Längtans blå blomma...

Strandiris (Iris sibirica), äldre typ

Strandirisen är nog en av de mest pålitliga trädgårdsvännerna. Långlivad, robust, frisk och lättodlad borde den kunna vinna mångas hjärtan. Sant, blomningen är inte den längsta men det gör inte så mycket. Bladverket är dekorativt hela säsongen och efter blomning bildas frökapslar, som sitter kvar genom vintern. Höjden på ca 60-90 cm gör den också värdefull som en övergång mellan lägre och högre växter.

Egentligen är den en strandväxt, som ofta ses i plantskolornas sortiment av vattenväxter. Men, den är anpassningsbar som få och trivs i de flesta lägen, på de flesta jordar. Ofta ser man plantor i gamla trädgårdar och vid ödetorp, tillsammans med, exempelvis, brandgul lilja och gula dagliljor. De passar alla i en klassisk "bondtäppa" och härdigheten sträcker sig långt upp i landet.

Strandirisen passar naturligtvis alldeles ypperligt vid kanten av trädgårdsdammen eller vid sommarstugestranden, men användningsområdet är större än så. Dess små krav gör att den går att kombinera med ett oerhört brett urval växter. I ett halvskuggigt hörn tillsammans med ormbunkar och limefärgade funkior, som blommande inslag i en sten-och grästrädgård, som infattningshäck där buskar inte kan planteras p.g.a. snöröjning o.s.v. Med sin kombination av gammaldags charm och tydlig arkitektonisk utstrålning borde strandirisen ha en plats likväl i trädgårdar med gammeldags känsla som i en hypermodern minimalistisk anläggning.

Gamla sorter är oftast småblommiga och blå/blåvioletta, men många nya hybrider finns, om än förvånansvärt få verkar ha nått den svenska marknaden än så länge. Färgskalan har utökats med alla tänkbara blå nyanser, rent vitt, lilarosa och en del tvåfärgade. Det finns även några gultonade sorter (ex. 'Butter and Sugar') Oftast är blommorna större än ursprungets och de kan ha ett flatare utseende. Dagens strandirisar är ofta korsningar med andra, mere eller mindre likartade, arter.

Plantorna mår bra av att delas innan de vuxit sig alltför stora. Återplantera de yttre, yngre bitarna och släng bort/kompostera den gamla, ofta mycket vedartade, mitten. För riktigt gamla exemplar innebär det en heldagsexercis med slägga och spett! Sätt inte rötterna för djupt vid plantering. De köttiga rötterna bör befinna sig bara precis under jord.

En annan iris som borde odlas i beydligt större utsträckning är vår egen vilda svärdslilja (Iris pseudacorus). Den har kanske ett lite större krav på fukt än strandirisen men bör klara sig bra i en inte alltför torr rabatt. Ursprunget har relativt stora klargula blommor och sorterna är (än så länge) få. Sorten 'Variegata', med gulstrimmiga blad (mönstret framträder tydligast på vår och försommar) är troligen vanligast i handeln. Har man tur hittar man den ljusgula 'Crème de la Crème'. Det finns ett litet antal fler sorter med spännande färgkombinationer men de är tyvärr svåra att få tag i i dagsläget.

Två klematis lite utanför ramarna...

Inte alla klematis är bra klättrare och det är inte heller alltid den utslagna blomman som är huvudattraktionen. Släktet Clematis är stort och man har korsat och tagit fram nya trädgårdssorter i över hundra år. Ofta har inriktningen varit att få fram så stora och färggranna blommor som möjligt. Det gör det lätt att glömma att det finns en uppsjö vilda arter och hybrider som har mycket annat att erbjuda, dessutom är de ofta mycket lättodlade.

Brun klematis (Clematis fusca), ljuvligt lurviga knoppar.

Brun klematis (Clematis fusca) är det passande, men trista, namnet på en diskret favorit. Bladen är stora och frodiga, som hos många storblommiga sorter men här är blommorna små, mörkt blåvioletta med ljus kant. De är diskreta men vackra. Det som gör att hjärtat klappar lite extra för den bruna klematisen är emellertid knopparna, det troligaste upphovet till det svenska namnet, som är alldeles täckta av brunt ludd. De är gosiga små saker, lite som ägg gjorda av tovad ull. Efter blomningen bildas vackra lurviga fröställningar.

Det här är en växt som kräver nära inspektion för att verkligen komma till sin rätt men det borde inte hindra den från att bli mer spridd. Brun klematis är inte en särskilt bra klättrare men de 1-2 m långa rankorna kan lätt ledas genom buskar, mindre träd, staket, spaljéer o.s.v. Ursprunget är Kina och Japan och den borde passa väl in i den asieninspirerade trädgården. Den blommar på årsskott och skärs ner till ca 30 cm på våren. Blomningsperioden är lång, från mitten/slutet av juni-september och härdigheten räcker till zon V.

'Rooguchi', lättodlad skönhet i
lyxförpackning.

Nu tillbaka till Japan och 'Rooguchi'! Nej, det är vare sig ett digitalt husdjur eller en mangafigur, utan en klematis med stor charm och vigör. Klematis ur den s.k. integrifolia-gruppen är sorgligt ouppmärksammade. De är korsningar mellan örtartade och vedartade arter och sorter och egenskaperna landar mellan dem, vilket gör gruppen mycket heterogen. Vissa har klängen, andra inte, vissa har korta rankor andra blir flera meter o.s.v. Också blommorna kan se mycket olika ut.

'Rooguchi' är en lyckad korsning mellan den örtartade C. integrifolia, helbladig klematis och den förvedade C. reticulata. Blommorna är bläckblå lyktor med vackert utsvängda spetsar. Blomningstiden är lång, juni-september och rankorna kan bli över två meter långa. 'Rooguchi' beter sig som en perenn, vilket innebär att rankorna på våren klipps ner till marknivå. Härdigheten räcker åtminstone till zon IV, antagligen mer.

Igen är det en klematis som inte har klängen. Den stora fördelen med dessa sorter är att de är oändligt mycket lättare att få bort fjolårsrankorna ut buskar och annat man låtit dem slingra sig igenom, eftersom de inte klänger sig fast. Det lilla extraarbetet att leda rankorna rätt får man igen. Många sorter ur integrifolia-gruppen är bra marktäckare. Särskilt fina är de om de får rumla runt i tidigblommande buskar och ge dessa en andra blomning under sommar och höst.

Sortantalet inom integrifolia-gruppen är relativt stort men plantskolornas utbud tyvärr ofta litet. Förhoppningsvis kommer vi att få se fler sorter så småningom. Den rosa 'Alionushka', den blå, mer storblommiga 'Arabella', den lilla vita doftande 'Hakuree' eller 'Pretty in Blue', täckt av kaskader av violettblå stjärnor är några av de sorter man kan hålla utkik efter.

Kärleksbarn...

Pagodklematis Clematis chiisanensis (Atragene-Gruppen) 'Love Child' är ett mycket välskapt och lättodlat kärleksbarn. Sorten har inte utsatts för den intensiva förädling som är vanlig bland klematis, utan det rör sig ursprungligen om en särskilt utvald fröplanta av arten. Den anses ha så bra egenskaper att den utsetts till värdig att produceras och säljas som s.k. E-planta.

Clematis chiisanensis 'Love Child'

Det som ger pagodklematis en särställning bland de småblommiga klematisarna är den ljusgula färgen samt att den blommar senare, först en bit in på sommaren. Vanligtvis bjuder den även på några blommor under eftersommaren, då de får sällskap av de mycket dekorativa fröställningarna.

Bladverket är något grövre än hos de flesta andra i gruppen, men vackert och frodigt.

'Love Child' klättrar inte riktigt lika bra som andra inom Atragene-Gruppen, men det är sällan ett problem. Sorten kan med fördel användas som marktäckare, i slänter, klättrande i större buskar eller mindre träd o.s.v. Eftersom den tillhör de som inte bör skäras ned på våren passar den att blanda med andra småblommiga sorter med tidig blomning. Vackra partners ur Atragene-Gruppen är t.ex. den blå 'George' (också den har uppnått E-plantestatus), den mörkt purpurfärgade 'Brunette' eller, för en behagligt svalkande upplevelse, den fantastiska vita 'Albina Plena' (även denna en E-planta).

Den ljusgula blomfärgen gör den till en perfekt kontrastväxt tillsammans med de flesta blom- och bladfärger. Låt den slingra sig genom en rödbladig smällspirea (Physocarpus opulifolius 'Diabolo' m.fl.), täcka marken nedanför mörkt gröna rododendron, låt den lysa upp ett halvskuggigt trist hörn o.s.v. Det är bara att låta fantasin flöda fritt. Försök däremot att undvika de klassiska solfjädersformade spaljéerna av tunna plast- eller träribbor. Resultatet blir då oftast en kal nederdel och en trist risruska i toppen. Detta gäller de flesta sorter inom Atragene-Gruppen Använd hellre horisontellt spända trådar eller väl tilltagna armeringsmattor och kom ihåg att lämna utrymme mellan spaljé och vägg.

Ett av de vackraste klätterstöden jag har sett var en döende granhäck där de grånade och lavtäckta grenarna täcktes av ett glest lager småblommiga klematisar i olika nyanser.

Härdigheten anges till zon IV, men den trivs sannolikt förträffligt även i zon V. Erfarenheten visar att den utvecklas bra även i större krukor/mindre tunnor, så den kan vara ett möjligt val för t.ex. balkongodling. Krukodling av klematis är även en möjlighet om det helt enkelt inte går att gräva ner plantan eller om rotkonkurrensen är alltför hård. Vanligtvis blir dock växtkraften något mindre.

Beskärning utförs vid behov direkt efter blomningen. Nedskärning på våren ger bara svag blomning det året.

När det banala blir exklusivt och åtråvärt...

Vit rallarros (Epilobium angustifolium
'Album')

Vad gör egentligen en växt exklusiv och åtråvärd? Varför förvandlas plötsligt en växt som ansetts vara banal, trist eller till och med ett ogräs till något som får många trädgårdsmänniskors puls att rusa?

Vem skulle komma på tanken att föra in rallarrosen (Epilobium angustifolium) i trädgården? Egentligen är den en fantastiskt vacker växt, men dess vanlighet och förmåga att sprida sig ogräsartat gör att den oftast inte är välkommen innanför grinden. Istället rensar man bryskt bort den när den smugit sig in i trädgården. Så gjorde naturen något oväntat. Rallarrosen berövades bryskt all sin färgprakt. Plötsligt förvandlades vad som nyss var ett ogräs till en sällsynt skönhet, som får många att nästan tappa andan. Den som har tur stöter på den i naturen, men oftare i odling.

Den vita rallarrosen är kanske en något nyckfull dam, som gärna själv vill bestämma var den ska växa. Det är inte en växt som passar den som kräver militärisk precision i sina rabatter. Den sprider sig kanske inte lika våldsamt som sitt vilda ursprung men den tillhör rabattens "vandrare". Det avskräcker knappast den som fallit för den.



Blekklöver (Trifolium ochroleucon)

Ibland är det inte en ny form av något vanligt och trivialt utan en nära släkting som gör entré. Våra vanligaste arter av klöver (Trifolium) känner vi alla från diken, gräsmattor och vallar. Blekklöver (Trifolium ochroleucon) tar klöverkonceptet till en ny nivå. En lättodlad blek skönhet med stora ljust månskensgula blomhuvuden på en vacker bullig tuva, ca 30 cm hög. Vacker i sig själv får den även andra färger att lysa klarare. En av de saker som bidrar till fascination är just likheten med något mycket vanligt. Vi känner igen den men vi inser snart att vi står inför något nytt.

Ett annat sätt en växt kan ta sig an nya dimensioner är när den tillåts ta ett steg tillbaka. Under lång tid har fokus varit att få fram växter med allt större, alltmer perfekt formade blommor, som förväntas stämma överens med ett av oss människor uppställt skönhetsideal. Plötsligt blir det det enkla och "ursprungliga" som eftertraktas trots att det i många fall bara är ytterligare en modenyck...


Hornviol (Viola cornuta 'Alba Minor'
(trol. syn. V.c. 'Cornetto'))

I en värld av perfekt runda, storblommiga violer, konstant täckta med blommor, blir en blyg vit hornviol (Viola cornuta 'Alba Minor'/'Cornetto') en främmande fågel att förundras över. Den är en återgång till ett enkelt ursprung och dessutom, berövad sin färg, än mer beundrad.

Den lilla blomman med smala kronblad svävar på tunna stänglar, vilket gör den mer fjärilslik och älsklig än de flesta av sina moderna släktingar. Den tål att synas på nära håll men behåller sin älskliga natur även i en massplantering sedd på håll. På kvällen reflekterar den skymningsljuset och tråder en dans med nattens älvor i daggen.

Ibland är skillnaden mellan banal och exlusiv hårfin.




Och sommaren kom 10/9...

Slingerstormhatt (Aconitum hemsleyanum
'Red Wine')

Så blev det en varm skön dag till slut!

Stannade till innan jag åkte hem från jobbet och beundrade en favoritväxt som verkligen trivts denna blöta och kyliga sommar. Den djupt oxblodsröda slingerstormhatten (Aconitum hemsleyanum 'Red Wine') blommar för fullt trots att den styvmoderligt behandlad stått i en pytteliten trätunna i minst tre år utan att nån verkligen brytt sig om den. I år svingar den sig plötsligt två meter upp i den halvdöda sälg vars rötter den placerats mellan.

Oväntad och dramatisk skiljer den sig markant från sina icke-slingrande släktingar, men lika giftig är den säkert! Färgen kan skilja sig avsevärt mellan olika plantor eftersom den förökas med frön.

Som det verkar är det en oerhört lättodlad och tacksam slingrare som nöjer sig med det lilla. Säkert blir den avsevärt mycket frodigare om den får det fetare. Å andra sidan är den vacker nu också när inte rankorna är så många.

En slingerstormhatt (eller två) ska nog få en plats i trädgården så småningom. Frågan är bara var den gör sig bäst. En vacker kombination är att samplantera den med den limegröna guldhumlen (Humulus lupulus 'Aureus'). Eller så ska jag låta den dansa runt i ett mindre träd.

Carmencita lilla vän...

Att säga åt nån att plantera en rönn brukar allt som oftast bemötas med en fnysning. Varför plantera nåt som skogen är full av (nåja, de flesta hyggen med några år på nacken åtminstone)?

Ung 'Carmencita' "beskuren" av älg två
vintrar i rad, men som återhämtat sig.

Det här är inte alls en "vanlig" rönn utan en liten tjuserska med rötter i asien då den sannolikt är en form av eller korsning med japansk rönn (Sorbus commixta). Den har en "asiatisk" utstrålning som gör att den skiljer sig markant från de rönnar vi är vana vid.

Bladen är blanka, mörkt gröna och spetsiga, inte matta och mer trubbiga som hos vår inhemska rönn (Sorbus aucuparia). Bladskaften är vackert röda, en liten detalj som bidrar starkt till trädets charm. Blomklasarna är relativt små och de röda bären, som kommer på hösten är ca 3-4 mm stora. Höstfärgen är i olika nyanser av rost.

Särskilt för den lilla trädgården är carmencitarönnen ett värdefullt träd. Sluthöjden ligger mellan 3-4 m. Kronan är rundad till klotformig, kanske särskilt på toppympade exemplar. Bottenympade exemplar verkar enligt min erfarenhet kunna bli något mer upprätta. Trädet tål beskärning bra men utvecklas generellt fint utan ingrepp. Det enda som behövs är uppstamning till önskad höjd och avlägsnande av överflödiga grenar. Den ses i handeln kanske främst som stamträd men även som flerstammigt träd eller buske är 'Carmencita' vacker.

Då rönnar generellt har rätt snälla rötter går det bra att sam- eller underplantera utan att konkurrensen blir alltför svår. Den mörka bladfärgen hos carmencitarönnen ger en bra bakgrund till växter med ljusa blommor och/eller blad.

Något som ligger 'Carmencita' i fatet är att härdigheten oftast anges räcka bara upp till växtzon III. Erfarenheterna runt om i landet visar att den klarar sig en bra bit upp. Zon V verkar inte vara något problem och även skyddade lägen i zon VI. Frågan är bara om bären hinner mogna alla år längst i norr.

Det är alltså en tålig liten sak. Kraven på jord och växtplats är små. Det gör den till ett bra val även för naturtomten. Förhoppningsvis får fler och fler upp ögonen för den.

Jakten på den gula härdiga rosen...

'J.P. Connell' är återigen en förvånansvärt okänd ros. Med den hype andra rosor från kanada fått är det lite märkligt att inte denna blivit särskilt populär. Gula härdiga rosor är vi inte bortskämda med!

Nu ska det kanske sägas att blommorna är absolut vackrast i det stadie de är på bilderna. När knopparna öppnar sig och precis innan blommorna är fullt öppna kan 'J.P. Connell' tävla i skönhet med vilken ädel snittros som helst. Formen är perfekt och färgspelet med de olika gula och gulvita nyanserna är fantastiskt.

Det som händer sedan är att blomman öppnar sig, får en mer flat form och färgen bleknar till krämvitt. För vissa är det en stor besvikelse medan för andra (inklusive mig) bidrar det till charmen! Meningarna om blommornas doft verkar gå isär och angivelserna varierar från stark till svag. För mig är den svag. Blomningen är remonterande med en tydlig sommar- och höstperiod med enstaka blommor mellan. Dess skiftningar i milda gula nyanser gör den idealisk att blanda med de flesta andra färger.

 Halvt utslagna blommor är bra snittblommor. Någon har till och med kallat den för "brudbukettrosen"! Det kanske är en tanke...

Det här är en ros som kan ta lite tid på sig så det gäller att vara tålmodig. Den kan ta ett eller två år på sig att etablera sig och börja växa bra. Den kan efter något år bli strax över metern hög och nästan lika bred. Grenarna har sympatiskt lite taggar. Bladverket är modernt och vackert men kan på instängda platser ibland angripas av svartfläcksjuka. Härdigheten är god och den bör klara sig upp till växtzon VI.

'J.P. Connell' är en spännande ros för kallare zoner och borde definitivt odlas mer. Den är kanske inte perfekt men det positiva överväger. Särskilt i kallare växtzoner är den värdefull. Den skulle, trots sin höjd kunna ersätta en del mindre härdiga rabattrosor.