och grästrädgård, som infattningshäck där buskar inte kan planteras p.g.a. snöröjning o.s.v. Med sin kombination av gammaldags charm och tydlig arkitektonisk utstrålning borde strandirisen ha en plats likväl i trädgårdar med gammeldags känsla som i en hypermodern minimalistisk anläggning.

Gamla sorter är oftast småblommiga och blå/blåvioletta, men många nya hybrider finns, om än förvånansvärt få verkar ha nått den svenska marknaden än så länge. Färgskalan har utökats med alla tänkbara blå nyanser, rent vitt, lilarosa och en del tvåfärgade. Det finns även några gultonade sorter (ex. 'Butter and Sugar') Oftast är blommorna större än ursprungets och de kan ha ett flatare utseende. Dagens strandirisar är ofta korsningar med andra, mere eller mindre likartade, arter.

Plantorna mår bra av att delas innan de vuxit sig alltför stora. Återplantera de yttre, yngre bitarna och släng bort/kompostera den gamla, ofta mycket vedartade, mitten. För riktigt gamla exemplar innebär det en heldagsexercis med slägga och spett! Sätt inte rötterna för djupt vid plantering. De köttiga rötterna bör befinna sig bara precis under jord.

En annan iris som borde odlas i beydligt större utsträckning är vår egen vilda svärdslilja (Iris pseudacorus). Den har kanske ett lite större krav på fukt än strandirisen men bör klara sig bra i en inte alltför torr rabatt. Ursprunget har relativt stora klargula blommor och sorterna är (än så länge) få. Sorten 'Variegata', med gulstrimmiga blad (mönstret framträder tydligast på vår och försommar) är troligen vanligast i handeln. Har man tur hittar man den ljusgula 'Crème de la Crème'. Det finns ett litet antal fler sorter med spännande färgkombinationer men de är tyvärr svåra att få tag i i dagsläget.

Två klematis lite utanför ramarna...

Inte alla klematis är bra klättrare och det är inte heller alltid den utslagna blomman som är huvudattraktionen. Släktet Clematis är stort och man har korsat och tagit fram nya trädgårdssorter i över hundra år. Ofta har inriktningen varit att få fram så stora och färggranna blommor som möjligt. Det gör det lätt att glömma att det finns en uppsjö vilda arter och hybrider som har mycket annat att erbjuda, dessutom är de ofta mycket lättodlade.

Brun klematis (Clematis fusca), ljuvligt lurviga knoppar.

Brun klematis (Clematis fusca) är det passande, men trista, namnet på en diskret favorit. Bladen är stora och frodiga, som hos många storblommiga sorter men här är blommorna små, mörkt blåvioletta med ljus kant. De är diskreta men vackra. Det som gör att hjärtat klappar lite extra för den bruna klematisen är emellertid knopparna, det troligaste upphovet till det svenska namnet, som är alldeles täckta av brunt ludd. De är gosiga små saker, lite som ägg gjorda av tovad ull. Efter blomningen bildas vackra lurviga fröställningar.

Det här är en växt som kräver nära inspektion för att verkligen komma till sin rätt men det borde inte hindra den från att bli mer spridd. Brun klematis är inte en särskilt bra klättrare men de 1-2 m långa rankorna kan lätt ledas genom buskar, mindre träd, staket, spaljéer o.s.v. Ursprunget är Kina och Japan och den borde passa väl in i den asieninspirerade trädgården. Den blommar på årsskott och skärs ner till ca 30 cm på våren. Blomningsperioden är lång, från mitten/slutet av juni-september och härdigheten räcker till zon V.

'Rooguchi', lättodlad skönhet i
lyxförpackning.

Nu tillbaka till Japan och 'Rooguchi'! Nej, det är vare sig ett digitalt husdjur eller en mangafigur, utan en klematis med stor charm och vigör. Klematis ur den s.k. integrifolia-gruppen är sorgligt ouppmärksammade. De är korsningar mellan örtartade och vedartade arter och sorter och egenskaperna landar mellan dem, vilket gör gruppen mycket heterogen. Vissa har klängen, andra inte, vissa har korta rankor andra blir flera meter o.s.v. Också blommorna kan se mycket olika ut.

'Rooguchi' är en lyckad korsning mellan den örtartade C. integrifolia, helbladig klematis och den förvedade C. reticulata. Blommorna är bläckblå lyktor med vackert utsvängda spetsar. Blomningstiden är lång, juni-september och rankorna kan bli över två meter långa. 'Rooguchi' beter sig som en perenn, vilket innebär att rankorna på våren klipps ner till marknivå. Härdigheten räcker åtminstone till zon IV, antagligen mer.

Igen är det en klematis som inte har klängen. Den stora fördelen med dessa sorter är att de är oändligt mycket lättare att få bort fjolårsrankorna ut buskar och annat man låtit dem slingra sig igenom, eftersom de inte klänger sig fast. Det lilla extraarbetet att leda rankorna rätt får man igen. Många sorter ur integrifolia-gruppen är bra marktäckare. Särskilt fina är de om de får rumla runt i tidigblommande buskar och ge dessa en andra blomning under sommar och höst.

Sortantalet inom integrifolia-gruppen är relativt stort men plantskolornas utbud tyvärr ofta litet. Förhoppningsvis kommer vi att få se fler sorter så småningom. Den rosa 'Alionushka', den blå, mer storblommiga 'Arabella', den lilla vita doftande 'Hakuree' eller 'Pretty in Blue', täckt av kaskader av violettblå stjärnor är några av de sorter man kan hålla utkik efter.

Kärleksbarn...

Pagodklematis Clematis chiisanensis (Atragene-Gruppen) 'Love Child' är ett mycket välskapt och lättodlat kärleksbarn. Sorten har inte utsatts för den intensiva förädling som är vanlig bland klematis, utan det rör sig ursprungligen om en särskilt utvald fröplanta av arten. Den anses ha så bra egenskaper att den utsetts till värdig att produceras och säljas som s.k. E-planta.

Clematis chiisanensis 'Love Child'

Det som ger pagodklematis en särställning bland de småblommiga klematisarna är den ljusgula färgen samt att den blommar senare, först en bit in på sommaren. Vanligtvis bjuder den även på några blommor under eftersommaren, då de får sällskap av de mycket dekorativa fröställningarna.

Bladverket är något grövre än hos de flesta andra i gruppen, men vackert och frodigt.

'Love Child' klättrar inte riktigt lika bra som andra inom Atragene-Gruppen, men det är sällan ett problem. Sorten kan med fördel användas som marktäckare, i slänter, klättrande i större buskar eller mindre träd o.s.v. Eftersom den tillhör de som inte bör skäras ned på våren passar den att blanda med andra småblommiga sorter med tidig blomning. Vackra partners ur Atragene-Gruppen är t.ex. den blå 'George' (också den har uppnått E-plantestatus), den mörkt purpurfärgade 'Brunette' eller, för en behagligt svalkande upplevelse, den fantastiska vita 'Albina Plena' (även denna en E-planta).

Den ljusgula blomfärgen gör den till en perfekt kontrastväxt tillsammans med de flesta blom- och bladfärger. Låt den slingra sig genom en rödbladig smällspirea (Physocarpus opulifolius 'Diabolo' m.fl.), täcka marken nedanför mörkt gröna rododendron, låt den lysa upp ett halvskuggigt trist hörn o.s.v. Det är bara att låta fantasin flöda fritt. Försök däremot att undvika de klassiska solfjädersformade spaljéerna av tunna plast- eller träribbor. Resultatet blir då oftast en kal nederdel och en trist risruska i toppen. Detta gäller de flesta sorter inom Atragene-Gruppen Använd hellre horisontellt spända trådar eller väl tilltagna armeringsmattor och kom ihåg att lämna utrymme mellan spaljé och vägg.

Ett av de vackraste klätterstöden jag har sett var en döende granhäck där de grånade och lavtäckta grenarna täcktes av ett glest lager småblommiga klematisar i olika nyanser.

Härdigheten anges till zon IV, men den trivs sannolikt förträffligt även i zon V. Erfarenheten visar att den utvecklas bra även i större krukor/mindre tunnor, så den kan vara ett möjligt val för t.ex. balkongodling. Krukodling av klematis är även en möjlighet om det helt enkelt inte går att gräva ner plantan eller om rotkonkurrensen är alltför hård. Vanligtvis blir dock växtkraften något mindre.

Beskärning utförs vid behov direkt efter blomningen. Nedskärning på våren ger bara svag blomning det året.

När det banala blir exklusivt och åtråvärt...

Vit rallarros (Epilobium angustifolium
'Album')

Vad gör egentligen en växt exklusiv och åtråvärd? Varför förvandlas plötsligt en växt som ansetts vara banal, trist eller till och med ett ogräs till något som får många trädgårdsmänniskors puls att rusa?

Vem skulle komma på tanken att föra in rallarrosen (Epilobium angustifolium) i trädgården? Egentligen är den en fantastiskt vacker växt, men dess vanlighet och förmåga att sprida sig ogräsartat gör att den oftast inte är välkommen innanför grinden. Istället rensar man bryskt bort den när den smugit sig in i trädgården. Så gjorde naturen något oväntat. Rallarrosen berövades bryskt all sin färgprakt. Plötsligt förvandlades vad som nyss var ett ogräs till en sällsynt skönhet, som får många att nästan tappa andan. Den som har tur stöter på den i naturen, men oftare i odling.

Den vita rallarrosen är kanske en något nyckfull dam, som gärna själv vill bestämma var den ska växa. Det är inte en växt som passar den som kräver militärisk precision i sina rabatter. Den sprider sig kanske inte lika våldsamt som sitt vilda ursprung men den tillhör rabattens "vandrare". Det avskräcker knappast den som fallit för den.



Blekklöver (Trifolium ochroleucon)

Ibland är det inte en ny form av något vanligt och trivialt utan en nära släkting som gör entré. Våra vanligaste arter av klöver (Trifolium) känner vi alla från diken, gräsmattor och vallar. Blekklöver (Trifolium ochroleucon) tar klöverkonceptet till en ny nivå. En lättodlad blek skönhet med stora ljust månskensgula blomhuvuden på en vacker bullig tuva, ca 30 cm hög. Vacker i sig själv får den även andra färger att lysa klarare. En av de saker som bidrar till fascination är just likheten med något mycket vanligt. Vi känner igen den men vi inser snart att vi står inför något nytt.

Ett annat sätt en växt kan ta sig an nya dimensioner är när den tillåts ta ett steg tillbaka. Under lång tid har fokus varit att få fram växter med allt större, alltmer perfekt formade blommor, som förväntas stämma överens med ett av oss människor uppställt skönhetsideal. Plötsligt blir det det enkla och "ursprungliga" som eftertraktas trots att det i många fall bara är ytterligare en modenyck...


Hornviol (Viola cornuta 'Alba Minor'
(trol. syn. V.c. 'Cornetto'))

I en värld av perfekt runda, storblommiga violer, konstant täckta med blommor, blir en blyg vit hornviol (Viola cornuta 'Alba Minor'/'Cornetto') en främmande fågel att förundras över. Den är en återgång till ett enkelt ursprung och dessutom, berövad sin färg, än mer beundrad.

Den lilla blomman med smala kronblad svävar på tunna stänglar, vilket gör den mer fjärilslik och älsklig än de flesta av sina moderna släktingar. Den tål att synas på nära håll men behåller sin älskliga natur även i en massplantering sedd på håll. På kvällen reflekterar den skymningsljuset och tråder en dans med nattens älvor i daggen.

Ibland är skillnaden mellan banal och exlusiv hårfin.




Och sommaren kom 10/9...

Slingerstormhatt (Aconitum hemsleyanum
'Red Wine')

Så blev det en varm skön dag till slut!

Stannade till innan jag åkte hem från jobbet och beundrade en favoritväxt som verkligen trivts denna blöta och kyliga sommar. Den djupt oxblodsröda slingerstormhatten (Aconitum hemsleyanum 'Red Wine') blommar för fullt trots att den styvmoderligt behandlad stått i en pytteliten trätunna i minst tre år utan att nån verkligen brytt sig om den. I år svingar den sig plötsligt två meter upp i den halvdöda sälg vars rötter den placerats mellan.

Oväntad och dramatisk skiljer den sig markant från sina icke-slingrande släktingar, men lika giftig är den säkert! Färgen kan skilja sig avsevärt mellan olika plantor eftersom den förökas med frön.

Som det verkar är det en oerhört lättodlad och tacksam slingrare som nöjer sig med det lilla. Säkert blir den avsevärt mycket frodigare om den får det fetare. Å andra sidan är den vacker nu också när inte rankorna är så många.

En slingerstormhatt (eller två) ska nog få en plats i trädgården så småningom. Frågan är bara var den gör sig bäst. En vacker kombination är att samplantera den med den limegröna guldhumlen (Humulus lupulus 'Aureus'). Eller så ska jag låta den dansa runt i ett mindre träd.