Nästan nya bekantskaper...

Klematis är ingen ny bekantskap, men det händer spännande saker och intressanta nya sorter dyker konstant upp och det återstår att låta tiden avgöra om de är steg i rätt riktning eller inte. Det "senaste" verkar vara småvuxna sorter lämpliga för att odla i krukor eller amplar, eller som marktäckare. Det har lett till (hittills) två förälskelser... Trevligt nog är det svenskförädlade sorter, vars existens vi har "Mr. Clematis", Magnus Johnsson, för. För några år sedan introducerades KAJSA E, remonterande och doftande (åtminstone om det är hyggligt varmt). Puts och ans ger rikligare blomning, men jag vill nog gärna se lite fluffiga fröställningar också, så vi får se hur jag gör.

Kajsa

Nyare är TINDRA E, den kanske ännu snyggare "systern". Det återstår att se om hon är lika sympatisk som Kajsa. Blommorna är stora för att sitta på en småblommig klematis. Doften finns där, om än i mindre grad än hos Kajsa. Däremot är färgspelet hos blomman betydligt mer intressant. "Framsidan" har rufsiga, lätt ekivoka, volanger som omger ett grönvitt öga, men "baksidan" är minst lika vacker med sina subtila skiftningar. Hur länge den blommar verkar det råda olika åsikter om, men hittills så finns gott om små knoppar i skottspetsarna medan den första omgången blommor är mer eller mindre fullt utslagen.

En tredje syster är TUVA E, en sval vit skönhet jag hittills bara sett live en enda gång, som ett strängt bevakat visningsexemplar. Den är, liksom övriga, mycket vacker men har ett rufsigare utseende och sägs inte ha lika bra remonterande egenskaper som de två övriga. Det kan möjligen inverka negativt på populariteten, men det återstår att se.

Troligtvis kommer det att dröja ett tag innan gemene man har lärt sig att se klematis i ett lite nytt, och mer nyanserat, ljus. Släktet är stort och innehåller så mycket mer än kraftigväxande klätterväxter. Och, det är så oändligt mycket mer än 'Jackmanii'...

Tindras baksida

Tindras framsida

Några vårtankar...

Snödropparna förökar sig och har nog
passerat tusentalet vid det här laget

Så var det ett tag sen sist igen. Som valigt blir jag inte klok på hur Blogger vill placera bilder och text...

Efter en osedvanligt mild vinter har våren återvänt till trädgården. Nu återstår att se om allt som mer eller mindre kastades ner i backen i höstas har klarat vintern. En härdigare typ av japansk kryptomeria (Cryptomeria japonica fk Göteborg) verkar ha klarat sig utan skydd och trots sen plantering. Snömintbusken (Prostanthera cuneata) verkar också ha tagit sig igenom en mild sydhälsingsk vinter trots att den har sitt ursprung på södra halvklotet. Övrigt får vi nog vänta och se hur det har gått med. Ibland är det kul att göra precis tvärtom mot för vad man har lärt sig och helt enkelt se vad som händer. Rosorna blev planterade med hjälp av jordborr under föga ceremoni. En rejäl dos gödsel ska de få så snart de börjar växa lite, men i övrigt så får vi se vilka som klarar av den styvmoderliga behandlingen.

Den vitblommande tibasten går i väntans
tider...

Snödropparna är som vanligt först ut och i år verkar blomningen vara ovanligt läge. Trots tidig vårvärme så har nätterna varit kalla. Den vita tibasten står ännu bara i knopp. Snön gick hårt åt den och den verkar ha vält lite ytterligare, fast det spelar ingen större roll. Den vita varianten är vacker men den rosa som man ser här och var här doftar (i mitt tycke) lite godare. Åtminstone påminner mig doften hos min buske lite för mycket om billig överparfymerad tvål. Men, smaken är som baken och jag är säker på att andra inte alls håller med mig. Den rosablommande får röda bär medan den här får gula. Nån enstaka fröplanta brukar dyka upp.

Den manchuriska valnöten sover än men förhoppningsvis blir det lika mycket nötter i år. Förra året blommade den och satte frukt för första gången. Ca 15 år från frö tog det. Bladen har blivit en aning mindre och grenarna har börjat förgrena sig mer. Det kanske egentligen blir ett lite för stort träd här, men den är svår att stå emot. Jag misstänker att det är en fördel att plantera ett lite större exemplar. De första vintrarna frös toppskotten varje år medan den inte fått minsta lilla skada ens under riktigt hårda vintrar efter att tillväxten äntligen satte fart.

En annan växt som haft en svår etablering är den blå järneken (Ilex x meservae). Slarv med skyddet mot vårsolen första året reducerade den till ca 10 cm, men sen dess har den klarat sig helt själv och vuxit till bra. Tyvärr kanske på ett lite olämpligt ställe lite för nära rabattkanten mot gräsmattan så det är nog på tiden att den får flytta en bit in. Vi får se. Eller, då kanske den får bli klippt till ett klot. Det skulle också kunna vara en trevlig kontrast i en annars rufsig och förvildad rabatt. Den har åtminstone bevisat att den tål hård rotkonkurrens av både lönn, praktlysing och kvickrot...

Den manchuriska valnötens knoppar
kommer snart att börja svälla

Några hösttankar...

Höst kan vara blä, usch och "sommaren är slut, buhu". Men, hösten kan också vara den mest underbara tiden på året. Sällan är färgerna lika mättade, som när solen står lite lägre på himlen. Sommaren är färgglad, men det starka ljuset gör den ibland lite urblekt. Sensommarens och höstens ljus har en annan sorts intensitet. Särskilt tydligt blev det på en tur genom bergen norr om Albuquerque i New Mexico. Mitt på dagen var allt lite trist brunaktigt och dammigt, medan färgerna var helt annorlunda någon timme senare. Plötsligt var bergen randade i bruna, röda, gula och grönaktiga jordfärger, popplarnas höstlöv lysande gula och himlen overkligt blå. Den svenska hösten är också vacker, men det finns också platser där skalan blir så extrem att man, åtminstone ett tag efteråt, ser världen lite annorlunda.

Många växter som varit mer eller mindre osynliga fram tills nu blir plötsligt spektakulära. Av nån anledningar verkar vi svenskar ännu inte ha fattat vitsen med växter med fantastiska höstfärger. I både Norge och Finland är höstfärg mer ofta en avgörande faktor när man väljer växter till trädgården. Här har vi kanske mest upptäckt aronian. Att bären dessutom är användbara är ett stort plus. En annan växt som har sin glanstid på hösten är ginnalalönnen (Acer tatarica ssp. ginnala). Höstfärg och färgglada lönnäsor gör den till en favorit för många. Det vore kanske önskvärt om det kom ett par förädlade sorter. 'Hot Wings' är en med vackert röda näsor som börjar få lite spridningen. Problemet med en del frösådda ginnalalönnar är att näsorna inte släpper från busken/trädet utan sitter kvar gråa och vissna även år två, inte särskilt snyggt.

Bland buskar, träd, perenner och t.o.m. barrväxter finns det många som har en glansperiod på hösten. Vissa kanske vi inte ens tänker på, just för att de är så mycket mer förknippade med t.ex. sina vackra blommor. Flera buskrosor t.ex. har starka höstfärger. Till de vackraste hör dockros (Rosa nitida), dess hybrider (t.ex. 'Dart's Defender') och vresroskorsningen 'Thérèse Bugnet'. Spireor flammar ofta upp på hösten. Björkspirea (Spiraea betulifolia, och särskilt sorten 'Umeå') blir vacker och de flesta rosen-/praktspireor (S. japonica med sorter) får fina höstfärger. En smått bisarr sort av den senare är den nästan groteskt storbladiga 'Macrophylla', som mest liknar en storbladig basilika. Blommorna är små, så den odlas främst för bladverket och den färgsprakande finalen. Bland perennerna så har flera nävor vackra färger på hösten, likaså trebladsspira (Gillenia trifoliata). Bland barrväxterna så är nog lärkarnas gula färg den mest utmärkande, men även flera som behåller barren hela vintern skiftar färg. Oftast är det förknippat med ett inbyggt skydd mot kyla och uttorkning.

Hösten är också äpplenas tid. När man pratar med någon om vilka äpplen han eller hon tycker om förstår man snart att ett äpple inte alltid är bara ett äpple. Ofta är det samma sorter som föräldrar eller mor-och farföräldrar hade som man längtar efter. Ibland är det äpplena man pallade hos grannen... För mig blir det svårt att välja en favorit. Det finns många, både nya och gamla. Rent nostalgiskt skulle min apelgård innehålla 'Risäter', 'Åkerö', 'Wealthy', 'Gyllenkroks Astrakan' och 'P.J. Bergius'. Alla har sina förtjänster. Bland nyare bekantskaper så mumsar jag gärna i mig 'Höstdessert' ('Sügisdessert'), som smakar som en mix av 'Cox' Orange Pippin', 'Ingrid Marie' och Astrakan. Andra favoriter är 'Petteri' (finskt mörkrött sommaräpple med förvånansvärt god smak), 'Sandra' (systersort till 'Petteri', mycket lik till utseendet men höstfrukt), 'Apollo' (mycket underskattad höstfrukt) och olika typer av kaneläpplen (med smått överraskande kryddlik eftersmak, men ofta spretigt och fult växtsätt). Listan kan egentligen göras oerhört lång! Mitt livs vidrigaste äpple (hittills) ligger för närvarande i en påse i kylen för senare utvärdering. Förhoppningsvis bättrar det på sig om det får ligga en månad...eller två... I nuläget vill man helst borsta tungan efter ett bett! Troligen en frösådd, eller någon mycket gammal sort av vinteräpple. Trädet de kommer ifrån ska kunna vara planterat för bortåt två hundra år sen så det är potentiellt ett stycke levande historia...om än ett beskt och surt stycke...

När det gäller senblommande växter, så hade jag väl aldrig trott att jag nånsin skulle slå ett slag för ölandstok. Men, det är ju aldrig heller för sent att ändra sig. Sant, det är en växt som har använts sönder av anläggare under rätt många årtionden vid det här laget, och det är kanske varje "billig och lättodlad" växts öde. Att vara överdrivet vanlig ger en tråkstämpel som kan vara svår att tvätta bort. Att sen många inte tycker om gula blommor är ofta nästa spik i kistan. Men, nu var det ju det där med färgen, varför nöja sig med gult när det finns vita, rosa, röda, orangea och limefärgade att välja på? Sant, de gula kommer nog alltid att vara de mest lättodlade, med de vita som god tvåa. Här kommer nästa men, sluta tänka på ölandstok som en växt mer eller mindre enbart för plantering i stora grupper. De flesta av de sorter som har mer "exotiska" färger är relativt småvuxna och stannar runt halvmetersstrecket, vilket gör att man kan tänka på dem mer som perenner, där såna färger som orange och rött ofta är en bristvara i vårt klimat. Vi är, tvärtemot vad vi kanske tror, ytterst sällan fördomsfria i trädgården. Det är intressant att höra en person beskriva vad de skulle vilja ha i trädgården, vilket läget är och vilka förväntningar de har. Inte sällan får den växt som uppfyller alla kriterier kalla handen. Då är det tur att det oftast finns mer än ett alternativ!

Robusta rosa rosor...

Rosa torde vara den allra vanligaste färgen på en ros. Kanske är det just därför andra färger verkar vara mer eftertraktade. Men, det gör också att det finns en mängd riktigt bra rosa rosor. Några är riktiga tuffingar som klarar det mesta.

Vresrosen (Rosa rugosa) har hamnat på listan över de "ogräs" och främmande växter som hotar den svenska naturen, men det går inte att komma ifrån att dess gener har berikat våra trädgårdar. Ett stort antal av de härdigaste och friskaste rosorna vi odlar har gener just ifrån vresrosen. Vissa visar med all tydlighet upp släktskapet medan andra knappt visar några typiska vresrosdrag över huvud taget.

'Jens Munk'

'Jens Munk' hör till den första gruppen, beväpnad med mängder av vassa taggar och typiska grovådrade blad. Blomningen kommer i omgångar men det blir sällan några nypon. Däremot har den en lite mer behaglig rosa färg än den rena arten, eller 'Hansa' den mest kända av dem.

Den tillhör inte dem med den starkaste doften, men i övrigt finns egentligen bara fördelar om man söker efter en frisk, härdig och lättodlad ros. Det är kanske inte en ros man ägnar en hel rabatt, men den har många användningsområden. Som de flesta vresrosor tål den hård beskärning och kan användas i alltifrån häckar, buskage och större rabatter. Eftersom vresrosen i grunden är en strandväxt så är olika prydnadsgräs trevliga kompisar.

Tyvärr verkar många fnysa åt 'Jens Munk'. Kanske är det de vassa taggarna som avskräcker, eller någon inneboende aversion som väcks till liv så fort man nämner ordet "vresros". Sedd som buske generellt och inte "bara" som ros så kanske förtjänsterna lyser igenom mer...

Föräldrar till 'Jens Munk' är två riktigt trevliga vresrosor, nämligen 'Schneezwerg' och 'Dagmar Hastrup'

Lite längre bort kommer man med den populär 'Thérèse Bugnet'. Släktskapet med vresrosen kan nog främst anas på bladen, trots att de är betydligt slätare och mer grågrönt. Sympatiskt nog är taggarna få (utom vid basen). Som extra bonus är grenarna brunröda och dekorativa på vintern, och bladen får vackra höstfärger (fin kontrast till de sista blommorna). Blomfärgen varierar något med väderleken verkar det som. De senare blommorna är ofta mer färgstarka. Doft finns en lagom dos av. Nypon blir det däremot bara några enstaka av, men det gör kanske inte så mycket.

'Thérèse Bugnet'

Igen rör det sig om en lättodlad och mycket användbar ros. Perfekt passar den som sommarstuge- eller torpros, eftersom den, trots att den är en relativt modern ros, utstrålar gammaldags charm. Det kan vara en idé att beskära den lite grann de första åren för att få den lite bättre förgrenad från basen, annars kan den ibland bli lite kal nertill. Å andra sidan gör det att den lättare kan kombineras med perenner eller mindre buskar placerade framför eller runtom. Som häckväxt är den heller inte dum.

'Thérèse Bugnet' har en komplex bakgrund med flera olika vildrosor inblandade. Man är inte helt säker på alla. Men säkert är däremot att blandningen blev lyckad!

Ytterligare ett steg bort från vresrosursprunget är 'John Cabot', också en robust buskros, som kan användas även som klätterros. Den har en av de mest lysande rosa färger man kan tänka sig. Bladverket är blankt, slätt, och "modernt". Härdigheten kommer nog från versrosursprunget medan de glansiga bladen, och en del av motståndskraften mot sjukdomar, nog kommer från kryprosen (Rosa wichurana).

Liksom hos de flesta återblommande rosorna påskyndas nästa omgång knoppar av att man klipper bort överblommade klasar så snart som möjligt. Klipp bort hela klasen plus ett par blad, inte bara själva den vissna blomman.

'John Cabot'

Precis som de föregående är 'John Cabot' en ros med flera användningsområden. Med ytterst lite beskärning, en alldeles lagom stor klätterros. Rätt hårt beskuren, en vacker buskros. Den som är lite äventyrlig kan testa vad engelsmännen kallar "pegging down". Långa årsskott krokas fast i spetsen så att de bildar bågar ner mot marken. Det gör att busken stimuleras att bilda blomskott längs med hela längden av skotten och rosen bildar en matta/låg kupol full av blommor. Det är kanske inte en helt enkel metod, men beskrivningar finns på nätet för den som är intresserad.

förutom vresros och krypros har 'John Cabot' vildrosen Rosa laxa (osäker artstatus) och den minst sagt färgglada floribundarosen 'Masquerade' i bakgrunden.

Det finns som sagt många felr odlingsvärda rosa rosor, men de spar vi till en annan gång...

En oväntad trädgårdsväxt...

Häftiga blommor har den...

 Ibland har man saker i huvudet som liksom bara inte kopplar. Mor och barn (Tolmiea menziesii) är en känd gammal krukväxt och så är det med det, eller? Inte förrän en kvinna kommer och säger att hon har den i trädgården sen sju år tillbaka föll slanten äntligen ner. Jag hade ju sett den utomhus i Uppsala en gång för länge sen men inte tänkt på det mer förrän den dagen säkert tjugo år senare!

Det är ju lite roligt att den krukväxt jag tyckt om så länge, men sällan lyckats med, visar sig trivas alldeles utmärkt ute i trädgården istället, där den dessutom bjuder på spännande purpurbruna blommor (vilket nog aldrig händer inomhus i rumstemperatur)! Om man läser på lite så upptäcker man snart att det konstiga snarare är hur någon kom på att den skulle trivas inomhus. Det naturliga utbredningsområdet sträcker sig från norra Kalifornien till Alaska!..

Ett lite spännande komplement till all alunrötter, spetsmössor och klockvippor (vilka den inte helt oväntat är nära släkt med). Den verkar kunna trivas både i sol och skugga. Misstänker att den egentligen vill ha en mer humusrik jord än min tunga lera, men den verkar inte lida någon större nöd. Det återstår att se vilken användning den får, svårodlad verkar den åtminstone inte vara och hittills verkar inte dess inomhusnemesis mjöldaggen visa sig när den står i rabatten.

Vanligast i handeln idag verkar den
gulmelerade 'Taff's Gold' vara

En häftig "bakvänd" blomma...

Aloe speciosa, San Francisco Botanical
Garden

   Aloe speciosa har inget svenskt namn, men ledd av det vetenskapliga så kanske praktaloe kan passa, för praktfull är denna sydafrikan. Den kanske är lite stor att härbärgera i ett fönster, men ett inglasat uterum borde ge den en chans att utvecklas fint. I naturen kan stammen/stammarna nå en höjd på närmare sex meter. Eftersom den liksom andra suckulenter klarar långa perioder av torka är den en uppskattad trädgårdsväxt i områden där man inte kan slösa på dricksvattnet för att få en prunkande trädgård.

   Praktaloen har ett par egenheter. Den ena är att bladrosetten i toppen av plantan i stort sett alltid lutar. Den visar nämligen "framsidan" för solen, vilket innebär att den i sitt hem på södra halvklotet lutar mot norr och på det norra halvklotet mot söder. Innan man använder den som kompassväxt så bör man komma ihåg att om det finns skuggande träd i närheten så lutar den bladrosetten åt det håll den får mest ljus, alltså inte nödvändigtvis mot solens högsta punkt. Den andra egenheten är att det är blomknopparna som är färgrika, medan själva blomman är diskret vitgrön, alltså "bakvänt" mot för vad vi är vana. Blomningen inträffar på våren. I naturen pollineras praktaloen av solfåglar, Afrikas, Asiens och Australiens motsvarighet till Amerikas kolibrier.

   Där växten förekommer naturligt används bladen för att färga ylle rosa. Ovanligt nog behöver garnet/tyget inte betas för att färgen ska fästa.

   Släktet Aloe är stort och innehåller många spännande växter som är lättodlade krukväxter. Mest känd är antagligen äkta aloe (A. vera), men även zebraaloe (A. variegata) och trädaloe (A. arborescens) har en lång historia i Sverige. Idag kan man hitta rätt många olika arter och sorter i trädgårdshandeln. Att många inte vet om att de kan blomma beror på att de behöver en sval och torr period för att sätta knoppar.

Det klättrar och det klänger... Del II

Klätterdalechampia (Dalechampia
dioscoreifolia)

Tillbaka till de exotiska klättrarna och klängarna!

Först ut en växt som kan träffas på som krukväxt ibland, nämligen den vackra växten med det kanske inte så vackra namnet klätterdalechampia (Dalechampia dioscoreifolia). Den som är familjär med näsduksträdet (Davidia involucrata) känner igen stuket på "blomman" (själva blommorna sitter oansenliga mitt emellan de minst sagt färggranna högbladen. Nu är de inte släkt utan istället så hör dalechampian till familjen törelväxter och är alltså släkt med bl.a. julstjärnan. De tunna bladen till trots så lär den kunna tåla att torka ut en aning, men torka och brist på ljus ger dålig blomning. Den tål temperaturer ner till strax under nollstrecket, när den är ordentligt avhärdad, så den borde kunna vara användbar i ett varmt läge ute under sommar och höst. Jorden bör ha ett neutralt eller svagt surt pH. Ursprunget är Sydamerika. Eftersom den tillhör törelfamiljen så kan växtsaften orsaka irritation hos känsliga personer.

Klätterbahuinia (Bauhinia corymbosa)

Nummer två är en klättrare som är en udda fågel i sitt släkte. Bauhiniasläktet består mest av buskar och träd, vanliga som prydnadsträd i varmare klimat. Blommorna är orkidélika, vilket gett upphov till namnet orkidéträd, medan de karaktäristiska bladen gjort att de också kallas kamelfotsträd. Bauhinia corymbosa har inget svenskt namn, men klätterbauhinia skulle följa namnskicket i övrigt. Det är en finlemmad, men ändå kraftfull, klättrare som blommar med små ljusrosa orkidélika blommor i skira klasar från vår/försommar till höst. Blommorna är kanske inte lika kalrt färgade och stora som hos många andra arter, men de är nog så vackra och tål att studeras nära. Växten kommer från sydöstra Asien och klarar en liten frostknäpp på hösten om man skulle glömma plantan ute. Den är också relativt torktålig. Jag har inte sett den till salu i Sverige än, men den vore ett intressant tillskott till kategorin terassväxter.

Nummer tre är en annan klättrare man ibland ser i svenska växtbutikers sortiment av s.k. medelhavsväxter, violranka (Hardenbergia violacea). Man störter också på släktingen ametistranka (H. comptoniana), men de är i blom mycket lika. De kommer båda från Australien. Blomningen infaller på senvintern/våren, så den bästa placeringen är kanske i ett inglasat uterum/vinterträdgård, där den kan få utvecklas fritt. Bladen är i det närmaste läderartade, vilket hjälper växten att klara torra perioder. Den trivs i lite tyngre (men fortfarande väldränerad) jord, så inblandning av lera/tyngre trädgårdsjord kan vara att rekommendera för att få den att trivas så bra som möjligt. Växten tål en frostknäpp på ca -5C, men blir kylan långvarig kan den få rätt omfattande skador. Då klipper man helt sonika tillbaka plantan. Så länge nederdelen är frisk växer den upp igen.

Violranka (Hardenbergia violacea)

Violranka i San Francisco i närheten av
Castro-distriktet